Reportage om Karakalpakstan, Uzbekistan
Upproren i Karakalpakstan skakar om Uzbekistan
I början på juli bröt protester ut i Uzbekistans västra delar med kravet att förändra konstitutionen. Blankspot reder ut vad som hände under några blodiga sommardagar.
Av Rasmus Canbäck 17 augusti, 2022
Det droppar blod från det stora öppna såret på mannens höga axel och två syrgasslangar ringlar från näsan. Sjukvårdspersonalen kämpar med att hålla honom vid liv. Kommer det att gå?
Det kommer obekräftade uppgifter om att hundratals människor har blivit dödade av polisstyrkorna som Uzbekistans regering har satt in mot demonstranterna i Karakalpakstan i landets västra delar.
Mannen på båren i det kaotiska sjukhuset i regionhuvudstaden Nukus är en av dem som utsattes för polisvåldet. Nu kämpar han för sitt liv.
Scenen är bara ett exempel bland otaliga bilder och videor på människor som slagits ned.
Officiella siffror från Uzbekistans regering gör gällande att 18 människor miste sina liv dagarna efter den 1 juli. 240 skadades och fler än 500 arresterades för civil olydnad.
Demonstrationerna i Karakalpakstan utlöstes efter att Uzbekistans regering presenterat förslag till en ny konstitution. I den reviderade man Karakalpakstans rätt till autonomt självbestämmande och rätt till att genom en folkomröstning bryta sig loss från Uzbekistan.
I samband med Sovjetunionens fall skrevs det in i Uzbekistans konstitution att Karakalpakstan är självstyrande och har veto i inrikespolitiska frågor som berör regionen.
Nu önskar Uzbekistan att förändra det.
Karakalpakstan beskrivs ofta som en av forna Sovjetunionens mest eftersatta regioner. Medellivslängden är betydligt lägre än övriga Uzbekistan, sjukdomar allt vanligare och arbetslösheten högre.
Det var annorlunda i mitten på 1950-talet då Karakalpakstan tvärtom var en levande region. Centralasiens största sjö, Aralsjön, livnärde regionen med fiske och jordbruk. Det var under Stalintiden som det började ändras och senare under Chrusjtjov och Brezjnev på 50- och 60-talen som sjön torkades ut.
Den svenska författaren Jan Myrdal, som var en av få svenska röster som reste till Centralasien under perioden, beskrev i sin bok om Turkmenistan från 1966 hur kanalerna från Aralsjön skänkte liv till den torra omgivningen. När han bara fem år senare återvände slutade hyllningarna till den delen sovjetpolitiken. I stället erkände han sig besegrad av en realitet som så snabbt gått till misär.
Berättelserna från den erkända sovjethyllaren Myrdal ska tas som anekdotiska snarare än vetenskapliga, men hans vittnesmål är typiska för vad många säger om en av planetens största klimatkatastrofer.
Karakalpakstan förlorade snabbt status inom Sovjetunionen. Från att ha varit källan vid Aralsjön till att bli förpassat till en avlägsen provins. Kombinationen mellan torra vindar från den torkade Aralsjön och användandet av kemikalier för jordbruket under Sovjetunionen som har förpestat jorden gör att tuberkulos är en av de vanligaste dödsorsakerna.
Även om Karakalpakstans yta är nästan lika stor som övriga Uzbekistan så bor endast en artondel av Uzbekistans befolkning där.
Reaktionen till Uzbekistans förslag till ny konstitution blev hårdare än vad regeringen föreställt sig. Snart efter att demonstranter tagit till gatorna så deklarerade regeringen i Uzbekistans huvudstad Tasjkent att man drar tillbaka förslaget.
För många hade det dock gått för långt.
När Blankspot får tag på Aman Sagidulaev, ordföranden för frihetsrörelsen Alga Karakalpakstan, är han uppskruvad. Han lämnade Uzbekistan med sin familj för tio år sedan, och efter att ha bott ett par år i grannlandet Kirgizistan så beviljades han politisk asyl i Norge.
Sedan dess driver Aman befrielserörelsen på distans från Sveriges grannland.
– Det är vansinne vad regeringen i Tasjkent har gjort, säger han över telefon.
Aman skiftar mellan att prata norska och ryska. Det går undan när han förklarar.
– Det är hundratals människor som har dödats och det upphör inte. Det finns inget som gör att de kan få tillbaka förtroendet från folket. Alla vill ha självständighet nu.
Huruvida siffrorna stämmer är svårt att bekräfta, men av mängden vittnesmål och historier som kommer fram är det svårt att tro att Uzbekistans officiella siffror är korrekta.
En av få utländska journalister som har tagit sig till regionen är Joanna Lillis som till vardags är stationerad i Almaty i Kazakstan. Bara ett par dagar efter den 1 juli lyckades hon ta sig till Karakalpakstan.
I hennes artikel för tidningen Eurasianet beskriver hon att internetuppkopplingen togs ner under de blodiga dagarna, och hon gräver i frågan vem som startade protesterna.
Enligt vittnesmål på plats inleddes de efter att ett par lokala journalister arresterats efter att ha väckt frågor om korrektheten i att justera konstitutionen.
De flesta vittnesmål som Lillis kommer i kontakt med är rörande överens om en sak: att det är fel av Uzbekistans regering att föreslå en ny konstitution.
I en intervju med den lokala polisofficeren i huvudstaden Nukus anklagar han demonstranter för att använda våld mot poliser och utföra vandalism och försvarar våldet mot demonstranterna.
– Under inflytande av vissa människor organiserade de massoroligheter på gatorna. De satte eld på däck och kastade sten. Som ett resultat av demonstrationen hotades stadsbornas liv […] Av den anledningen vidtogs särskilda åtgärder.
I det här går de civila vittnesmålen isär. Några menar att civila började kasta sten mot polisen, medan andra uppger att de blivit oskyldigt påhoppade.
Det framgår också att Lillis arresterades i Karakalpakstan och att den uzbekiska säkerhetspolisen krävde att hon skulle radera bilder från sin kamera. Efter ett par timmar bad de om ursäkt och lät henne gå.
Det som är säkert är att våldet från polisen eskalerade under de två dagar som demonstrationerna pågick.
För svenskar är Uzbekistan sannolikt mest känt för Teliaskandalen som briserade för cirka 10 år sedan. Genom brevlådeföretag registrerade i Gibraltar betalade det delvis statligt ägda företaget ut mutor till Uzbekistans diktators dotter Gulnara Karimova för att få rätt till 3G-licenser i landet.
Liknande skeenden ägde rum i flera centralasiatiska stater och i Kaukasien. Däribland Azerbajdzjan där Telia i en komplex affär köpte in sig på det azerbajdzjanska nätverket och där Azerbajdzjans presidents döttrar tog emot pengar.
Sedan dess har Uzbekistans dåvarande president Islam Karimov gått bort, och dottern Gulnara som var en sorts influerare hamnade i husarrest och har sedan 2016 inte hörts av. Rykten gör gällande att hon mördats.
För 2021 rankas Uzbekistan på plats 150 av 165 i the Economists demokratiindex och Freedom House kallar landet för ”icke-fritt”. Reportrar utan gränser placerar landet för 2021 på plats 157 av 180, på samma nivå som Ryssland. I beskrivningen av Uzbekistan framgår det att det saknas fri press och att staten har full kontroll över digitala medier. Privata medier som har en oppositionell åsikt tystas genom repressalier.
Trots det har Europeiska unionen sedan Karimovs död 2016 utökat samarbetet med Uzbekistan, och landet ses numera som en potentiellt stark handelspartner. Särskilt betonas i ett nytt avtal från 6 juli 2022 att energisektorn är ett prioriterat samarbetsområde.
Uzbekistans produktionskapacitet gällande gas är 27 miljarder kubikmeter per år (bcm), vilket i dag transporteras till Europa genom Ryssland. Med den påtänkta transkaspiska gasledningen från Turkmenistan till Azerbajdzjan hoppas man finna alternativa vägar att exportera gasen till Europa.
Utmaningen för gasexporten från Uzbekistan är att ledningarna går genom Karakalpakstan. Dessutom är de underanvända, och även om man skulle öka exporten genom gasledningarna är de i stort behov av underhåll.
Läs också: EU kan göra sig fria från den ryska gasen – men priset är högt
**
Ett instabilt Karakalpakstan kan få större konsekvenser för regionens säkerhet än vad många tror. Det menar analytikern Maximilian Hess vid den brittiska tankesmedjan ”Foreign Policy Research Centre” i London. Han har arbetat med Centralasien och Kaukasien i 15 år.
– Centralasiens läge mellan Kina, Ryssland och Iran gör att regionen brottas mellan dessa tre stormakter, säger han till Blankspot. Det enda land i Centralasien som har tillräckligt med befolkning för att bli ett regionalt centrum som kan bryta beroendet mellan stormakterna är Uzbekistan. För det krävs stabilitet och att Mirzoyoyevs utlovade reformer genomförs.
Den nuvarande presidenten Shavkat Mirzoyeyev har sedan 2016 genomfört större ekonomiska och liberaliseringsreformer som nu står inför ett vägskäl, menar Hess.
– Det intressanta med fallet med Karakalpakstan är att regeringens nya policyer testas. Kommer Uzbekistan att fortsätta den något mindre isolationistiska vägen eller är skeenden i Karakalpakstan ett stort steg tillbaka mot ännu mer auktoritära skeenden? Efter 30 år som auktoritär regim ligger det i ryggmärgen hos makten.
Han fortsätter att resonera att syftet med de konstitutionella förändringarna i slutänden är att stärka centralmakten i Tasjkent ytterligare.
– Varför genomför man konstitutionella förändringar i Centralasien, frågar han retoriskt. Det handlar ytterst om att stärka sin egen makt. Även om Karakalpakstan på pappret har varit autonomt från Uzbekistan så är allt toppstyrt i landet och många av makthavarna på regional och lokal nivå är godkända eller tillsatta av Tasjkent.
Slutligen kommentarer han Alga Karakalpakstans arbete.
– Den officiella retoriken från Tasjkent är att självständighetsrörelsen samarbetar med Ryssland, lite ungefär som Donetsk och Luhansk. Det är denna bild som man i Tasjkent vill ge omvärlden för att skrämma den. Mig veterligen finns det inga konkreta bevis för att så är fallet.
Han fortsätter.
– En viktig poäng är att de få områden av Karakalpakstan som faktiskt är odlingsbara, dit har Uzbekistan medvetet uppmuntrat uzbeker från Ferghanadalen (östra Uzbekistan) att flytta. Syftet är att spä ut befolkningsproportionerna. Till det har man inte på 30 år gjort någon befolkningsräkning i Karakalpakstan då det riskerar att ge legitimitet till befrielserörelserna.
**
Ledaren för Alga Karakalpakstan, Aman Sagidulaev, riktar skarp kritik mot Uzbekistan och menar att de gör allt för att smutskasta honom.
– De hävdar att jag har stulit pengar. Att jag är korrupt. Att jag samarbetar med Ryssland. Allt det där. Det är bara smutskastning. Jag gör inget av det. Vi kämpar för ett fritt Karakalpakstan som bygger på vår konstitutionella rätt.
Vidare menar han att det största misstaget från regeringen i Uzbekistan är att inte konsultera med befolkningen i Karakalpakstan.
– Människorna i Karakalpakstan blev tagna på sängen, helt förvånade, säger han. Det var ingen som visste att Tasjkent plötsligt skulle föreslå konstitutionella förändringar som inskränker på vårt folks rätt till självbestämmande. Det här gör att gnistan hos oss väcks ytterligare till liv. Inte dör.
Blankspot har försökt att nå Uzbekistans ambassad i Berlin för en kommentar.
