Mohammad Sharifi och Hamideh Ahmadi gifte sig mot sina föräldrars vilja. Nu riskerar de unga föräldrarna att stenas om Migrationsverket inte ändrar sitt utvisningsbeslut i sista stund. Det menar familjens advokat. – De riskerar att utsättas för förföljelse, hot och i värsta fall att de mördas. Och vad händer då med barnen? De är födda i Iran och Sverige och har inget nätverk i Afghanistan, säger Therése Fraenkel.
Av Göran Engström 28 februari, 2019
Berättelsen om hur det unga afghanska paret blev förälskade och gifte sig mot sina föräldrars vilja är en modern afghansk Romeo och Julia-skildring, hämtad ur det verkliga livet. I värsta fall kan den sluta med att två unga människor mördas av sina anhöriga och att deras två små barn, sex och två år gamla, lämnas vind för våg i ett land de inte har någon anknytning till.
Vi tar det från början: Mohammad Sharifi och Hamideh Ahmadi är födda i Afghanistan. De träffades för snart åtta år sedan i staden Mashhad i östra Iran, dit de kommit som flyktingar. Hon var 23 år och hade bott med sina föräldrar i den iranska tremiljonersstaden sedan två års ålder. Han var ett år äldre och hade nyligen anlänt.
De fick syn på varandra på gatan. Förälskelsen gick inte att hejda. De ville gifta sig, men när de vände sig till Hamidehs pappa för att be om lov, sa han bestämt nej.
Dottern var redan bortlovad till en kusin.
Hamideh vädjade till sin pappa, men beslutet gick inte att rubba. Vad dottern ville spelade ingen roll. Och när Hamideh sa att hon hellre dog än gifte sig med kusinen, ska pappan ha blivit rasande och misshandlat henne.
Mohammad och Hamideh kunde inte tänka sig att leva åtskilda. Väl medvetna om de risker det skulle innebära bestämde de sig för att gifta sig i hemlighet och fly från sina familjer.
Via en kompis fick de tag på en lägenhet i en annan del av Mashhad. Kompisen ordnade även ett jobb åt Mohammad på en bilfirma flera mil utanför staden.
Mohammad pendlade mellan hemmet och jobbet på bilfirman. Under tiden satt Hamideh hemma i lägenheten. Hon blev gravid och två år efter flykten från familjerna fick paret en son, Saeed. Samtidigt kände hon sig ensam och isolerad, och hon var hela tiden rädd att hennes pappa eller någon av hans bröder skulle hitta dem.
Så en dag när Mohammad var ute och handlade fick Hamidehs pappa syn på den oönskade svärsonen. I ett försök att hämnas den skam som Mohammad dragit över familjen, försökte han köra över Mohammad med bilen. Mohammad undkom med blotta förskräckelsen, men händelsen blev en påminnelse om hur extremt skör deras situation var och de bestämde sig för att fly till Europa.
**
För fyra år sedan kom Mohammad, Hamideh och sonen Saeed till Sverige. De bosatte sig i Mellerud i Dalsland och för drygt två år sedan fick Saeed en lillebror – Farid.
Sedan ankomsten har familjen kämpat för att få stanna. De har flera gånger fått redogöra för sin situation för Migrationsverkets handläggare. Men i april förra året kom besked om att familjen skulle utvisas. Det var efter detta beslut som Marianne Hansson, som i flera år arbetat frivilligt med asylärenden, valde att engagera sig i ärendet.
Hon åkte till Mellerud för att träffa paret. Mohammad visade då en utskrift från en lokal afghansk nättidning – Jomhuri Etemad. I artikeln, som Marianne Hansson skrivit ut och överlämnat till Migrationsverket, redogör tidningen för en blodig uppgörelse där en afghansk man, boendes i Iran, med hjälp av släktingar från Ghazni ska ha försökt mörda en annan afghansk man. Händelsen, som ägde rum i Mazar-e-Sharif, sägs vara kulmen på en snart åtta år gammal familjefejd – ett hedersbrott. Flera personer namnges i artikeln, bland annat Mohammad och Hamidehs pappor, berättar Marianne Hansson.
– För mig blev artikeln ytterligare ett bevis på att Mohammad och Hamideh talar sanning, och ett skäl att lämna in en begäran om verkställighetshinder så att de inte kan utvisas innan de nya bevisen prövats.
Tidningsartikeln som det refereras till i begäran om verkställighetshinder går fortfarande att hitta på nätet. I ett försök att kontrollera trovärdigheten har Blankspot varit i kontakt med en advokat och två afghanska journalister som tidigare varit verksamma i Mazar-e-Sharif. De menar att den här typen av hedersrelaterat våld förekommer, det råder det ingen tvekan om. Däremot är det svårt att bedöma sanningshalten i artikeln, konstaterar dem: ingen har hört talats om själva händelsen, och de har inte heller hittat några andra medier som skrivit om den.
Hamidehs familj är ursprungligen från Ghazni i södra Afghanistan, medan Mohammad kommer från en liten by strax utanför Mazar-e-Sharif i norr och även Mohammads familj ska ha känt sig hotad av Hamidehs pappa efter det som hänt.
För ett tag sedan valde de därför att lämna Iran och flytta tillbaka till hembyn i norra Afghanistan. Varken Hamideh eller Mohammad har i dag kontakt med sina föräldrar.
Enligt Mohammad utgör inte hans familj något större hot. Hotet kommer från Hamidehs pappa och hans släktingar som bor kvar i Afghanistan, och det var de som i juni förra året ska ha begett sig till Mazar-e-Sharif för att hämnas. Enigt Mohammad var det hans pappa som var målet för attacken. Han klarade sig dock undan oskadd, men en kusin till honom dödades och flera andra personer skadades i skottlossningen. Även dessa ska nu, enligt Mohammad, vara ute efter hämnd på Mohammad och Hamideh.
På omvägar har Mohammad även fått höra att en byäldste i familjens hemby utfärdat en dödsdom, en så kallad fatwa, mot Mohammad och Hamideh. Enligt honom kommer de om de återvänder till Afghanistan att stenas till döds.
**
Men trots allt som framkommit litar inte Migrationsverket på Mohammad och Hamidehs berättelse. Verket menar att det inte finns något som styrker att de skulle vara mer utsatta än andra.
– De hävdar att det gått så lång tid sedan paret rymde från sina familjer. Hade föräldrarna verkligen haft för avsikt att hämnas så hade de redan gjort det, säger Marianne Hansson.
Den 20 november förra året meddelade Migrationsverket att man avslår Mohammads och Hamidehs anmälan om verkställighetshinder. I motiveringen skriver man bland annat att tidningsartikeln som paret hänvisar till vare sig till sin art eller sitt innehåll styrker de uppgivna omständigheterna. Detta trots att man i en egen temarapport från 2018, avsedd som ett stöd vid handläggning av migrationsärenden, konstaterar att just den här sortens hedersproblematik förekommer i Afghanistan och ”i värsta fall kan resultera i hedersmord” (Lifos, Afghanistan: Hedersproblematik och moralbrott).
I börja av februari i år meddelade myndigheten att man inte heller anser att det finns skäl att ta upp frågan om uppehållstillstånd för ny prövning.
Parets advokat, Therése Fraenkel, är av en helt annan uppfattning. Hon har svårt att bedöma trovärdigheten i det som sägs i artikeln, men tycker att de uppgifter som framkommit hittills är skäl nog att bevilja verkställighetshinder.
Therése Fraenkel har arbetat med migrationsärenden sedan 2011. Hon kom i kontakt med Mohammad och Hamideh första gången runt årsskiftet 2015/2016, och har varit med om att överklaga Migrationsverkets beslut både till Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen. Hon är skarpt kritisk till hur Migrationsverket hanterat ärendet och de bevis som lagts fram.
En av de saker som talar för att Mohammads och Hamidehs berättelse är trovärdig är att de hela tiden lämnat samstämmig information.
– Deras berättelse har varit den samma hela vägen. Utöver tidningsartikeln från förra sommaren har ingen information har lagts till eller dragits ifrån, säger hon.
Therése Fraenkel har genom åren haft hand om flera asylärenden som rört barnfamiljer. En del har slutat med att familjerna skickats tillbaka till Afghanistan, andra med att de fått stanna.
När det gäller Mohammad och Hamidehs fall borde extra stor hänsyn tas till barnens bästa, menar hon.
Detta eftersom de kom till Sverige innan utlänningslagen gjordes om i juli 2016.
– Det är fortfarande så att man ska se till barnens bästa, men deras ställning var starkare med den gamla lagstiftningen och eftersom familjen kom hit innan ändringen gjordes ska de omfattas av den.
Vad tänker du om Migrationsverkets beslut?
– Jag tänker att det är så här det fungerar i Afghanistan, och att det blir väldigt märkligt när man väljer att tro på familjen i vissa delar men inte i alla, och att man dessutom bara viftar bort de bevis som läggs fram.
– Och skulle det finnas några oklarheter, så ska man använda sig av principen om tvivelsmålets fördel, det som på engelska kallas för benefit of the doubt, och som innebär att om det inte finns något i övrigt som talar emot de sökandes berättelse så ska denna väga tyngre.
Vilka risker ser du om familjen skulle utvisas?
– Att de kommer att utsättas för skyddsgrundande behandling; förföljelse, hot och i värsta fall att de mördas. Och vad händer då med barnen? De är födda i Iran och Sverige och har inget nätverk i Afghanistan.
Hur går ni vidare nu?
– Först ska avslaget på vår begäran om verkställighetshinder överklagas till migrationsdomstolen. Vi kommer även att yrka på inhibition för att förhindra att familjen utvisas i avvaktan på domstolens beslut. Om inhibition inte beviljas är det fritt fram att verkställa utvisningen. Den kan då ske när som helst.
**
Sedan december 2016 har Blankspot bevakat de svenska tvångsutvisningarna av ensamkommande afghaner genom reportageresor till landet och runt om i Sverige. Genom att stödja Blankspot möjliggör du fler reportage.
Av Göran Engström
Hjälp oss skriva mer om Migration!
Blankspots journalistik göms inte bakom en betalvägg. Stöd det fortsatta arbetet med att bevaka Migration genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli prenumerant.
