Stora delar av Lundinrättegångens fjärde dag (av 220) ägnade sig åklagaren åt att visa nyhetsinslag från Sudan från mitten av 1990-talet och bolagets egna filmer, framtagna för investerare. Mer journalistikhistoria än juridik tills nya bevis fick rätten att vakna till.
Av Martin Schibbye 12 september, 2023
Efter lite teknikstrul drar filmen igång. Sången från skolbarnen i södra Sudan ekar under trätaket i sal 34.
– Goodmorning Suuuuudan. Goodmorning Suuuuuudan!
Samlade i skuggan under ett träd sjunger skolklassen och välkomnar den nya dagen, det nya landet och alla elever från de olika byarna.
Rättens ordförande ser lite skeptisk ut.
En 37 minuter lång filmvisning på rättegångens fjärde dag är kanske inte den start han tänkt sig. Men filmen finns inlämnad som ”bevisuppgift” så efter lite legala teknikaliteter fick den visas.
Som en skolklass sjunker alla allt längre ner i stolarna och den knastertorra brittiska produktionen drar igång.
Men ljudet hörs inte.
Hål har borrats i det kulturminnesmärkta kassettaket för att ge plats för fyra projektorer. Två vita dukar på vardera sida om salen. Bredvid dem högtalare. Men det enda ljud som hörs är från åklagarens egen dator.
– Vad har ni för sladd? Är det HDMI borde det fungera, den inkluderar ljudet, påtalar rättens ordförande.
Efter ytterligare lite väntetid drar dokumentären igång, igen. Med ljud denna gången. Filmen visar sig bestå av ett långt nyhetsinslag om livet i block 5A innan Lundinbolaget kom på plats.
Ingen reporter syns i bild och tempot är lågt. Filmen hade premiär 1994 och är som mycket av journalistiken från den här tiden, lite riktningslös.
Men för första gången sedan rättegången inleddes, syns de civila i bild. De som ska ha utsatts för folkrättsbrott med kopplingar till oljebolaget och som allting handlar om. De talar nu själva rakt in i kameran om sina liv.
En pojke berättar hur han skickades iväg till Etiopien för att kunna gå i skola. En lång resa genom träsken som många inte överlevde.
Väl där blev hans skolkamrater rekryterade av SPLA och istället för utbildning fick de strida. När de kom hem igen var hela familjer borta. Ilskan i byn var stor över att SPLA tagit deras barn som soldater.
Bortom åtalspunkter och satellitkartor sveper kameran över barn utan kläder som leker med stenar. Varje sten är en ko.
En annan kvinna krossar torkade näckrosor för att kunna göra bröd till sina barn. Fattigdomen är extrem. Kriget har drivit hela byar på flykt in i områden där möjligheterna till försörjning är svåra.
På filmerna ser man ett område utan vägar där hjälporganisationernas flygplan är enda livlinan för sjuktransporter och mediciner.
Men filmen visar också den centrala roll som boskapen, korna, spelar för de civila i byarna. I långa sekvenser syns samvaron i byn och kvinnor som skojar om hur de i dag vuxna männen var som barn, när de med stor energi jagade förrymda kor, ända ner till floden.
De floder som avgränsar block 5A.
Filmen visar också på samarbetet mellan Nuerbyarna och de arabiska nomaderna i området. En soldat berättar att lokalt har man valt ”samarbete istället för krig” för att djuren ska få mat och byborna kunna stanna kvar.
En annan nomad från norr har gått med i SPLA.
Tidigare under rättegången har Ian Lundins advokater på samma sätt försökt visa konfliktens nyanser och komplexitet. Försvarets bild är att det är förenklat att säga att det var ”norr mot söder i ett krig om oljan” vilket får stöd av de intervjuade i åklagarens egen film.
En annan man berättar att han slåss för att vattnet är gratis för djuren i de södra delarna, i norr behöver han betala skatt. Dessutom är han missnöjd med det lokala styret.
Å ena sidan just den komplexitet som försvaret lyft fram. Å andra sidan en beskrivning av situationen. En plats med ett relativt lugn innan Lundinbolaget går in i block 5A tre år senare. Lugnet före stormen.
Före oljans tid delar åklagaren bilden av att konflikterna handlade om vatten och inte olja och att motsättningarna inom rebellrörelsen i söder också var något som regimen i norr drog nytta av genom att exploatera de meningsskiljaktigheter som fanns.
På bilder från byn Leer strax före julafton 1994 samlas tusentals människor och sjunger. Marknader fulla med varor från norr: salt, fiskelinor, krokar och annat som gör det möjligt att överleva.
Det åklagaren vill visa med filmen är troligtvis att det såväl ”före som under brottstiden” fanns en betydande befolkning i block 5A.
– Läkare utan gränser uppskattar befolkningen till mellan 300 000 till 500 000 personer 1988. De menade också att befolkningen ökade fram till mitten av 1990-talet, påtalade åklagaren Karolina Wieslander innan filmen drog igång.
I december 1999 uppskattade Lundin Oil befolkningen till att vara mellan 80 000 till 100 000 personer i en rapport.
I en annan intern säkerhetsrapport från april 2001 uppskattades befolkningen i den lilla byn Nimme till 10 000 invånare. I en annan rapport från oljebolaget Talisman, när de i maj 2001 reste till Leer tillsammans med Lundin och Europaparlamentariker, framgår det att i den regionen bodde det 300 000 människor och i byn Leer cirka 30 000 personer.
I ett kort klipp flimrar en pastor förbi som intervjuas om den pågående situationen.
Den långa förundersökningen har tidigare under rättegången kritiserats av försvaret men åklagaren gör här en poäng av att det också drabbat åtalet genom att vittnen som var på plats hunnit avlida innan de fått sin sak prövad i domstol.
– Han var en av målsägandena men hann avlida innan rättegången drog igång, säger Karolina Wieslander när dokumentärfilmarna lämnar området 5A och filmen därför stängs av.
Rättens ordförande vill att åklagarsidan förklarar exakt var filmen är filmad i det stora område som är block 5A. Något som de efter lite betänketid svarar på.
Byar och platsers exakta position ser ut att bli en stor fråga under den historiskt långa rättegången.
Försvaret har tidigt kritiserat åklagarens användning av kartor och satellitbilder för att vara ”mindre exakta” något som åklagaren idag också höll med om.
– Det finns ingen exakt karta över block 5A. Vi är medvetna om att det inte finns någon fullt tillförlitlig karta över området heller. Vi har gjort vad vi kunnat med den information som finns tillgänglig.
För att markera områden har åklagaren bland annat använt en äldre rysk karta och en äldre sudanesisk karta som sedan korrigerats med hjälp av satellitbilder.
Även antropologer, som delat frustrationen över bristen på kartor, kommer att höras. Åklagaren Karolina Wieslander berättar hur antropologer jobbat med att fastställa byars placering genom intervjuer med lokala ”chiefs” och intervjuer med civila där man ställt frågor som ”vart leder floden”.
– Mindre byar saknas men det finns flygplatser angivna och tillsammans har antropologer lagt ett pussel och tagit fram kartor som lämnats in till polisen. I de kartorna har vi markerat vittnens placering och målsägandens placering.
Under förra veckan baserades bevisningen i rättssalen på bolagets egna säkerhetsrapporter.
En metod som åklagaren fortsatte med även denna dag. Det är en svår tid för försvaret som nu ska sitta och lyssna i femtio dagar innan de själva får bemöta det åklagaren säger. Medialt har de dock dominerat rapporteringen sedan den första veckan när Ian Lundin själv tog ordet på rättegångs första dag.
När alla hämtat sig från den förra nästan 40 minuter långa filmen visar åklagaren ännu en 16 minuter lång film om ”oljeprospekteringen”.
– Vi är inga experter på oljeprospektering, och det tror jag inte rätten är heller, säger Karolina Wieslander som förklaringen till vad vi ska se.
Nu är det Lundin Oil som är avsändare och på helikopterbilderna från bolagets rekognoseringsresa i maj 1997 ser man att området består av stäpp och träskområden.
Områden som svämmas över under regnperioder, men torkar upp under torrperioder och blir till betesmark.
Bilder över området blandas med bilder på lokalanställda oljearbetare som flygs till arbetsplatsen. Rätten får se när skickliga helikopterpiloter landar på pråmar blandat med tunga lyft och personaltransporter. En del bär hjälp- och skyddsutrustning. Andra ser ut att komma till jobbet i sandaler.
Allt ackompanjerat av någon form av technojazz.
Stämningen i rättssalen är något skeptisk.
Vad ska en film från 1998 bevisa? Dessutom bolagets egen? Är detta juridik?
Medan alla funderar på det, får vi lära oss att amfibiefordon försetts med larvfötter och helikopterplattor på taket för att ta sig fram över träsket och agera mobila landningsplatser.
Andra maskiner med hjul stora som mindre bilar flyter ovanpå träskets vegetation.
Till fordonsflottan hör också svävare på vilka Lundinbolagets arbetare tar sig till jobbet.
Andra fordon transporterar borrutrustningen som bogseras över den vattenfyllda marken.
Försvarets familjer ser förundrat på.
**
Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
**
Filmen visar sedan hur bolaget lägger ut sprängladdningar på fem kilo som detoneras på avstånd för att mäta hur det ser ut under markytan. Prospekteringsområdet ser ut som ett träsklandskap utan civila boplatser. På andra bilder från baslägret och det som i filmen kallas ”highland camp” syns enstaka hyddor.
Man får en bild av den massiva logistiska utmaningen som operationen innebar, med hundratals lastbilar, containrar och tung borrutrustning som skulle föras fram genom det vattensjuka området.
Filmens berättarröst sammanfattar att de seismiska operationerna betraktades som ”banbrytande” eftersom flera kvadratkilometer söktes igenom varje dag trots de extremt svåra omständigheterna. Erfarenheter som bolaget tar med sig in i framtiden.
I filmen förklaras också att här, i Lundins område, finns ingen svält och att de civila har det bättre här än på andra platser där kriget rasar. Block 5A är förskonat från våldet. Enligt en powerpoint som åklagaren visar från bolaget från samma år framgår det att strider sker norr, söder och väster om bolagets block.
En del sekvenser visar bilder på soldater med vapen och berättarrösten förklarar att det ”funnits en oro” men att bolaget inte är en måltavla.
Inget i filmen sägs om att orsaken till att bolaget är på plats delvis dels beror på att andra bolag, som det amerikanska Chevron, inte kan leta efter olja längre eftersom Sudan är satta under sanktioner. Men också att tio år tidigare 1984 attackerades Chevrons anläggningar med flera och skadade och döda som följd.
I mars 1997 genomförde bolaget en riskanalys. I den framgick att upptäckten av olja i södra Sudan hade ökat möjligheterna till autonomi och självstyre. Samtidigt var oljan viktig för Khartoum på grund av sanktionerna.
– Det fanns tidigt en kännedom av att intresset och kontrollen av oljeutvinningen var stor för båda parter av den väpnade konflikten, menar åklagaren Karolina Wieslander.
Oljebolagen utgjorde enligt rebellerna i SPLA ”legitima mål för anfall”.
Dagens industri skriver i en artikel från april 1997 att: ”SPLA är mycket aggressiva mot utländska företag som samarbetar med regimen i Khartoum”. I en intervju med Toronto Star strax därefter kommenterar Ian Lundin riskerna: ”Det en risk vi kan acceptera mot bakgrund av potentialen i området.”
Inget av detta nämns dock i filmen för investerare.
– Vi vill tillsammans med befolkningen öppna upp ett nytt kapitel av framgång för regionen, sammanfattar berättarrösten.
Men vilka var det då som Lundin hade slutit ett avtal med? Sudan var vid tiden en militärdiktatur under ledning av generalen Omar Al-Bashir. Åklagaren beskriver honom som en general som tog makten i en kupp 1989 och som snabbt, dels ville besegra rebellerna på slagfältet, och för att ha råd med det: utvinna olja.
– Al-Bashir var internationellt betraktad som en paria med kopplingar till internationell terrorism. Under flera år huserade man Osama bin Laden och som en följd av det var landet sanktionerat, säger Henrik Attorps som nu bytt plats med kollegan Karolina Wieslander.
1993 beslutade FN:s kommission för mänskliga rättigheter att noga bevaka situationen för mänskliga rättigheter i Sudan. Genom en resolution utsågs en så kallad ”särskild observatör” för att bevaka utvecklingen.
Alla de som utsågs rapporterade sedan om urskillningslösa flygbombningar och brott mot den internationella humanitära rätten. En person som arbetade med dessa rapporter kommer att kallas som vittnen längre fram av åklagarsidan.
I en rapport från 2005 konstateras ”omfattande systematiska anfall mot civila” i Darfur och även om det var en annan konflikt med andra aktörer, menar åklagarsidan att det visar hur regimen förde sina krig.
Rapporterna från Darfur ledde sedan till att en internationell arresteringsorder mot Al-Bashir utfärdades baserat på hur kriget fördes mot civila.
Försvaret varnade rätten, redan den första dagen, för att åklagaren skulle prata om Darfur. En konflikt de menar inte har ”någon bäring på bolagets verksamhet i en helt annan tid och del av landet”.
Förutom Al-Bashir hade bolaget, enligt åklagaren, främst kontakt med Awad Ahmed El-Jazz som var energiminister vid tiden.
Om de första timmarna av dagen handlade om en allmän beskrivning av området så smalnade åklagarsidan av berättelsen efter lunch.
Istället för en landrapport blev det fokus på centrala individer.
Åklagaren menar också att ministern, Lundins avtalspartner, hade bestämmanderätt över militären och den nationella säkerheten.
Ett av åklagarens hemliga vittnen ska också berätta mer om honom i ett förhör som kommer att ske inför lyckta dörrar på grund av sekretess.
Till stöd för åtalspunkten visar åklagarsidan att regimen skapade ett nationellt säkerhetsråd för att säkra oljeutvinningen. Chef för det rådet blev energiministern El-Jazz.
Av en rapport från oljebolaget Talisman, som åklagaren läser upp, framgår det att detta råd hade ansvar för att särskilt säkra oljeindustrins verksamhet genom att koordinera militär och säkerhetstjänst med bolagens egna säkerhetschefer.
Det framgår också enligt åklagaren av dokument från oljebolaget att det är armén som garanterar bolagens verksamhet på borrplatserna eller där hot kan uppstå.
Men också att militären ofta är dåligt tränade och utrustade, men utan vilkas närvaro ”produktionen vore omöjlig.”
– Detta visar att de olika säkerhetsstyrkorna arbetade för att möjliggöra oljeindustrin i landet, fortsätter Henrik Attorps.
Awad Ahmed El-Jazz är viktig för åklagarens åtal eftersom han också i gärningsbeskrivningen återkommer som undertecknare av avtalet om bolagets vägbyggen. Det är han som sitter i möten med Ian Lundin och som sedan bekräftar att militären ska komma att stå för skyddet av bolaget i juni 1999.
Under de möten på vilka arbetsprogram och planer presenteras är det Awad Ahmed El-Jazz som är närvarande som representant för Sudan eller myndigheter som svarar inför honom.
För att stärka bilden av samarbetet mellan olika myndigheter som styrdes av energiministern lämnar åklagaren också in ny bevisning i form av en utredning av säkerhetsläget i block 5A.
– Den nya rapporten åberopas för styrkande av att energiorganet OEPA och Petroleum Security, samt ENPOC Security samarbetade kring säkerhetsfrågor i block 5A, säger Henrik Attorps och bokstaverar namnet på ministerns högerhand.
När åklagaren sedan läser upp vad de menar skedde den andra januari 2002, efter att militären hade begärt att bolaget skulle bygga en väg för att kunna säkra verksamheten, så antecknar den åtalade Ian Lundin för ovanlighets skull på pappret framför honom.
– Oljan var av central betydelse för den sudanesiska regimen och energiministern El-Jazz hade en central roll för säkerheten för oljebolagen. Vi ser hur Ian Lundins säkerhetskrav framförs till honom eller personer som är underställda honom, säger Henrik Attorps.
Även Lundins advokat Torgny Wetterberg börjar skriva snabbt på den egna datorn.
För första gången sedan rättegången startat har åklagaren lämnat in ny bevisning till rätten.
Det ”hemliga vittnet” åklagaren flaggat för verkar med andra ord vara en person med kunskap om den tidigare energiministern i Sudan.
Mötena med energiministern El-Jazz beskrivs också på den hemsida som Lundinbolaget satt upp med dokument kring den pågående rättegången.
I de sammanfattningarna beskrivs det att bolaget i januari 2002 framförde att “en varaktig fred” var en förutsättning för bolagets verksamhet och att ”en militär lösning inte var acceptabel.”
Under ett möte redan en månad senare i februari 2002 upprepas, enligt bolaget, samma budskap till ministern El-Jazz om att ett hållbart och långsiktigt fredsavtal var en “förutsättning för att kunna återuppta oljeverksamheten”.
Den nya bevisningen får alla vakna till. Den enda som tar situationen med ro är simultantolken framför mig som obekymrat spelar det omåttligt populära stavningsspelet ”Spelling Bee” på New York Times hemsida. Innan det är hans tur att avlösa kollegan så att Ian Lundins och Alexandre Schneiters närvarande familjer kan ta del av de nya bevisen på engelska.
Toppbild: Sudans före detta energiminister och den åtalade Ian Lundin.
Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats-appgrupp för bevakningen av rättegången.
**Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
**
Detta var en rapport från rättegångens fjärde dag. Rapport från första dagen finns att läsa här, andra dagen här och tredje dagen här.
**
•
