Analys om Coronavirus

Stakston: Ett test för Sverige

Vi verkar sakna någon annan plan än att isolera de äldre. Är det rätt väg att gå, funderar Brit Stakston på väg för att göra ett privat coronatest.

Av Brit Stakston 29 maj, 2020

Jag kliver in på Waterfront Congress och minns mitt senaste besök här. En tvådagarskonferens om samhällets utveckling där jag bland annat intervjuade internetforskaren Danah Boyd om demokratins utveckling och mediers förmåga att hantera desinformation.

På nästan exakt samma plats där huvudtalarscenen vanligtvis står, den scen där jag framför 1 500 förväntansfulla åhörare en gång i tiden modererade ett samtal med visselblåsaren Edward Snowden, finns det nu bakom vikväggar 20 mobila stationer för provtagning av Covid-19. Ett antikroppstest.

Bakom sjuksköterskan som sticker mig armen för att ta ett serologiskt blodprov finns gigantiska fönster från golv till tak.  Stockholms stadshus tornar upp sig bakom henne och huvudstaden visar sig från sin bästa sida i strålande sol.

Vi skämtar om hur vacker provtagningsplatsen är.

Det blir symboliskt och lite ödesmättat för mig att testandet sker just här. Platsen där så många framtidsvisioner under så många år diskuterats under Internetdagarna och andra tech-events.

Och inte i ett enda av de samtal eller föreläsningar jag minns av framtidstänkare har en pandemis påverkan på samhället funnits med som en del av framtiden.

Jag känner mig oerhört naiv.

Men det är exakt det som också gör att det går att hitta en väg framåt. Det finns något viktigt att lära sig av något som är större än allt vi kunnat förutse när vi varit så fullt upptagna med att planera våra liv. Och tänk att vi låtit den digitala utvecklingen polarisera oss, till att hata varandra online, i så många år, att vi nästan helt tappat tron på att människan är förmögen att göra gott tillsammans.

Ur detta kan det komma en ödmjukhet och ett uppvaknande som gör det möjligt att börja om.

Det vi upplever är både en kris för samhället men även en livskris för mig personligen: en kris som vi går igenom tillsammans i samhällen över hela världen. En gemensam upplevelse som påminner oss om vad det är att vara människa och samexistera.

Jag önskar man kunde hålla fast i just den där omstartsmöjligheten nu och kunna gå tillbaka till en ny slags vardag: arbeta vidare utifrån de insikter och den energi och adrenalinkick som kommer av att ha stått vid en brant stupkant och nästan ramlat ner.

Och genom att i vardagen konstant tillämpa all den kunskap om hur vi skyddar oss från smitta genom att tvätta händer och hålla avstånd.

Om det inte sker kan resultatet istället bli en farlig frustration. Framför allt om vi i Sverige börjar agera otydligt mot det där osynliga viruset.

Vi får inte fastna i en limbosituation som kan komma att skapa en ny kris.

Landet verkar helt och hållet styras av två mysiga epidemiologer med svar på allt och med ett oerhört tydligt besked. ”Vi är bäst”.

Långsiktigt tror jag team Tegnell och Giesecke gestaltar en osund personifiering som kan kosta den svenska demokratin mycket.

Särskilt om vi inte ens blir bäst.

Med det sunda förnuft som vi ombetts använda hittills är det dags att gå vidare och planera för ett liv och en vardag där viruset är allestädes närvarande. Vårt sunda förnuft är fortsatt en resurs. Men så verkar inte fallet vara när vi blickar framåt i Sverige.

Till exempel när det ska planeras hur äldre ska kunna ta emot besök. Det behöver ju inte utredas till hösten. Det finns länder som haft stränga lockdowns som sedan tre veckor under extremt kontrollerade former låter anhöriga möta sina äldre.

Det handlar om folkhälsa där ytterst alla i ett samhälle ska skyddas. Extra så de äldre och sköra men det går inte att acceptera en syn på att de som är över 70 inte ska få röra sig i samhället och isoleras på obestämd framtid.

Och det finns något absurd i att det land som hela omvärlden med fasa tittat på för vår frihet nu helt verkar sakna detaljplaner för en återgång till en vardag i en ny verklighet.

Andra länder går framåt i sin utveckling och vi går bakåt.

Och det kanske handlar om att just hela detaljutvecklingen av samhället inte är epidemiologers bästa gren.

Tegnell börjar bli som teknikbesserwissrarna som förespråkade PC för det var ju så härligt att vara den som kunde det där som ingen annan kunde. Teknik gjordes så där allmänt otillgängligt och svårt. Tills Apple och Steve Jobs kom med ett användargränssnitt som gjorde det enkelt. Utan den innovationen hade vi alla varit kvar i PC-träsket. Och den PC som jag idag med glädje använder hade sett exakt likadan ut. Men även de är numer utvecklade genom hur de lärde av andras innovationsförmåga.

Att göra omfattande tester ingår i en sådan begriplighetsverktygslåda för att kunna återgå till en ny anpassad verklighet och för att hålla smittan i schack.

Att läsa reportage efter reportage med de som kämpat med coronasymptom i över 10 veckor och med ambulans åkt skytteltrafik mellan hemmet och akuten. Men coronatestats har de inte, såvida de inte lagts in, visar också på den där osunda sturskheten.

Vi avkrävs sunt förnuft men har inte rätten att veta om vi har smittats av corona eller inte. Dessutom finns det en total oförståelse för den psykologiska press det innebär att inte veta om man har det eller inte.

Den stolthet vi känt över att ha lyckats behålla en relativ frihet under tider då stora delar av Europa var i lockdown kommer nu med ett högt pris. All verksamhet för hösten 2020 verkar läggas åt sidan trots att vi återgått till att gärna umgås på krogen i vårsolen.

Det borde ju vara tvärtom. Fortsatt sociala distansering men en planerad återgång till en ny verklighet.

Men Sverige är on hold.

Det kommer inte hålla.

Kanske sluts trots allt cirkeln av att jag tar mitt antikroppstest på en plats där så många framtidstankar om samhällsutvecklingen i en digital tid skett. Företaget som genomför testerna har fått en donation av Spotifygrundarna Daniel Ek och Martin Lorentzon för att gratis erbjuda tester bland 15 000 sjukvårdsanställda så de kan känna sig säkrare. De privata testmöjligheterna för 750 kronor tar inte plats från några av de mest behövande.

Det är dags för samhällsinnovation i vår nya verklighet.

Och till det behövs det fler än epidemiologer.  

Av Brit Stakston