Nyheter om Demokrati, Ekvatorialguinea

Snabbguide till valet i Ekvatorialguinea: Auktoritär president kan vinna för sjätte gången

Vad står på spel i valen i Ekvatorialguinea? Blankspot guidar dig genom landets politiska situation och ledaren bakom den.

Av Linnea Bergqvist 20 november, 2022

Var: Ekvatorialguinea

När: 20 november

Typ av val: President- och parlamentsval

Statsskick: Republik

Ekvatorialguinea är ett av Afrikas minsta länder och består av en fastlandsdel samt fem öar. Landet anses vara en av världens hårdaste diktaturer och har styrts av president Teodoro Obiang sedan år 1979.

Han är även den längst sittande ledaren i Afrika.

Enligt landets författning ska ett flerpartisystem råda men rätten att bilda politiska partier är begränsad och inga fria val har någonsin genomförts i landet.

Presidenten är statschef samt överbefälhavare och utser regeringschefen samt alla domare. Presidenten väljs vart sjunde år och kan sedan år 2011 endast väljas om en gång. Däremot gäller författningsändringar inte retroaktivt, vilket innebär att Obiang kunde väljas om i det senaste valet år 2016. Författningsändringen innebar även att två nya poster tillsattes för en första samt andra vicepresident.

Även landet parlamentet, nationalförsamlingen, ändrades under år 2011. En övre kammare infördes som kallas senaten och består av 70 ledamöter, varav 55 tillsätts i direkta val och 15 utses av presidenten. 

Nationalförsamlingen blev därmed parlamentets undre kammare och består idag av 100 ledamöter som tillsätts i direkta val. Samtliga parlamentsledamöter utses för en mandatperiod på fem år, men deras befogenheter är små.

Vilka är aktörerna?

Det regerande partiet i landet, “Ekvatorialguineas demokratiska parti” (PDGE), har vunnit alla val sedan år 1991. Partiet har ingen direkt ideologisk inriktning utan fungerar främst som en maktapparat för president Obiang. Han kommer återigen att ställa upp i det kommande valet och vid en valseger blir det hans sjätte mandatperiod.

En av hans motståndare i valet är Andrès Esono Ondo som representerar landets mest kändas oppositionsparti, “Socialdemokratisk samling” (CPDS). Det är idag det enda partiet från oppositionen som inte är bannlyst. Partiet bildades år 1990 och var representerat i parlamentet från det första demokratiska valet år 1993 fram till år 2017. Partiet har ingått i en allians med ett relativt nybildat oppositionsparti vid namn “Centerhögerunionen” (UCD) men trots samarbetet kunde inga av partierna vinna några mandat i det senaste valet.

Det enda oppositionsparti som fick en plats i parlamentet efter valet år 2017 var “Medborgare för förnyelse” (CI). Men året därpå dömdes över tjugo av partiets medlemmar till långa fängelsestraff efter att ha drabbat samman med polisen under ett valmöte. I och med det förbjöds CI och partiet förlorade sin plats i parlamentet.

Den tredje och sista kandidaten i presidentvalet är Buenaventura Monsuy Asumu från “Socialdemokratiska koalitionspartiet” (PCSD), ett parti som hittills har varit allierade med PDGE i valen.

Resterna av partiet verkar i exil från bland annat Schweiz, Spanien, Portugal och Gabon och är ofta oeniga i sina krav. Ett av de mest kända är “Ekvatorialguineas framstegsparti” (PPGE) men generellt har exilgrupper inget större inflytande över politiken i landet.

Vid flera tillfällen har de olika oppositionspartierna försökt att enas i allianser men personliga motsättningar, dålig organisering och en bristande ekonomi har gjort att det inte har fungerat.

Generellt är det även svårt för oppositionella partier att göra bra ifrån sig i val. Bland annat beror på det flera regler som till exempel den som kräver att man måste ha bott i landet i minst tio år utan avbrott för att få kandidera. Det försvårar för de politiker som har gått i exil att kandidera. Dessutom måste ett parti lämna in en pant på över 1,5 miljoner kronor för att registrera sig, ett belopp som långt ifrån alla kan få ihop.

Ytterligare en regel kräver att alla partier bortsett från det regerande PDGE måste ansöka om tillstånd för politiska möten, vilket kan ta flera månader att få godkänt.

Vad är de största problemen i landet?

Sedan President Obiang tog makten över Ekvatorialguinea började flera problem uppstå i landet, något som såväl internationella aktörer som aktivister menar har förvärrats under de senaste åren. 

Korruptionen samt förtrycket av befolkningen har lett till en utbredd fattigdom trots att landet har stora oljereserver. Intäkterna från oljan går främst till presidenten och de nära honom, vilket utelämnar resten av befolkningen. 

Presidenten har även använt sin makt för att förtrycka regimkritiker och människorättsaktivister, och säkerhetsstyrkor används ofta för att slå till mot oppositionen.

Till följd av det har många regimkritiker valt att gå i exil. 

När CI förbjöds år 2018 greps närmare 150 oppositionsmedlemmar, många av dem från CI, och de hölls fängslades i tio månader. Partiet förbjöds även vilket lämnade det i spillror, och när stora delar av de som hade gripits slutligen släpptes framkom det att två av de gripna hade avlidit i fängelset. Enligt människorättsorganisationer avled de till följd av grov tortyr. Av de gripna var det ett 20-tal som fick fängelsestraff i över 20 år.

Kort därpå konstaterade EU i en rapport att läget för de mänskliga rättigheterna har försämrats kraftigt sedan valet år 2017.

Även presidenten och hans följare har mer än ofta blivit kritiserade för korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna. 

Bland annat har presidentens äldsta son Teodorin Nguema, som även är vice president och anses vara efterträdaren till Obiang, figurerat i flera internationella brottsutredningar om penningtvätt och bedrägerier. Han dömdes bland annat i Frankrike efter anklagelser om förskingring och penningtvätt, och tvingades även att göra en uppgörelse i två fall i USA och Schweiz där stora delar av hans tillgångar konfiskerades.

Alla former av civilsamhällesorganisationer övervakas kraftigt i landet och även om anställda har laglig rätt att organisera sig fackligt fungerar det sällan i praktiken. 

Det finns även en etnisk segregation då fangfolket, som presidenten tillhör, är den dominerande gruppen i landet. Till följd av det saknar andra folkgrupper nästan helt inflytande i samhället, framför allt minoritetsgruppen bubi.

Även medierna i landet har svårt att kunna utföra sitt arbete då det kontrolleras strikt av staten. I princip alla medier ägs även av släktingar till presidenten. Till följd av det anses kritik mot presidenten och hans närmaste krets ofta som ”angrepp på nationen” och det är inte ovanligt att regeringen blockerar sociala medier. Organisationen “Reportrar utan gränser” har 2022 placerat Ekvatorialguinea på plats 141 av 180 länder i sitt index över mediefriheten i världen.

Landets rättssystem är också styrt av presidentfamiljen då presidenten utser landet domare. I vissa fall rådfrågar även domarna presidenten innan de utdelar domar i känsliga fall och inte förrän i år avskaffades dödsstraffet i landet.

Vad står på spel?

Enligt kritiker är oppositionens möjligheter till vinst extremt låg, och presidenten anses göra allt i sin makt för att behålla sin position i landet. Trots ökade krav från internationella aktörer har händelseförloppet inför det kommande valet efterliknat det som har skett under tidigare år.

Ett flertal aktivister och kritiker har bland annat fängslats med motiveringar om att de har planerat attacker mot ministrars hem och västerländska ambassader. Staten valde även att stänga sina landsgränser till Kamerun och Gabon i ett försök att förhindra ”infiltrationsgrupper” från att ”destabilisera valen”.

Presidenten har även vägrat att delta i valdebatter med Andrès Esono Ondo, han anser att det inte är lönt att genomföra ett samtal med en kandidat som “inte ens säkert kommer att få 1 procent av rösterna”.

I september utsattes också CIs högkvarter i huvudstaden Malabor för ett angrepp av säkerhetsstyrkor där bland annat partiets ledare Gabriel Nsé Obiang tillsammans med cirka 275 anhängare greps. Ytterligare fyra civila ska även ha dödats i operationen enligt landets myndigheter.

Efter några dagar släpptes omkring 135 personer varav de flesta sade sig ha blivit torterade under tiden de hölls gripna. Nsé Obiang har tidigare sagt att CI har ”legaliserats” igen efter en allmän amnesti som utfärdats av styrelsen för politiska fångar, något som myndigheterna i landet förnekar.

Sviterna från Covid-19 pandemin är ytterligare ett problem som landets styre kommer att behöva hantera. I samband med pandemin förlorade stora delar av befolkningen sina arbeten, och många barn tvingades avbryta sina utbildningar trots att regeringen genomförde utbildningsprogram som skulle sändas via tv och radio. 

De nådde dock inte ut bland annat på grund av att runt 40 procent av landets befolkning saknar tillgång till internet. Flera av de som bor utanför de större städerna har inte ens tillgång till elektricitet.

Toppbild: Ekvatorialguineas flagga

Av Linnea Bergqvist