Reportage om Eritrea

Totalitärt turistmål

Den modernistiska arkitekturen i Eritreas huvudstad blev nyligen utsedd till världsarv av UNESCO. Nu drömmer många i Asmara om en blomstrande besöksnäring.

Av Martin Schibbye 16 januari, 2018

Inne i den tomma hotellmatsalen är alla bord dukade med vita linnedukar, porslinstallrikar och kristallglas. Från köket hör man röster.

• Se videon om Asmaras arkitektur

Ett stenkast från den eritreanska huvudstaden Asmaras paradgata Harnet Avenue ligger det italiensktbyggda hotellet Albergo Italia och dess tryckta meny är omfattande med både pizza och pasta.

Men just nu går det bara att beställa soppa. Elektriciteten har gått så det är för tillfället inte heller möjligt att få kaffe.

– Men det finns vin. Bra vin. Direktimporterad från Italien, säger en av de få gästerna Fabio Ruffato från den internationell italienska hotellkedjan VOI Hotels.

Fabio är en del av en större italiensk delegation som under hela dagen har umgåtts med presidenten Esaias Afewerki utanför huvudstaden och diskuterat investeringar.

Men hindren är många: utländska sim-kort fungerar inte och det krävs tillstånd för att lämna huvudstaden.

– Världsarv eller inte, utan fungerande bankomater eller internet, blir det svårt att investera eller locka turister, det sa vi till presidenten, säger Fabio Ruffato och reser sig för att gå.

I en rapport från 2015 skriver FN att Eritreas regim gjort sig skyldig till systematiska och omfattande människorättsbrott mot sin egen befolkning. Eritrea avvisar anklagelserna.

Allt började när Mussolinis grep makten i Italien 1922 och gav landets arkitekter och stadsplanerare uppdraget att i det gamla Romerska Imperiets spår sprida civilisation till kolonierna.

1938 anlände arkitekten Vittorio Cafiero till Asmara med uppdrag att förverkligade den fascistiska statens idéer.

När engelsmännen drev ut Italienarna efter andra världskriget och sedan själva fick lämna så föll det lilla landet på Afrikas Horn i glömska. Italienarna lämnade, utvecklingen stod stilla och inga nya byggnader uppfördes – men inte heller revs de gamla.

Staden konserverades sedan under den tre decennier långa kampen för självständighet och följande krig och konflikter med grannländerna vilket gör att mycket är sig likt.

Drygt 80 år senare kan staden uppvisa en unik arkitektur som nu utsetts till en angelägenhet för hela mänskligheten – ett världsarv.

Dawit Abraha arbetar med världsarvet.

Ingenjören Dawit Abraha ställer ner en vattenflaska på chefens skrivbord. Inför intervjun har han fått låna rummet med utsikt över Asmara.

Morgonsolen speglar sig i fönstret och böneutropen från moskéerna blandas med klangen från kyrkklockorna.

I går kunde han inte ge någon intervju eftersom han behövde tillstånd för att prata med en utländsk journalist.

Privata medier är förbjudna och landet har förutom den svenska journalisten Dawit Isaak hundratals politiska fångar. Det finns inga fria val och inga partier utom presidentens eget.

Att få tillstånd att göra en intervju är ändå ingen lång byråkratisk historia, ett par telefonsamtal och en viss väntan.

– Vägen fram till att bli ett världsarv har varit lång, den har avbrutits när landet befunnit sig i krig, berättar Dawit Abraha och visar upp den dossier som lämnades in till UNESCOS världsarvskommitté i Wien.

Över 4 000 byggnader har listats minutiöst och varje hus fått en bevarandeplan.

– Vi följde protokollet för vad som krävdes för att bli ett världsarv. Det har inte varit en enkel resa, det har varit bakslag och framgång, men nu är vi nått ett delmål.

En av de stora utmaningarna i att bevara världsarvet är omfattningen. Det vore enklare om det bara var en byggnad, men nu ska ett av världens fattigaste länder bevara 500 hektar av byggnader av vilka de flesta kräver en hel del reparationen.

– Byggnadsvård är dyrt. Men bara för att vi inte har råd med allt så rullar vi inte tummarna, vi jobbar med att ta fram planer för alla 4000 byggnader och prioriterar hårt.

2017 kunde FN-organet UNESCO enhälligt besluta om att göra den eritreanska huvudstaden Asmara med dess unika arkitektur – till ett av världsarven. Det som enligt UNESCO gör Asmaras arkitektur unik är dess byggnader från det tidiga 1900-talet. En modernistisk stil präglad av åren under italiensk kolonialstyre. Staden går ibland under smeknamnet ”lilla Rom”.

Eritreas ambassadör i Frankrike och tillika UNESCO representant, Hanna Simon, kallade beslutet för ”en seger inte bara för det eritreanska folket utan också för den Afrikanska kontinenten och världen”.

Få turister besöker Eritrea, men potentialen är god. Landskapet är kuperat och har ett rikt växt- och djurliv. Utanför kusten finns korallrev. Huvudstaden Asmara har vacker arkitektur från kolonialtiden och det finns arkeologiska lämningar som är ett par tusen år gamla.

I korthet hade den koloniala stadsplanen tre mål, skapa kontroll, hindra upprorsförsök, och bryta ner sociala strukturer inom befolkningen.

Under samma år hade raslagar införts i det fascistiska Italien och det satte sina spår i Asmaras arkitektur: Områden där eritreaner levde revs och dess invånare flyttades till områden längre bort.

Dessutom anlade man grönområden och industriområden som buffertzoner mellan européernas och icke-européernas bostadsområden.

Eritrea är ett av världens fattigaste länder. Ett halvsekel av krig eller krigsliknande tillstånd har satt djupa spår.

När staden var byggd kallade Benito Mussolini stolt Asmara för Lilla Rom.

Men även om byggnaderna är sprungna ur en fascistisk idétradition menar Dawit Abraha är det inte husen man ska beskylla för det.

– Fascismen var inte en lätt period, människor hängdes och torterades här, men vi är inte arga på byggnaderna, vi är arga på kolonialisterna. För oss är inte heller detta ett kolonialt världsarv, det är vårt världsarv. Vår stad.

Han förklarar att världsarvsstatusen bygger på just mötet mellan de båda kulturerna från Italien och Eritrea och att både arbetskraften och byggnadsmaterialet, från trä till marmor, var från landet.

– Eritreaner kunde bygga modernistiska byggnader under den koloniala perioden. Yrkesskickligheten var stor och ur detta föddes det moderna Asmara. När byggnaderna uppfördes var det en av världens mest moderna städer, säger Dawit Abraha.

En kort promenad från kontoret ligger världsarvets verkliga landmärke. Den världsberömda bensinstationen Fiat Tagliero uppförd 1936.

Tagliero-byggnaden, byggd som en bensinstation, är ett av Asmaras mest kända exempel på modern arkitektur.

– Fiat-byggnaden skulle ensamt kunna vara ett världsarv, den är som Kairos pyramider och Frankrikes Eifeltorn, säger Dawit Abraha.

När betongen stelnade 1936 och gjutformen togs bort trodde många att byggnadens vingar skulle rasa. Arkitekten Giuseppe Pettazzi lär ha sagt att om så skedde skulle han skjuta sig själv i huvudet med en pistol.

Det slapp han göra och i dag sträcker sig vingspannet över en 30-meter stor övergiven tomt.

Platsen används inte och framför rutorna sitter wellpapp.

– När den byggdes hade de första flygplanen, tågen och skeppen rusat fram över världshaven och himlavalvet. Hela världen var satt i rörelse av maskiner och det inspirerade till en bensinstation som skulle se ut att kunna lyfta, förklarar Dawit Abraha.

Kontrasten mot dagens Eritrea är stor. Köerna utanför banker och apotek ringlar sig långa. Bensinpriset skyhögt. Arbetslösheten likaså och många ungdomar röstar med fötterna och väljer att fly eftersom man inte ser en framtid i landet och vill undkomma värnplikten.

Känslan går inte att komma ifrån: tiden i Asmara står still. Och det har den gjort länge.

Tillsammans med krishärdarna Syrien och Irak finns Eritrea bland de länder som flest asylsökande i Sverige ursprungligen kommer ifrån.

I stadsbilden finns barn, kvinnor och äldre män och det känns ibland som om en hel generation saknas.

Efter ytterligare en kort promenad tronar den enorma biografen Cinema Impero från 1936 upp sig.

Även på filmafficherna känns det som om tiden stått still.

– Biografen är ett av de få exemplen på Art Deco, många tror att staden är en Art Deco stad. Men det är främst en modernistisk stad. Med inslag av futurism, förklarar Dawit Abraha.

Inne i biografen har strömmen gått och det är becksvart i salongen.

Men på kaféet framför biljettluckan är det fullt med folk som följer en nyhetssändning från BBC. På frågor om byggnaderna och hur man känner inför världsarvet säger en besökare kryptiskt att eritreanerna ofta är för stolta för sitt eget bästa.

I april 1941 fick byggvågen i Asmara ett abrupt slut då brittiska och etiopiska styrkor invaderade.

Britterna rapporterade hem om en “europeisk stad med breda boulevarder, fantastiska biografer, imponerande fascistiska byggnader, kaféer, affärer, fyrfiliga vägar och ett förstklassigt hotell.”

Inte heller har landet drabbats av den afrikanska tillväxtboom som förändrat stadsbilden i många av grannländerna.

– Vill någon bygga en skyskrapa här och vi inte har lagar och regler som kan stoppa det så kan det bli riskfullt. Så vi behöver lagar som sätter gränser för hur höga nya byggnader kan bli, säger Dawit Abraha och vi tar farväl.

Den eritreanska regimen talar om kommande satsningar på turism men det syns få tecken på verklig förändring. Det är tillexempel inte möjligt att gå in till de flesta byggnaderna.

Eritreansk kultur har mycket gemensamt med den etiopiska. Länderna delar ett rikt kulturarv genom den orientaliskt ortodoxa kyrkan, men Eritrea präglas också av influenser från muslimska grannländer och från den italienska kolonialtiden.

Det relativt goda kommunikationsnät som var ett kolonialt arv i Eritrea ödelades till stor del under befrielsekriget 1962–1991 och kriget mot Etiopien 1998–2000.

Nästa kväll är hotellmatsalen tom. Den eritreanska regimen talar mycket om kommande satsningar på turism men i staden det syns få tecken på projekt i den riktningen. Hotellets direktör Tecle Tesfemariam kommer förbi och slår sig ner.

Han tror att stadens nya status som världsarv ska locka, framför allt de italienska turisterna.

– Asmara är som en vacker brud som hålls gömd i en avlägsen by. Utmärkelsen är inte kosmetika, det är ett sätt att dra slöjan av staden så att alla kan se dess skönhet, säger hotelldirektören Tecle Tesfemariam.

En kort stund senare går strömmen och det blir svart.

Av Martin Schibbye