Nyheter om ,

Snabbguide till valet i Libanon

Vad står på spel i parlamentsvalet i Libanon? Blankspot guidar dig bland de viktigaste valfrågorna och partiallianserna.

Var: Libanon

När: 15 maj

Typ av val: Parlamentsval

Statsskick: Republik

Maktfördelningen i Libanon är utformad efter ett bestämt men komplicerat mönster, där landets 18 erkända religiösa grupper har olika andelar mandat och bestämda poster.

Enligt författningen ska presidenten vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim men utformningen har skiftat flera gånger.

I dagsläget består det lagstiftande parlamentet, som kallas nationalförsamlingen, av 128 ledamöter som väljs vart fjärde år.

Utifrån fördelningssystemet har de större och mer erkända religiösa grupperna olika antal mandat: 34 av platserna är tilldelade den katolske folkgruppen maroniterna, medan 30 av platserna är reserverade för de övriga kristna. Bland de muslimska folkgrupperna har sunniterna 27 platser, shiiterna 27, druser åtta och alawiter två platser. 

Väljare röstar utifrån en namnlista på kandidater men kan också välja att lägga en andra röst på en specifik kandidat, vilket stärker dennes chans att ta sig in i parlamentet.

Parlamentet är ansvarigt för att välja president vart sjätte år. För att bli vald krävs två tredjedelar av parlamentsledamöternas röster och annars hålls en andra valomgång som endast kräver minst 50 procent av rösterna. Libanons presidenten kan inte väljas om direkt efter en mandatperiod.

Sedan år 2016 är Michel Aoun landets president.

Presidenten är även ansvarig för att utse premiärminister i samråd med parlamentet, och även om presidenten formellt är landets överbefälhavare så är det regeringen som kontrollerar armén.

Historiskt så har många val misslyckats eller blivit uppskjutna till följd av ett instabilt politisk läge, och partiväsendet är generellt uppbyggt kring släktskap och religionstillhörighet.

De flesta folkgrupperna i landet har egna politiska organisationer eller partier, även minoriteter, och inför valen kan politiker med gemensamma intressen samlas i olika allianser eller politiska block.

Efter att Libanons inbördeskrig tog slut år 1990 fram till år 2005 hade grannlandet Syrien ett avgörande inflytande över politiken, men det förändrades när politikern Rafiq al-Hariri mördades.

Hariri hade sen tidigare varit premiärminister och ansågs vara en motståndare till Syriens inflytande. Efter hans död anklagade oppositionen genast grannlandet, samt den egna pro-syriska regeringen, för att ligga bakom attentatet.

Det i sin tur ledde till massiva demonstrationer vilket slutligen tvingades Syrien att dra tillbaka sina styrkor från Libanon.

Trots det har grannlandet fortsatt att ha ett visst inflytande över politiken och det finns idag flera allierade i Libanon som hjälper till att sprida den syriska regimens idéer.

Vilka är aktörerna?

Under de senaste åren har främst två partiallianser fått mest stöd bland väljarna, båda har valt sina namn efter protester som genomfördes efter mordet på Hariri.

Den första är den Syrienkritiska ”14 mars-alliansen” som har stöd av de flesta sunnimuslimerna och en del kristna. I den alliansen ingår bland annat “Framtidsrörelsen” (Tayyar al-mustaqbal) som leds av Rafiq al-Hariris son Saad al-Hariri som har varit premiärminister i landet.

Även högerpartiet Kataeb (Falangistpartiet) ingår i 14 mars-alliansen som styrs av familjen Gemayel och har störst stöd bland kristna maroniter. 

Aliiansen har fått stöd från bland annat USA, Saudiarabien och Frankirker.

Den andra partialliansen är ”8 mars-rörelsen” som leds av Hizbollah och omfattar majoriteten av shiamuslimerna och det största kristna partiet “Fria patriotiska rörelsen” samt ett antal småpartier. I valet år 2018, vilket var det första parlamentsvalet på nio år, vann partierna i den prosyriska alliansen 76 av 128 mandat. 

Mohammad Raad och hans parti Hizbollah leder en allians som i dagsläget har majoritet i parlamentet.

Hizbollah är den dominerande shiamuslimska organisationen i landet som bildades under inbördeskriget som en militant religiös rörelse. Än idag är partiet en politisk organisation och en stark gerillarörelse, som har riktat sin kamp främst mot Israel. 

Rörelsen har fått ekonomiska bidrag från bland annat iranska organisationer och Syrien. 

USA, Storbritannien och ytterligare några länder betraktar Hizbollah som en terrororganisation och dess väpnade gren har även stämplats som en terroristorganisation av EU.

I 8 mars-rörelsen ingår också shiarörelsen ”Amal” (Hoppet) som bildades i början av inbördeskriget och bekämpade både palestinsk gerilla och sunnitisk milis. Amals ledare Nabih Berri och har också nära kontakter med Syrien. 

”Fria patriotiska rörelsen” (al-Tayyar al-watani al-hurr) grundades av den före detta överbefälhavaren och nuvarande presidenten Michel Aoun som tillhörde Syriens motståndare under inbördeskriget. Efter att Syrien dragit tillbaka sina trupper från Libanon år 2005 anslöt sig partiet till 8 mars-rörelsen.

Inför valet har många av partierna valt att lyfta fram redan sittande parlamentsledamöter, däribland Hizbollahs ledare Mohammad Raad. Även Nabih Berri, ledare för Amal, söker omval.

Förre premiärministern Saad Hariri har dragit sig ur politiken och hans parti har valt att inte framföra några kandidater. Premiärminister Najib Mikati kandiderar inte heller, men har sponsrat en kandiatlista i huvudstaden Tripoli.

Vad är de största problemen i landet?

Den pågående ekonomiska krisen i Libanon är utan jämförelse det allvarligaste problemet i landet.

De bakomliggande faktorerna är många, däribland kriget i grannlandet Syrien som har utlöst en flyktingkris som har lett till att trycket på skolsystemet, hälsovården och vatten- och elförsörjning har ökat.

Landets drabbades även av en enorm explosion i augusti år 2020 i en hamn i staden Beirut. 

Olyckan utlöstes av 2 700 ton ammoniumnitrat som hade lagrats olagligt i hamnen i flera år, något som såväl hamnmyndigheterna som flera regeringar visste om.

Explosionen krävde över 200 dödsoffer och gjorde att över 300 000 människor stod utan hem. 

Parallellt har det politiska läget varit osäkert och val har flyttas upp samtidigt som ett flertal regeringar har tvingats avgå. Under perioder har viktiga poster, såsom presidentskapet, även stått vakant.

När en regering slutligen blev tillsatt år 2019 med Saad al-Hariri i spetsen fortsatte problemen. Till följd av den redan svåra situationen i landet godkändes en så kallad svångremsbudget, vilket innebär hårda nedskärningar och höjda priser på allt ifrån mat till el och teletjänster.

Till mångas besvikelse kommer Saad Hariri och hans parti ”Framtidsrörelsen” inte ställa upp i det kommande valet, något som minskar oppostionens chans att vinna.
Bild: Saad Hariri

I sin tur började folkliga protester genomföras som till slut ledde till att regeringen avgick. För många var scenerna från demonstrationen liknande till de som skedde under arabiska våren år 2011.

Ett av kraven som proteströrelsen hade var att en expertregering skulle tillsättas, som kunde få ordning på de många problemen. Under år 2020 presenterade en ministär ledd av akademikern Hassan Diab, men trots försök att förbättra situationen kunde inte partierna i den nya regeringen enas och slutligen tvingades den bort. 

Parallellt blev den ekonomiska krisen allt mer akut när delar av Libanons statsskuld, som är en av de högsta i världen, skulle betalas tillbaka i mars år 2020. Regeringen meddelade att landet inte kunde göra återbetalningen, och kort därpå slog coronapandemin till vilket försatte Libanons ekonomi i fritt fall.

Vid tidpunkten var skulden på 90 miljarder dollar och det libanesiska pundet hade tappat mer än 90 % av sitt värde.

Detta resulterade i att Världsbanken gjorde en bedömning att krisen i Libanon kunde vara en av de tre allvarligaste i världen på 150 år.

Korruptionen i landet är ytterligare ett stort problem, och en av anledningarna till att landet är försatt i den ekonomiska svårighet som de är i idag.

Det komplicerade fördelningssystemet i parlamentet och mellan de högsta posterna har lett till att vissa ledare har haft ett stort inflytande i årtionden, något som har resulterat i att lojaliteten mot den egna gruppen har vägt tyngst.

Mutor betalas ofta ut inom byråkratin och näringslivet, och organisationen ”Transparency International” gav Libanon placeringen 154 av 180 länder för år 2021.

Det kritiska läget i landet har även lett till att en tredjedel av befolkningen idag är arbetslösa, och mer än hälften lever på gränsen till fattigdom och en femtedel på gränsen till extrem fattigdom enligt FN.

Vad står på spel?

Inför det kommande valet har antalet oberoende kandidater ökat kraftigt i jämförelse med föregående val. Enligt experter beror det på att många unga människor i landet vill se en förändring, något som tar avstamp i protesterna som genomfördes år 2019.

Däremot är oppositionen inte enad, och att Saad Hariri har valt att inte delta ökar möjligheterna för 8 mars-rörelsen att återigen få en majoritet i parlamentet.

Oavsett utfromningen på regering kommer problemet kring landets ekonomi att kvarstå, och det nya styret kommer att behöva genomföra stora förändringar.

I dagsläget har redan vissa processer satts igång, bland annat en preliminär överenskommelse med den Internationella valutafonden (IMF).

Samtalen mellan Libanon och IMF inleddes i maj år 2020 men stoppades när landet hamnade i ett politiskt dödläge. När den nuvarande premiärministern tillträdde i september förra året fortgick samtalen, men inget genombrott hade gjorts förrän nu.

Överenskommelsen, som är ett fyraårigt avtal, kräver att landet genomför ett flertal nödvändiga reformer såsom utarbetandet av en lag om kapitalkontroll, omstrukturering av landets drabbade banksektor och ändra gamla lagar om banksekretess.

IMF tryckte även de på att Libanon behöver göra omstruktureringar av finanssektorn och utföra reformering av statligt ägda företag, särskilt inom elsektorn, och förstärkning av styrelseformer mot korruption och penningtvätt.

IMF krävde också att ett trovärdigt växelkurssystem ska upprättas eftersom det idag finns flera växelkurser för det libanesiska pundet.

Om avtalet godkänns kan landet få tillgång till ett 46-månaders stödpaket som heter “Extended Fund Arrangement” (EFF) vilket är värt 3 miljarder dollar.

Toppbild: Libanons flagga

Hjälp oss skriva mer om Demokrati!

Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.

Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.