Blankspot om
UD fortsätter mörka kampanjen till säkerhetsrådet
Tonade Sverige ner kritiken mot Saudiarabiens medeltida bestraffningsmetoder för att vinna röster från arabvärlden under kampanjen till FN:s säkerhetsråd? Den och många andra etiska frågor kring den svenska kandidaturen kommer vi aldrig att få svar på, konstaterar Nils Resare i en krönika. Sveriges kampanj till FN:s säkerhetsråd var omgärdad av sekretess och hemlighetsmakeri. Information om vilka […]
Av Nils Resare 6 mars, 2017
Tonade Sverige ner kritiken mot Saudiarabiens medeltida bestraffningsmetoder för att vinna röster från arabvärlden under kampanjen till FN:s säkerhetsråd? Den och många andra etiska frågor kring den svenska kandidaturen kommer vi aldrig att få svar på, konstaterar Nils Resare i en krönika.
Sveriges kampanj till FN:s säkerhetsråd var omgärdad av sekretess och hemlighetsmakeri. Information om vilka länder Sverige uppvaktade, och vilka metoder som användes för att vinna röster, fick inte lämna den lilla grupp invigda regeringstjänstemän och politiker som jobbade med frågan.
Sekretessen skapade en ovanligt infekterad debatt om vad ministrarna och tjänstemännen egentligen hade för sig på sina många kampanjresor. Många kritiker misstänkte att vår utrikespolitik, och vår inställning till mänskliga rättigheter, såldes ut för att vinna enstaka länders röster till säkerhetsrådet – till exempel Marockos och Saudiarabiens.
Men det förnekade UD – Sveriges utrikespolitik har varit densamma före, under och efter kampanjen, hävdade man. Däremot gjorde konkurrensen med Nederländerna och Italien att regeringen inte kunde redovisa några detaljer om hur Sverige jobbade. Men så fort omröstningen var över lovade departementet att lägga korten på bordet. Allt skulle redovisas öppet och transparent.
I fredags var det så dags. Den rapport om FN-kampanjen, som hade kostat skattebetalarna 27 miljoner kronor, presenterades vid en nästan helt obevakad pressträff på UD:s internationella presscenter på Fredsgatan i Stockholm.
De som hade hoppats få någon djupare inblick i hur kampanjen bedrevs, eller vad som gjordes för att vinna diktaturernas röster, blev tyvärr besvikna. Rapporten, som har skrivits av den pensionerade UD-medarbetaren och tidigare FN-ambassadören, Anders Lidén bestod bara av sju häftade blad (där flera meningar dessutom var hemligstämplade och överstrukna med svart).
Anders Lidén berättar att han inte hade fått några instruktioner från UD om vad rapporten skulle handla om, det fick han bestämma själv. Han fick också själv avgöra vilken metod han skulle använda – något som han lät lite förvånad över vid pressträffen.
Som gammal FN diplomat, valde han att fokusera på vad Sverige hade gjort rätt i sin kampanj till säkerhetsrådet – hur vi lyckades vinna en plats. Detta kunde vara nyttig kunskap inför kommande kampanjer till internationella organisationer, ansåg han.
Anders Lidén begav sig därför till New York där han pratade med 50 olika FN-ambassadörer om vad som var bra och dåligt med den svenska kampanjen. Svaren varierade men många uppskattade att Sverige hade varit lyssnande och ödmjuka – inte lika predikande som man hade varit vid kampanjer förr om åren.
Många FN-ambassadörer, som bjudits till Sverige, hade också uppskattat att få träffa en grupp samer som kritiserade den svenska regeringen vid ett besök i Lappland.
Anders Lidéns sju blad tjocka rapport kan säkert vara användbara i UD:s interna arbete, men den svarar knappast på de många etiska frågor som väcktes under kampanjen. När Finland utvärderade sin kampanj för några år sedan valde man ett helt annat tillvägagångssätt med en utomstående granskare med ett kritiskt förhållningssätt.
Inget sådant finns i Anders Lidéns rapport. Han nämner visserligen att Sverige har tillämpat så kallat röstbyte, där vi röstar in andra länder i viktiga organ i fall de röstar på oss. Den metoden har inte ansetts lämplig vid tidigare kampanjer.
Men han vill däremot inte svara på några frågor om vilka länder vi gjorde röstbyten med. Därmed får vi inte veta om vi till exempel hjälpte Etiopien, Saudiarabien, Venezuela, Pakistan eller Kirgizistan till en plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Inget av dessa länder har gjort sig kända för någon framsynthet just på detta område.
Med rapporten rök också alla chanser att få veta om svenskt bistånd missbrukades eller användes fel – en teori som bland annat Dagens Nyheter drev väldigt hårt i en serie artiklar. Anders Lidén kommenterar med att ”vi vore dumma” om vi inte använde bistånd till att bjuda in FN ambassadörer till Sverige – ”så gör vi alltid”.