Nyheter om Eritrea, Gruvindustri

Svensk bergsingenjör: ”Verksamheten i Bisha var långt från slaveri.”

Bergsingenjör Clas Lindström jobbade för Bisha Mining i Eritrea under samma period som tre arbetare påstår att de tvingades arbeta i gruvan mot sin vilja. Han minns en ovanlig anläggning, men såg inga tecken på slaveri i själva gruvan.

Av Martin Schibbye 20 december, 2017

Efter att ha läst Blankspots reportage från Bisha, där tre före detta arbetare anklagar ledningen för slaveri, hör Clas Lindström av sig för att ge sin bild.

– Eritrea är ett dysfunktionellt land och mycket saknas, men i själva gruvan var det väldigt bra standard, både på husen och på maten, minns Clas Lindström, som jobbade för Bisha Mining i Eritrea mellan april 2010 och juli 2014.

Enligt honom var det redan de första åren strikt kontroll kring vilka som skulle få jobba i gruvan.

– Privata företag fick inte anställa personal som inte har ett fribrev från militären vilket innebar att de flesta anställda var över 50 år eller kvinnor med små barn. Flera anställda hade olika lyten, flera saknade ett öga eller var halta.

Den bild Clas Lindström fick var att alla som man kunde sätta ett vapen i händerna på, var rekryterade till den eritreanska armén.

– Vi hade en kille som gick i cirklar och pratade med sig själv, och en kranbilsförare som påstod att han var 87 år, så medelåldern var en bra bit över 50 år. Ingen i vapenför ålder var där.

En av de lokala kollegorna som jobbade i gruvan hade inget fribrev från militären, men försökte få fram ett sådant. När han inte lyckades med det så tappade personalavdelningen till slut tålamodet med honom och skickade hem honom.

Två av Clas Lindströms kamrater, som jobbade med konstruktioner under gruvans igångsättande 2010, protesterade så kraftigt till Segens arbetsledning att de inte fick inresetillstånd till landet efter en ledighet. Foto: Martin Schibbye.

De tre personerna som stämt det kanadensiska bolaget Nevsun, som äger 60 procent av Bisha-gruvan, kan enligt Clas vara vilka som helst. Det eritreanska bolaget Segen, som de jobbade för, var en underleverantör som gruvbolaget enligt Clas Lindström tvingades samarbeta med för vägunderhåll och byggnationer.

– Eritrea har ett styre som innebär att om de säger att man ska använda en lokal entreprenör så måste man det. Säger de att man måste använda lokala produkter så måste man göra det. Det är så de vill jobba, att man ska använda landets arbetskraft.

Runt gruvan bedrev staten byggprojekt och vägunderhåll, och på de platserna arbetade underleverantörer som Segen Construction.

– Där jobbade personer för lokala entreprenörer som Bishamining tvingades anlita och vi som utlänningar som arbetade där, kunde inte påverka förhållandena i Segen Construction, som ägs av staten.

Personal anställd av Segen som arbetade med projekt kring gruvan ses här utan skyddsutrustning transporteras på ett sätt som gruvbolaget förbjöd. Foto: Clas Lindström.

Clas Lindström såg också flera tecken på brister i deras arbetsmiljö.

– Företaget saknade skyddsutrustning, rutiner, arbetskläder, allt. Maskinerna var i uruselt skick och var portade från att köra i gruvområdet. De kunde köra omkring utan lysen mitt i natten.

Två av hans kamrater, som jobbade med konstruktioner under gruvans igångsättande 2010, protesterade så kraftigt till Segens arbetsledning att de inte fick inresetillstånd till landet efter en ledighet.

– Segens brister i kvalitet och säkerhet var uppe på varje veckomöte, vi klagade, men inget hände. Vi kunde inte påverka annat än att protestera, säger Clas Lindström.

Han menar att de tre som stämt Nevsun istället borde stämma Segen och staten Eritrea eftersom de lokalt anställda i Bisha Mining, fick korrekt skyddsutrustning, 15 minuters säkerhetsdialog innan skiftets början, utbildning av västerländska experter för varje arbetsmoment, träning i strukturerat arbete, bra bostäder, mat och regelbunden vila.

– Segens personal däremot kunde ses sova i hål i marken. I slutändan är det staten Eritrea som måste hållas ansvarig för hur dessa människor behandlats, menar Clas Lindström.

Svårigheterna med gruvdrift i Eritrea var enligt Clas Lindström de långa avstånden, ”man ville använda större truckar men de var för breda för de slingringa vägarna från hamnstaden Massawa och på grund av den komplicerade relationen till granländerna kunde de inte tas in landvägen från hamnar i Sudan.”

När han i dag många år senare läser om Eritrea känner han inte igen bilden av landet.

– Jag har ju varit där och rest förbi marknaderna i Karen och Asmara och aldrig sett någon brist på varor eller någon svält. Stora gethjordar sprang omkring, men mediebilden beror väl på att så få reser dit för att se själva, eller att de inte släpps in.

Under sin tid i gruvan träffade han högt uppsatta släktingar till presidenten som rörde sig som vem som helst i landet.

I jämförelse med Zimbabwe där han också arbetat var kontrasten stor.

– Där reser politiker bakom kulsprutor. I Eritrea rör de sig i t-shirt och jeans, som vilka som helst. Men bara för att ledningen i Eritrea vunnit ett krig är det inte säkert att de är lämpade att driva ett land.

Han understryker att han inte har sett allt, och att andra kan ha en annan bild, men något slaveri var det inte i själva gruvan.

Själv blev han kvar i mer än fyra år.

–  Jag såg saker som är oacceptabla, men stannade kvar. Inte för pengarna, utan för att jag vill tro att jag skulle kunna visa de lokala jag arbetade med att det går att göra saker på ett bättre sätt. Att man kan agera mot sina medmänniskor på ett bättre sätt. I förhoppningen om att de i sin tur lär andra i sitt land och på sikt förändrar den verklighet de lever i.

**

Läs reportaget här: Guldjakt med förhinder.

Av Martin Schibbye