Analys om

Krönika: Dokumentären ”De rättslösa” kastar oss tillbaka till 2017

Brit Stakston är bekymrad över hur dokumentären ”De rättslösa” knuffar metoorörelsen tillbaka till hösten 2017 som om inget hänt.

I veckan hade Wallin och Svelands dokumentär ”De rättslösa” premiär på SVT. En tidstypiskt polariserande cirkus har förekommit före och efter sändning och kan följas ur Wallins vinkel på hennes instagramkonto.  

Narrativet från produktionshåll har varit att här kommer den dokumentär som kommer att sopa banan med allt som producerats om Metoo och att alla är rädda för vad som komma skall.

Insamlingen ”Hjälp oss göra en dokumentär till SVT” startades i samband med att komikern Soran Ismail gavs utrymme i dokumentären, Persona Non Grata.

2 200 personer samlade in 431 000 kronor i våras och ger ett genomsnittligt bidrag på 195 kronor per person. 

Övertygelsen om att linan skulle löpa direkt från crowdfunding till sändning var tydlig redan i sista raden på insamlingssidan: ”Vi kommer vara transparenta under arbetets gång, med kontinuerliga uppdateringar samt i kontakten med SVT.”

Utgångspunkten för insamlingen beskrev en verklighet där kvinnors perspektiv saknas och att förövarnas narrativ fullständigt fått dominera i medierna. 

Så här beskrevs det på insamlingssidan ”Sedan #metoo -hösten 2017 har kända och mäktiga män, anmälda och utpekade av flera kvinnor, givits plats att berätta sin version i stora svenska medier, inte minst public service-tv. De har skyddats från att kunna anmälas för förtal, eftersom medierna de tillåtits breda ut sig i har utgivningsbevis.”

Journalisten Maria Sveland anslöt sig tidigt i processen och dokumentären kom mycket riktigt att sändas i SVT.

Det mest värdefulla med den här dokumentären är de tre medverkande experterna som ger perspektiv på hur allvarligt och långtgående effekterna är för någon som utsatts för sexualbrott.

En överläkare från en akutmottagning för våldtäkter vittnar om hur olika reaktionerna är efter ett övergrepp, en advokat specialiserad på sexualbrott beskriver hur rättssystemet inte är tryggt för kvinnor idag och en nationalekonom lyfter fram de höga kostnaderna för samhället med långvariga psykologiska konsekvenser efter övergrepp.  

I övrigt medverkar drygt 10 kvinnor med en kortare berättelse om det som hänt dem och den långtgående påverkan övergreppen haft i deras liv. Sedan är den röda tråden fyra längre berättelser. 

Dokumentären hade vunnit på ett högre tempo, hårdare klippning och uppföljande frågor till de medverkande experterna.

En av de fyra fördjupande berättelserna är Cissi Wallins egen. Dokumentären slutar till tonerna av hennes låt ”Kvinnohjärtat”. När kameran vilar på hennes ansikte i någon av slutsekunderna och hon vänder ögonen mot himlen till textraderna ”Men du det som hände mig det är inget man glömmer” så gestaltar det en stor del av den här dokumentärens svaghet.

Cissi Wallins medverkan med detta vittnesmål som en av kvinnorna i en satsning som vill ge utrymme till ”någon av alla de kvinnor som blivit tystade och ifrågasatta” skapar en känsla av repris. Det upprepar det som skedde 2017 och hur hennes berättelse var i centrum under hösten 2017.

Det är som om inget hänt när Sveriges mest välbekanta metoofall upprepas än en gång.

Men det är sådant som lätt händer när man såväl samlar in medel för och producerar materialet.

Men det än mer bekymmersamma med De rättslösa är att för den breda allmänhet, bortom Wallin och Svelands nätverk, så lämnar den ingen känsla av hopp, styrka och att det hänt något 2017 som är början på en för alltid förändrad verklighet.

Slutet på tystade offer och en inspiration till alla att fortsätta att göra mera. 

Dokumentären brottas med hantera aktivistens verklighetsbeskrivning som ofta blir deras dilemma. Att ha förmågan att kunna släppa tolkningsföreträdet och att inte fastna i problembilden.

Metoo är inte misslyckat för att vi fortsatt måste kämpa.

Kvinnor har haft röster. Kvinnor (och män) har förändrat saker sedan 2017. Och det systerskap som finns runt många som inte fått det utfall man hoppats och haft rätt till i rättprocesser har fått ett stöd som inte fanns för några år sedan. 

Medvetenheten har ökat.

Det är en så svår balansgång att visa på det som alltjämt måste förändras samtidigt som man lyfter blicken och ser allt det positiva som sker långt utanför den egna verkligheten och kampen.

Ingen annan än förövare tjänar på att så hårt förmedla att kvinnor är rättslösa. Även om det kommer att finnas fall där upplevelsen av en slags rättslöshet är stark och befogad, men vårt och samhällets gemensamma ansvar är att stärka kvinnor att våga anmäla. 

Rättssystemet är inte perfekt. Men det är det bästa vi har idag och DET är även det vi måste fortsätta förändra. 

Det finns en betydligt bättre ny svensk dokumentär om Metoo som är producerad av SVT och ska enligt uppgift ha påbörjats redan våren 2020. Produktion var påbörjad när crowdfundingen till De rättslösa startade.

Metoo – hösten som förändrade Sverige består av åtta avsnitt som beskriver Metoo-rörelsen från början till slut och finns på SVT Play. I den problematiseras det som hänt samtidigt som den visar att det trots allt är mycket som åstadkommits, som öppnat dörrar, rivit gamla strukturer och lagt en grund till fortsatt förändringsarbete. 

Och det är där vi är nu. Inte kvar i enstaka berättelserna. De var och är viktiga men organiseringen som sker har förändrat saker.

Även i den dokumentären vittnar en rad kvinnor med liknande korta inspel om vad som hänt dem och visar även det hur omfattande och stort problemet är. I övrigt intervjuas olika nyckelpersoner bakom det som hände från de första branschuppropen till de sista och ger en bild av dået och nuet.

De kvinnliga jägarna som intervjuas i ett av de sista avsnitten visar hur branschuppropen startades så sent som för två år sedan. Under taggen #ViGörPatronUr  hittar man deras berättelser och i dokumentären beskriver hur de upplevde att Metoo i början mest handlade om kändisar. Men 2019 var alltså tiden mogen för att agera inom deras bransch. Eller kvinnan från Åre som vittnar om hur en vakt på en krog får henne att polisanmäla en man som sexuellt trakasserat henne under kvällen. Mannen döms senare till brottet och får böter på 5000 kronor.

Det händer också. Det visar fragment av en verklighet som också finns som ett resultat av det som skedde hösten 2017.

Det är den här dokumentärens styrka att få följa delar av allt det som hänt efter de olika svenska branschuppropen samtidigt som det visar att det finns otroligt mycket mer att göra. 

Sammantaget är SVT:s dokumentär en produktion som nog lämnar fler av tittarna med en stark känsla av att det är lönt att fortsätta agera. Den visar att något händer och lyfter upp allas engagemang i bransch efter bransch i Sverige. Och den påminner om vikten av uthållighet och ansvar att i alla skeden agerar för de här frågorna.

Det som skett och måste fortsätta ske i kölvattnet på Metoo-rörelsen kommer kunna bidra till att skydda de som växer upp nu. De ska stärkas i att aldrig någonsin dölja övergrepp eller sexuella trakasserier för att de är medvetna om sina rättigheterar och vet att det är oacceptabelt. 

Och om det trots allt händer måste de veta att de absolut inte är rättslösa.  

Att summera Metoo med att de finns en stark backlash och att enbart förövare får medieutrymme är aktivism för att göra politiska poänger. Och jag fattar det, så funkar organisationsverkligheten, det ger uppmärksamhet och nya stödinsatser men när det finns parallella förändrade verkligheter där dessa frågor är levande skadar det också att pumpa ut narrativ om alltings jävlighet.

Män och kvinnor har förändrats.

Institutioner och organisationer har förändrats.

Och kvinnor har hörts mer än förövare under Metoo. Och ska fortsätta höras.  

Att följa reaktionerna runt de få tillfällen då någon av de här mer kända ”metoo-männen” förekommer i intervjuer är som att befinna sig i en upp och nervänd värld. Övertolkningarna runt det faktum att till exempel Ismail gavs ett utrymme som landar i att han får marknadsföra sin nya show och komma in i värmen är absurda. 

Det var ju ett program som är så långt ifrån en upprättelse som det ens är möjligt. 

Men för aktivister som vill driva en vinkel spelar det ingen roll. Nyanserna är oviktiga. Den här förmågan att dammsuga nätet och kasta sig över alla händelser som kan vinklas om för att passa den egna agendan är ett så destruktivt och reaktivt sätt att föra sina kamp på. Och detta har förstärkts i det nya medielandskapet.

Det finns därför något som skaver rejält med den här sortens aktivism som låg till grund för insamlingen av De rättslösa. Argumentering utgår från överdrifter för att göra sina poänger. Ibland till och med så tillskruvat att det sker på bekostnad av det faktiska engagemanget.

Metoo har inte tystat kvinnor. Det är de många kvinnornas röster som förändrat det som förändrats.

Och det sätt som olika rörelser vill argumentera mot journalistiken så länge journalistiken inte springer i deras ledband är djupt bekymmersamt. Den kritik som östs över SVT i samband med så väl Uppdrag Granskning och Persona Non Grata har varit orimlig och allvarlig. Den lierar sig också med  de starka strömningar av förakt för journalistik och särskilt public service. 

Men nu när man själv får utrymme skrivs det plötsligt hyllningsposter i sociala medier om ”modiga och rakryggade publicister”. Och nu har plötsligt pressfrihet blivit något av det finaste och viktigaste vi har. Och att den inte ska villkoras av ”kränkta män”. 

Onekligen känns det som att utrymmet är stort för ”kränkta kvinnor” att påverka SVT är stort särskilt om den som kräver utrymme har ett högt cloutvärde.

Den här nervösa pardansen med Wallin har blivit en parodisk del av den svenska offentligheten. Detta har pågått allt sedan angreppent mot Uppdrag Gransknings journalister runt produktionen av inslaget om metoo och efter att visningen av Wallins kortfilsdokumentär från Polen som var planerad för onlinekortformatet SVT Edit avbokades.

Kanske kan denna dokumentär slutligen sätta stopp för den extremt osunda och såriga relation som SVT haft till Walling. Och att allt som berör Metoo hos SVT fortsättningsvis inte behöver gravitera mot Wallin.

Eller så ligger lockelsen i något så grundläggande som aktiveringen av 97 800 engagerade följare. Allt handlar kanske om SVT:s egen strävan om att själva jaga clout*.

*öka sin popularitet och/eller makt genom delningar, gillanden, streams och views.

Länktips:

Länkar:

Metoo – hösten som förändrade Sverige

Soran Ismail – Persona non grata

SVT: Därför publicerar vi Persona non grata

Crowdfunidingkampanjen

De rättslösa

Fler exempel ur SVTs utgivning om Metoo-relaterade produktioner:

”Dox: Rovdjuret”.

”En våldsam kärlek”, Länk till annan webbplats. En dokumentärserie som återger fyra kvinnors berättelser utifrån rättegångsförhandlingarna om våldet från deras partners.

”Mötet: Att anmäla en våldtäkt”: Cissi Wallin och Björn Hurtig i diskussion om samtyckeslagen.

SVT Nyheter: 200 kvinnors berättelser om sina erfarenheter av sexuella övergrepp.

Dokumentären ”Tystnad Tagning” om kvinnliga skådespelerskors vittnesmål om övergrepp.

”Det slutna sällskapet” om krisen för Svenska Akademin kopplat till anklagelser om sexuella övergrepp och korruption.

Uppdrag granskning om mediebevakningen av fallet Fredrik Virtanen/Cissi Wallin.

Dokumentären ”Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är”.