Analys om Coronavirus, Demokrati

Stakston: Har alla gett upp om politiken?

Tre sommarpratare leder till funderingar om demokratins utveckling.

Av Brit Stakston 26 juni, 2020

Med sol i ryggen och radioprogrammet “Sommar” i lurarna delar jag med mig av mina reflektioner från tre sommarprogram. De gav mig perspektiv på hur vi kan ta tillvara den vår som varit när hösten och vintern kommer.

Årets första sommarpratare som också är den yngsta någonsin, Greta Thunberg, lockade mer än en miljon livelyssnare. Det slår alla rekord sedan mätningarna infördes enligt Sveriges Radio. Avsnittet släpptes också i en poddversion som på tre dagar samlade mer än 870 000 lyssnare samt släpptes även på engelska för en internationell publik.

Hennes budskap når ut stort och brett.

I programmet får vi följa med bakom kulisserna under Gretas händelserika år med sina seglingar över Atlanten och en mängd möten med världsledare och deltagande vid FN:s klimattoppmöte. Vi får detaljer som att den elbil hon använde för att resa genom USA lånats ut av guvernör Arnold Schwarzenegger och hur det är när statsledare vill ta selfies med henne för att döva sitt samvete.

Budskapet är lika tydligt som tidigare: Att vi gör för lite och att kunskapsnivån är för låg trots allt som hänt de senaste två åren.

”Det ser sannerligen mörkt ut. Men det finns hopp. Och det hoppet kommer från människor. Från demokratin. Från dig. Från folket som på egen hand börjar förstå situationens orimlighet. Hoppet kommer inte från politiken, företag eller näringsliv. Och det är inte för att representant därifrån på något sätt skulle vara ondskefulla utan det är för att det som måste till för att vi ska klara av det här helt enkelt verkar för obekvämt, opopulärt och olönsamt. Det är opinion som styr den fria världen och den opinion som krävs existerar inte idag. Kunskapsnivån är för låg.

Men det finns tecken på förändring på uppvaknanden. Ta till exempel Metoo, Black Lives Matter eller skolstrejksrörelsen för den delen.  Allt hör ihop. Vi har passerat en social tipping point. Vi kan inte  längre blunda för det som vårt samhälle tidigare ignorerat. Oavsett om det är jämlikhet, rättvisa eller hållbarhet.

Ur ett hållbarhetsperspektiv har alla politiska och ekonomiska system misslyckats. Men mänskligheten har inte misslyckats.”

Och hon avslutar sitt program sommar med att lyfta fram människors eget ansvar att agera:

”Antingen överlever vi som civilisation eller så gör vi det inte. Det räcker inte längre att göra allt vi kan. Vi måste nu göra det omöjliga. Och det är upp till dig och mig. För ingen annan kommer göra det åt oss.”

I de två ovanstående citaten finns dock en oroande undertext om att det inte existerar några byggstenar alls i den rådande samhällskonstruktionen som kan rädda civilisationen.

Den kategoriska beskrivningen av hur politiken och företagandet är helt uträknat – som en del av lösningen – är bekymmersamt för utvecklingen.

Det spär dessutom på ett politikerförakt som hon kanske borde vara mer varsam med eftersom hon också säger att demokratin är en del av lösningen.

Jag önskar hon mött politiker hon kunnat tro på. Och tänk om alla i den rörelse som Greta Thunberg mobiliserat nu upplever att allt enbart ligger i deras egna händer då tror jag dels att de riskerar att krascha av utmattning och hopplöshet och dels exkludera de människor och strukturer som finns på plats som också kan och vill vara en del av lösningen.

Att helt sluta tro på politik som metod och se opinion som den viktigaste lösningen är kortsiktigt och farligt för demokratin.

Med dessa tankar gnagansde som fond lyssnar jag några dagar senare på Sveriges statsepidemiolog Anders Tegnells sommarprat.

Jag tillhör de som anser det olämpligt att han fick frågan under en rådande pandemi och är kritisk till att han som tjänsteman tackade ja till att delta. Läget är som vi vet mycket oklart vilket vi som invånare uppmanas att förstå. Då kanske mer av ödmjukhet också behövs. Inte bara lugn.

Och långsiktigt blir det nog problematiskt för politiken med en tjänsteman som får så mycket medieutrymme som dessutom summerar de olika strategierna i världen som att ”då var det som om världen blivit galen”. Det självförtroende som inledningsvis varit lugnande börjar kanske få en mer oroande ton av överlägsenhet när det får blomma ut så ohämmat i alla olika former av mysprogram som Skavlan och Söndagsvintervjun i Sveriges radio.

Att göra den typen av medieframträdanden under en pågående kris bidrar till att bygga den personkult han själv problematiserar i sitt sommarprogram. Vilket han alltså ironiskt nog gör på en arena där han själv ytterligare förstärker denna personkult till en magnitud som slår i taket genom hur den poängteras även av honom.

Jag är personligen fullständigt ointresserad av vår statsepidemiologs semesterplaner. Blir dock smått oroad över hur skönt han tycker att det ska bli med semester och slippa svara på förutsägbara frågor. Inte bara för att det faktiskt är hans jobb och att ordvalet ”snällt” säger något som borde undersökas närmare, utan just för att pandemin ännu pågår.

”Ska bli skönt att byta från pressträffar med de ganska förutsägbara frågorna som man snällt svarat på till att styra mitt eget liv, umgås med familjen och odla min trädgård.”

Ser han inte kopplingen mellan att just ha betonat sin centrala roll och tydligt avisera att han ska på semester. Jag förstår att han ska det och behöver det men oroar mig mer för ett Sverige där pandemistrategin stenhårt ligger fast för minst åtta veckor fram oavsett vad som händer i omvärlden.

För det är ju konsekvensen av att bygga bilden av att allt ligger i en mans händer.

Att leva med pandemin kräver snabba flexibla beslut när till exempel klusterspridningar uppstår. Det har vi sett hända i Tyskland i veckan med lokala utbrott som krävt mini-lockdowns. Händelser som även påverkar snabbfotade länder i deras närregion. Till exempel beslutade man direkt från Österrikes sida att stoppa alla flyg till den regionen i Tyskland för en period.

Hur olycklig denna starka personifiering av den svenska pandemihanteringen är gestaltas tydligt när Politico analyserar några EU-ledares insatser under pandemin och påverkan på dem som politiker så nämns inte ens den svenska statsministern eller någon ansvarig minister utan endast Tegnell ”som till stor del utformat den svenska strategin”.

Tegnells roll i det svenska arbetet med pandemin bidrar till att förstärka den uppfattning som Greta Thunberg lyfter fram i sitt sommarprat. Där politiken inte behövs.

Visst vi har ett statsskick med expertmyndigheter men det finns nog en pedagogisk brygga att göra mellan uppdraget till tjänstemännen på myndigheterna och politiken. Det visar ju omvärldens syn på Tegnells roll under pandemin.

Alla politiska beslut bygger ju på expertkunskaper och sakkompetens. Det är som om vore det unikt för pandemin.

Jag hade kunnat förlika mig mer med Tegnells sommarkrans på huvudet om han prioriterat att berätta mer om det svenska statsskicket och rollfördelningen än om sin egen uppväxt i Etiopien. Och vad som egentligen ligger bakom det han menar när han säger att andra länder stängde ner efter för starka politiska tryck istället för att luta sig mot självständiga expertmyndigheter.

Här finns det en hel del viktiga saker att tydliggöra och fördjupa som vore viktiga för det fortsatta förtroendet för såväl expertmyndigheterna som politiken.

Lämnar veckans sommarpratare men avslutningsvis smyger sig Ulf Lundells ord in. En av hans röda trådar var exempel på ”hur vi kan bli som bäst innan vi dör”. Ett citat som även går att tillämpa för oss alla som varit i en kris under våren.

”Sånt som man kan vinnlägga sig om när åren har gått, när man inte rusar framåt längre, när man stannat upp och ser klarare och skoningslöst på var man varit.

Såna blir vi som bäst innan vi dör.

Livskriget avkastat.

Det är mitt hopp.

Försoning och klarhet.”

För jag tänker mig att vi har fått den möjligheten och det Greta Thunberg gör när hon summerar hur samhällen över hela världen agerat under den här krisen sätter fingret på en central punkt för hur vi går vidare.

Det är ju ett avkastat livskrig vi har bakom oss.

Hon beskriver det hur pengar plötsligt fanns för krisfonder, medier prioriterade berätta mer om pandemin och många meningsskiljaktigheter lades åt sidan för att samarbeta på bästa vis i pragmatiska konstellationer. Man säger att “man kan inte sätta ett pris på ett människoliv”.

“De orden och den här krishanteringen öppnar upp en helt ny dimension. Det är nämligen så att varje år dör 7 miljoner människor av sjukdomar relaterade till luftföreningar enligt WHO. Det är uppenbarligen människor vars liv vi kan sätta ett pris eftersom de dör av fel orsaker i fel delar av världen.”

Försoning och klarhet som sagt.

Foto: Luc Viatour

Av Brit Stakston