Blankspot om

Svensk journalist "svartlistad" i Kina

Blankspot intervjuar journalisten och författaren Jojje Olsson som på grund av sin journalistik nyligen blev svartlistad i Kina.    Hur fick du reda på att du inte var välkommen tillbaka till Kina för att rapportera? – Varje sommar åker jag till Sverige för att förnya mitt kinesiska visum. Det har under mina åtta år i Kina […]

Blankspot intervjuar journalisten och författaren Jojje Olsson som på grund av sin journalistik nyligen blev svartlistad i Kina. 

 

Hur fick du reda på att du inte var välkommen tillbaka till Kina för att rapportera?

– Varje sommar åker jag till Sverige för att förnya mitt kinesiska visum. Det har under mina åtta år i Kina aldrig varit några problem, men denna gång fick jag utan förklaring avslag på min ansökan. Kinesiska ambassaden makulerade samtidigt även mitt gamla visum som hade en giltig inresa kvar, trots att min lägenhet och alla mina ägodelar fanns kvar i Peking, vilket de givetvis kände till. En månad senare åkte jag till Hongkong med ett helt nytt pass för att ansöka om det enklaste turistvisumet i hopp om att kunna få åka in och ta hand om mina saker. Men även då blev det avslag utan motivering.

Vad tror du låg bakom beslutet? 

– Någon tror att det beror på min nya bok, och någon annan på att jag talade om Sydkinesiska havet på Sveriges radio samt kritiserade Kinas ovilja att respektera Haagtribunalens dom. Ytterligare någon tror att det beror på att jag skrivit mycket om Gui Minhai och Peter Dahlin; de två svenskar som kidnappats av Kina under det senaste året. Själv tror jag det handlar om en sammantagen bedömning av dessa och flera faktorer. Notera användningen av ordet ”tror”. Från Kinas sida vill man givetvis inte ge någon officiell anledning till fall likt mitt, trots att jag ringde till deras ambassad i Stockholm och besökte konsulatet i Hongkong. På visumcentret i Stockholm sade de på typiskt kinesiskt byråkratspråk: ”Om man inte får något visum, så vet man oftast själv vad det beror på”.

I din nyutkomna bok ser man en trend av ökande repression under president Xi Jinpings ledning, på vilka sätt märks det av? 

– Vart ska man börja? I Kina märks det främst på tonen i media och en rad nya lagar som införts för att tvinga utbildningsväsende, rättssystem och civilsamhälle att rätta in sig i ledet. Nyckeln för att förstå utvecklingen är ”dokument nummer 9”, som utfärdades till kinesiska tjänstemän i april 2013, en månad efter att Xi Jinping blivit president. Dokumentet innehåll sju så kallade farliga västerländska värderingar som sades utgöra ett ”hot mot Kina”. Bland dessa fanns västerländsk konstitutionell demokrati, universella rättigheter och civilsamhälle. Där klargjordes även att det inte skulle bli tal om vare sig maktdelning eller självständigt rättsväsende i Kina.

– Dokumentet var meningen att hållas hemligt men innehållet läckte snart ut. Den journalist som anklagades för spridningen dömdes till sju års fängelse efter att ha misshandlats under förhör och tvingats ”erkänna” sitt samröre med fientliga utländska aktörer på statlig kinesisk tv. Hon är 71 år gammal och vid dålig hälsa. I Kina är signalpolitik oerhört viktigt. Detta och andra dokument, tal eller dekret har övertygat många av landets tjänstemän att sluta upp bakom Xi Jinpings allt mer nationalistiska retorik och behandla potentiella dissidenter på ett allt mer hårdhänt vis. Annars riskerar tjänstemännen själva att förlora jobbet, vilket också har drabbat otaliga under den pågående kampanjen mot korruption som delvis även är en metod för Xi att rensa ut politiska motståndare inom partiet.

– Utanför landets gränser märks detta av en allt mer aggressiv utrikespolitik med allt mer högljudda territoriella expansionskrav i främst Sydkinesiska havet. Man har också gått allt längre för att tysta kritiska röster även i utlandet. Min svartlistning är bara ett exempel på detta; än värre sker nu allt fler kidnappningar av utlänningar i Kina eller av kineser på utländsk mark.

 

Vilka metoder använder sig regeringen av? 

– Våld, förtryck och total kontroll är metoder som står ut. I juni i fjol arresterades exempelvis cirka 300 advokater och aktivister i ett enda svep. Ett tiotal av dessa sitter fortfarande i fångenskap, skilda från sina familjer, utan åtalspunkter eller möjlighet till egna advokater. Flera av de övriga har redan dömts till långa fängelsestraff, men först efter att de har ”erkänt” sina brott på statlig tv. Dessa falska erkännanden innefattar alltid några rader om samröret med fientliga ”utländska krafter”, för att späda på det narrativ om att väst vill störta kommunistpartiet för att bringa oreda till Kina, vilket blivit praxis under Xi Jinping. Framtvingade offentliga erkännande har inte setts i denna omfattning sedan Mao Zedong lanserade kulturrevolutionen. Nu liksom då är det primära syftet att skrämma till lydnad, och nu liksom då verkar man lyckas bra.

– En trend som ofta pekas ut under Xi Jinping är hur lagen i allt större utsträckning formas för att kunna användas som vapen mot de som ifrågasätter partiets maktmonopol. I juli i fjol antogs en ny, omfattande ”nationell säkerhetslag” under vilken alla som hotar ”nationens intressen” kan arresteras godtyckligt och dömas till fängelse i summariska rättegångar. Bland annat FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter påpekade att de svepande formuleringarna ”lämnar dörren vidöppen” för åtal mot vem som helst som förespråkar mänskliga rättigheter. I april i år antogs en liknande lag i syfte att slå ner på civilsamhället och framför allt öka kontroller av utländska NGO:er. Polis kan när som helst göra husrannsakan mot deras kontor och helt lagligt arrestera såväl utländska som inhemska anställda vid minsta misstanke om ”illegala aktiviteter”.

 

Vilka reaktioner har du fått sedan du valt att gå ut offentligt med din ”svartlistning”?

– På Taiwan, dit jag nu flyttat, är reaktionen ofta ilska och sympati, eftersom invånarna här är väl underförstådda med den kinesiska regimens ökade aggressivitet. I Sverige har väl reaktionerna varit en blandning av överraskning och likgiltighet. Visst har jag fått stöd från familj, vänner och redaktörer som jag arbetar nära med. Samtidigt upplever jag att begränsningar mot journalisters möjlighet att utföra sitt yrke i exempelvis Turkiet får långt mycket mer uppmärksamhet än vad som är fallet i Kina.

– Vidare har jag också blivit hotad. Några dagar efter att jag gått ut med svartlistningen i media skrev någon en bloggpost på svenska med budskapet att jag borde ”skratta mig lycklig” att jag ”bara blev portad” från Kina, eftersom ”kriminella verksamheter” likt mina tidigare lett till dödsstraff. Personen försökte svartmåla mig som en tungt kriminell buse med falsk examen, och mailade bloggposten till Svenska journalistförbundet och flera av mina redaktörer. Kinesiska myndigheter lägger allt mer resurser på att bevaka och påverka vad som skrivs om landet. Att betala utlänningar för att samla viktig information eller skriva pro-kinesiska kommentarer och inlägg på internet har blivit en allt vanligare företeelse under de senaste åren. Det må låta som en spionfilm, men jag känner flera personer i Kina som blivit erbjudna pengar och visum för tjänster likt dessa.

Vad hoppas du att publiceringen av din bok ska leda till? 

– Jag hoppas att fler svenskar ska få upp ögonen för den negativa utveckling som skett i Kina sedan Xi Jinping blev president vid början av 2013. Samtidigt som bevakningen av Kina i svensk media är bristfällig så satsar landets myndigheter allt mer resurser på att sprida sin egen världsbild genom allt från påkostade sponsrade kulturella evenemang till utländsk expansion av statlig media. Detta är en farlig kombination. Trots att förhållandena för mänskliga rättigheter drastiskt försämrats i Kina under de tre senaste åren, så riskerar många svenskar att matas med en bild av att landet utvecklas i rätt riktning.

– Det är viktigt att understryka att min inte kritiserar Kina. Jag älskar Kina, annars skulle jag aldrig ha bott där i åtta år. Vad boken kritiserar är den politiska utveckling som landets nya administration under Xi Jinping har valt att föra. En del av det nationalistiska narrativ som sedan 2013 vuxit sig allt starkare är att den som kritiserar landets myndigheter ”hatar Kina”. Man måste urskilja detta; det är skillnad på att ogilla Kina och ogilla presidentens repressiva politik.

 

Tvekade du att skriva den någon gång under processen. Hade det inte varit enkelt att ”anpassa” sig och undvika känsliga ämnen? 

– Jag har alltid haft som policy att inte bedriva självcensur, vilket ju är den vanligaste formen av censur och precis vad kinesiska myndigheter vill åstadkomma med sina metoder. Jag har hört från flera etablerade journalister som jobbar på plats i såväl Kina som Sverige att de ofta tvekar att skriva om känsliga frågor just av rädsla för att inte få visum till Kina. Vad är då meningen med att skriva alls? Med facit i hand skulle jag göra precis samma sak igen, eftersom jag anser det viktigt att uppmärksamma vad som egentligen sker i Kina.

Ser du några tecken på ökad självcensur bland korrespondenter stationerade i Kina. 

– Överallt och hela tiden. Inte bara bland journalister och inte bara i Kina. Även forskare, politiker, företagsledare, artister och personer kopplade till olika organisationer ägnar sig i allt större grad åt självcensur just av rädsla för ”straff” från Kina i form av indragna visum eller skrotade affärsavtal. Men om vill håller oss till korrespondenterna så är trenden med ökad självcensur inte särskilt märklig, givet myndigheternas tendens att hålla journalister ”gisslan” med de visum som utfärdas ett år i taget.

– Chris Buckley vid New York Times fick inte sitt journalistvisum förnyat 2014 på grund av att hans rapportering inte föll myndigheterna på läppen. Han tvingades därför prompt att flytta från Kina tillsammans med sin kinesiska fru och deras barn som vuxit upp i Kina där de gått i skolan och haft alla sina kompisar. Den franska journalisten Ursula Gauthier fick inte heller hon sitt visum förnyat under 2016. Anledningen var att hon vägrat be om offentlig ursäkt för en artikel i tidningen L’Obs som ifrågasatte Kinas allt mer repressiva politik mot etniska minoriteter i provinsen Xinjiang. Fallet med Gauthier visade att Kina nu även går efter mindre språk, eftersom hon endast skriver på franska. Tidigare har man främst brytt sig om vad som skrivs på kinesiska och engelska. Att även jag svartlistas tyder på att Kina nu även håller ökad koll på vad som skrivs på svenska.

Hur skulle du beskriva kunskaperna om Kina i Sverige? 

– Oproportionerligt dåliga. Till att börja med läser vi nästan ingenting om Kina i skolan, och få referenser finns till landet i populärkulturen. Många svenskar kan således inte  nämna en enda kinesisk stad utöver Peking och Shanghai. Vidare ligger landet i en svår medieskugga; i dag finns två svenska heltidskorrespondenter i hela Kina, vilket är en mindre än i Helsingfors! För den svensk som inte konsumerar utländsk media är det därmed nästan omöjligt att förstå vad som sker i världens största land.

Kommer du att kunna fortsätta att bevaka Kina och i så fall hur? 

– Jag har nu alltså flyttat till Taiwan varifrån jag kommer fortsätta bevaka utvecklingen i Kina med Taipei och Hongkong som bas. Visst är det en nackdel att inte kunna vara på plats på det kinesiska fastlandet för att fånga stämningarna på gatan eller ta bilder till längre reportage. Men samtidigt är det lättare att hitta intervjuobjekt som är villiga att prata om känslig frågor i Taiwan eller Hongkong, eftersom misstänkliggörandet mot utländska journalister förvärrats så pass på fastlandet. Så det är lite give and take. Jag har redan börjat på min fjärde bok om Kina som kommer ta upp halva min arbetstid under den närmaste framtiden. Andra halvan går till artiklar och reportage i svensk media.

 

Ser du några positiva tecken på liberalisering och ökad öppenhet i Kina? 

– Då det stod klart att Xi Jinping skulle bli Kinas president trodde jag, och många med mig, att detta var presidenten som skulle införa politiska liberaliseringar i Kina. Jag minns än i dag hur jag såg invigningsceremonin med såväl kinesiska som utländska journalistkollegor som tänkte att ”nu är det äntligen dags”, nu kommer Kina bli ett mer tolerant och fritt land att leva i. Detta var trots allt en president som tvingats leva i en grotta och själv fått sin familj splittrad under kulturrevolutionen. Men bara efter några månader stod det klart att Xi tvärtom var beredd att gå ännu hårdare fram än sin företrädare Hu Jintao för att begränsa alla slags rättigheter i syfte att slå vakt om partiets maktmonopol.

– Så tyvärr blir det korta svaret på frågan ”nej”. Inte ens faktumet att fler kineser reser eller studerar utomlands verkar ha resulterat i någon större press på myndigheterna vad gäller politiska liberaliseringar. Majoriteten vet att de kommer återvända, och att kinesiska myndigheter har koll på vad de gör även i utlandet. Många studenter är dessutom helt ointresserade av politik och vill främst tjäna pengar. Ett visst motstånd mot Xis metoder har kunnat ses inom akademiska och intellektuella kretsar. Men säkerhetstjänsten är otäckt skickliga på att identifiera och oskadliggöra denna slags hot. Nästa höst hålls en partikongress där en ny politbyrå med uppgift att leda Kina de kommande fem åren ska utses. Då gäller det att hålla ögonen öppna. Om Xi får in flera av sina nära politiska allierade i politbyrån så innebär det en stor framgång för hans hårdföra politik.

Vilken roll kan sociala medier spela? 

– Om jag hade fått samma fråga för fem år sedan så hade jag sagt ”enorm”. Nu blir svaret tyvärr ”nästan ingen alls”. Anledningen är att sociala medier under de senaste åren antingen förbjudits (utländska) eller bevakats allt hårdare (inhemska). I oktober 2015 rankade Freedom House, en amerikansk NGO, Kina sist i hela världen i kategorin ”internet freedom”. Året innan låg Kina ”bara” trea från slutet, men under fjolåret passerades landet av både Syrien och Iran. Det säger egentligen allt. När den kända advokaten Pu Zhiqiang vid årskiftet dömdes till tre års fängelse med uppskov var de enda bevisen mot honom sju korta inlägg på en inhemsk mikroblogg med kritik mot myndigheterna.

– Således har sociala medier de facto gått från att vara en möjlighet till att utgöra en fara för kinesiska aktivister och journalister. Vad gäller journalister så förbjuds de sedan 2014 enligt lag – med hot om bli avskedade eller värre – att på sociala medier dela med sig av någon som helst information som ”införskaffats under arbetets gång”. Så sent som i augusti i år kom även en ny lag enligt vilken landets internetportaler förbjuds att använda andra källor än statliga medier för artiklar om politik, samhälle eller nyheter.

Det är ett år sedan förläggaren Gui Minhai rövades bort från sin semesterbostad i Thailand av kinesiska säkerhetsagenter. Vad tänker du om det som hände honom? 

– Kidnappningen av Gui Minhai är ett av många bevis på hur Kina under senare år spridit sin repressiva politik utomlands. Enligt en grundlag som Kina själva var med och formade ska Hongkong ha självstyre och eget rättssystem fram till år 2047. Samtidigt rövades även Lee Bo, en av Gui Minhais kollegor, bort på öppen gata i Hongkong. Liknande fall har ägt rum i Burma och Vietnam. Kina har till och med skickat säkerhetsagenter till Kanada på turistvisum för att jaga rätt på korrupta eller avsatta politiker som flytt landet.

– Nu har Gui Minhai suttit frihetsberövad i över ett år utan vare sig åtalspunkter eller juridisk representation. Ändå syns heller inte samma engagemang för honom från civilsamhället som för exempelvis Dawit Isaak i Eritrea. Det är faktiskt ganska vanligt att redaktörer och kulturchefer vid Sveriges största tidningar fortfarande kallar Isaak för ”Sveriges enda samhällsfånge”, på grund av ren okunskap om detaljerna kring fallet Gui Minhai. Därmed visar fallet även hur Kina – återigen tack vare en kombination av okunskap och effektiv propaganda – kan komma undan relativt billigt med så flagranta brott som att kidnappa utländska medborgare i ett tredje land.

 

Jojje Olsson intervjuades av Martin Schibbye. Läs ett utdrag ur hans bok ”Det nya Kina” (Historiska Media) här.