När SVT lanserar ett nytt kampanjkoncept för att förklara sin roll och uppdrag i spåren av digitaliseringen är det något som låser sig. Ett reellt samhällsproblem med desinformation blir i sin fejkade version “En höna blir en fjäder”, så larvigt att problemet inte ens blir allvarligt för tittaren. Dessutom missar de den oerhört centrala roll […]
Av Brit Stakston 11 oktober, 2019
När SVT lanserar ett nytt kampanjkoncept för att förklara sin roll och uppdrag i spåren av digitaliseringen är det något som låser sig.
Ett reellt samhällsproblem med desinformation blir i sin fejkade version “En höna blir en fjäder”, så larvigt att problemet inte ens blir allvarligt för tittaren. Dessutom missar de den oerhört centrala roll medierna själv, inklusive SVT, haft i att göra hönor av fjädrar. För SVT:s del finns det till och med hela programformat som byggt på detta. Vad är ens SVT Opinion utom något annat än ett enormt förstärkande av en massa fjädrar på Twitter?
“Saklig journalistik har aldrig varit viktigare”. För den oinvigde som inte dagligen lusläser sändningstillståndet och minns §13 där “oberoende och saklig” återfinns blir förstärkningen med ordet “saklig” enbart löjlig. Det blir mer av en tautologi än något annat eller ser SVT “osaklig journalistik” som en alternativ genre man kan välja som journalist?
Allvarligt talat. Det räcker fint med att SVT gör journalistik. Det är liksom det man utgår från att de gör.
Jag är besviken över att SVT år 2019 väljer den här vägen istället för att ta ledningen och verkligen göra något åt det offentliga samtalsklimatet. Det skulle man kunna göra om om man verkligen vill med de muskler man har: Folkbilda om desinformation och propaganda.
Istället levereras med detta kampanjkoncepts första del pekpinnar och trivialisering utan ett uns av självkritik över sin egen nyckelroll i den utveckling alla nu har att hantera.
Metasnackandet om journalistikens förträfflighet måste få ett slut. Journalistiken och även Public Service förtjänar att försvaras på ett annat sätt.
Fortsätt göra ert jobb istället, vill man utbrista.
De uppenbara problemen med digitaliseringen och dess effekter hade hela mediebranschen behövt agera på lite mer snabbfotat och med granskande journalistik för flera år sedan. Att nu förpacka detta kommunikationskoncept som om man gör en smart omvärldsspaning när även publiken under alla år sett det som hänt och undrat över mediernas förhållningssätt är lite magstarkt. Det hade varit mer relevant att vara på tå från första början som det nya medielandskapet växte fram med start vid sekelskiftet.
Men visst, bättre sent än aldrig, men det är ett gigantiskt problem att kampanjkonceptet helt missar själva kärnan i problematiken. Att det är de trovärdiga medierna som själva genom åren hunnit sprida miljoner hönsfjädrar. Konsekvent har man i sin dagliga sakliga granskning ej analyserat de krafter som är mästare på att manipulera opinioner med hjälp av allehanda digitala verktyg. De som marknadsför sina terroriströrelser genom avrättningsvideos, de som kan fejka hashtaggskampanjer, starta gräsrotsrörelser och förstärka konflikter för att dra isär grupper av människor.
Det är traditionella medier som med sin “sakliga journalistik” konsekvent genom sina starka varumärken förstärkt allehanda hönsfjädrar och strategiska utspel och ofta agerat som verkligt nyttiga idioter.
Främst genom att missat att se och förstå hur man dompteras av olika aktörer som kan medielogiken och behovet av att vara där det surrar på nätet.
Se på vad NMR gjorde under Bokmässan 2017. De vägrade ge media tillgång till starten på deras demonstration. När SVT sedan vill berätta demonstrationerna vill man visa hur det gick till och väljer då Nordfronts egna videoklipp. Hela svenska folket bjuds av SVT på NMR:s välregisserade våldsestetik som via dem fick såväl legitimitet som räckvidd med exponering av Nordfronts logga på bästa sändningstid.
Mediebranschen i stort vill numer gärna skylla problemen idag på desinformation och propaganda på internet, på sociala mediejättarna och på aningslösa korkade människor. Det är att reducera och trivialisera något extremt samhällskritiskt till nonsens och det är att väja undan för det ansvar medierna borde tagit för länge sedan.
Men det är också att missa det reella problemen som nu kommer i kölvattnet på digitaliseringen. De som berör allt ifrån cyberattacker på bärande samhällsinstitutioner till övervakningsmöjligheter av medborgare.
Det rustar ingen för framtiden att ännu en gång få se Donald Trump ropa “last night in Sweden”.
Om Public Service vill försvara sig bör man fortsätta att göra journalistik. Ägna sig åt kompetensutveckling och gå till botten med till exempel desinformation istället för trubbiga och ofullständiga samtidsanalyser.
Om det här är vad några av landets främsta reklammakare och viktiga Public Service tror behövs göras för att rädda journalistiken så finns det all anledning att bli orolig för deras framtid och samtidens förmåga att möta demokratins utmaningar i ett digitalt samhälle.
VIDEOTIPS: Lyssna på Sofia Wadensjö-Karén i ett samtal med Nils Resare under Blankspotdagen 2017 om behovet av journalistik och hur medier kan behålla förtroendet. I samtalet varnade hon då, i sin roll som VD för Utgivarna, för att medierna ger alldeles för mycket utrymme i de egna medierna för att tala i egen sak och att hon inte tror att det främjar journalistiken. “Det närmar sig en gräns för megafonjournalistik. Berätta och gör journalistik som är angelägen och visa istället vikten av fri och oberoende journalistik”.
