Nyheter om , , ,

Snabbguide till valen i Barbados, Portugal och Costa Rica

Vad står på spel i de tre nästkommande valen i världen. Blankspot guidar vidare bland folkomröstningar och parlamentsval i pandemins kölvatten.

Flera av de val i världen som blev inställda till följd av pandemin kunde under år 2021 genomföras, trots den rådande situationen. Nu tycks den positiva utvecklingen fortsätta. 

19 januari: Parlamentsval i Barbados

Den 19 januari är det parlamentsval i Barbados, Karibiens östligaste ö.

Landet är en parlamentarisk demokrati som under år 2021 blev en republik när generalguvernören Sandra Mason som varit guvernör sedan 2018 blev vald till landets första president.

Dessförinnan var den brittiska drottningen formellt sett landets statschef, men den reella politiska makten har legat hos Barbados egna regering sedan 60-talet.

Regeringen utgörs av en premiärministern och minst fem ministrar som är ansvariga inför det lagstiftande parlamentet som består av två kammare: senaten och underhuset.

Parlamentets övre kammare, senaten, består av 21 ledamöter varav sju väljs av generalguvernören (en roll som presidenten väntas ärva), 12 på förslag av premiärministern samt två på förslag av oppositionsledaren. I underhuset sitter 30 stycken ledamöter som utses i majoritetsval i enmansvalkretsar. Representanterna i båda kamrarna väljs med högst fem års mellanrum. 

Inför det kommande parlamentsvalet är det sammanlagt 108 kandidater som tävlar om platserna i underhuset.

Sedan 1950-talet har två partier, “Barbados arbetarparti” (BLP) och “Demokratiska arbetarpartiet” (DLP), dominerat den politiska scenen i landet.

Idag definierar sig både BLP och DLP sig som mittenvänsterparti, och den största skillnaden att BLP anses vara något mer företagarvänligt än DLP. I det senaste valet år 2018 vann BLP samtliga platser i underhuset.

BLP bildades år 1938 av advokaten Grantley Adams till följd av de protester som hade ökat i samband med den pågående depressionen, vilket hade lett till att många barbadians levde i enorm fattigdom. Under ledningen av Adams arbetade partiet bland annat för att minska de ekonomiska skillnaderna och förbättra landets hälsosystem. 

DLP bildades år 1955 av Errol Barrow som tidigare hade varit medlem i BLP men valde att lämna partiet då han tyckte att de reformer som Adams ville implementera i landet gick för långsamt. Han ifrågasatte bland annat varför inte mer gjordes för att förbättra rättigheterna för landets svarta befolkningen.

DLP ville även göra Barbados självständigt, vilket också skedde år 1961. Samma år blev Barrow vald till landets första premiärminister och har i efterhand kallats för “Fadern till Barbados självständighet”.

Partiet var kvar vid makten fram till år 1976 när BLP vann och bildade regering med Grantley Adams son, Tom Adams, som ny premiärminister. Han ledde BLP till omval år 1981 men avled i en hjärtattack innan den andra mandatperioden löpt ut.

Vid parlamentsvalet år 1986 återtog DLP och Errol Barrow regeringsmakten men knappt ett år senare dog Barrow och hans efterträdare blev Erskine Sandiford.

DLP:s nya partiledare fick snart problem med landets finansminister, Richard Haynes, som valde att säga upp sig från sin tjänst året därpå i protest mot den nya regeringens ekonomiska politik. Under år 1989 bildade han tillsammans med tre andra ledarmöter, som också hade sagt upp sig från sina tjänster, det nya partiet “Nationaldemokratiska partiet” (NDP) som aldrig fick något större genomslag. Däremot kvarhöll Haynes en position i parlamentet i flera år.

Under 90-talet började DLP tappa stödet bland väljarna till följd av ett missnöje med ett ekonomiskt åtstramningsprogram och skattehöjningar som genomfördes för att möta den Internationella valutafondens (IMF) villkor för att ge landet lån.

Det här resulterade i att BLP segrade i valet år 1994 och dess ledare, nationalekonomen Owen Arthur, blev premiärminister. Han kvarhöll sin position till år 2008 och lyckades bland annat få ner landets arbetslöshet och förbättra ekonomin. Han blev även populär för sin strävan att stärka den nationella identiteten och införde ett flertal nationella högtider, och var känd för hur han att lyfte fram landets hjältar.

Ett torg som tidigare hette Trafalgar Square i huvudstaden Bridgetown döptes efter hans död om till National Heroes Square, och statyn med lord Nelson som innan hade prytt platsen ersattes med Errol Barrow.

Efter att BLP förlorade i valet 2013 avgick Owen Arthur och blev en politisk vilde. DLP, som vann valet, kvarhöll makten till år 2018. Partiledaren och advokaten David Thompson intog positionen som premiärminister men dog efter tre år till följd av cancer. Han efterträddes, som både partiledare och regeringschef, av Freundel Stuart. Samtidigt hade BLP fått en ny partiledare vid namn Mia Mottley, som i samband med BLPs vinst år 2018 blev landet första kvinnliga premiärminister.

Mia Mottley är Barbados första kvinnliga premiärminister. Hennes parti, ”Barbados arbetarparti” (BLP) vann samtliga parlamentsplatser i det föregående valet.
Bild: Mia Mottley

Samma år fick DLP sin första kvinnliga partiledare, advokaten Verla De Peiza.

Året därpå bildades “Folkpartiet för demokrati och utveckling” (PdP) av Joseph Atherley, en tidigare medlem av BLP. Vid tidpunkten var han en ledamot i parlamentet, vilket innebär att Atherleys nya parti är den enda delen av oppositionen som har en plats i parlamentet. 

Han var bland annat delaktig i att rösta fram landets första president efter att parlamentet beslutat att Barbados skulle bli en republik.

Just diskussionen kring att göra landet till en republik har varit aktuell i flera år, men i september år 2020 tillkännagav Mottley planerna på att äntligen verkställa det. Ursprungligen skulle en folkomröstning om beslutet utlysas men det här valde regeringen att inte göra. Det resulterade i att regeringen fick motta kritik från bland annat oppositionen som sa att beslutet i sig var positivt, men ansåg att om man inte inkluderar folket och låter de få sina röster hörda verkar landet styras mer genom ett enpartisystem.

Även direkt kritik riktades mot Mottley , bland annat av Lucielle Moe som tidigare var kampanjstrateger för BLP och regeringssenator. Hon kallade sin förre partiledare en “diktator” och sa att Mottleys nya position som premiärminister hade förändrat henne. Inför det kommande valet har Moe varit rådgivare till BLPs största motståndare DLP.

Efter att beslutet om att göra Barbados till republik godkändes nominerade Mottley och Atterley året därpå, gemensamt, den sittande generalguvernören Sandra Mason till president. 

Mason valdes av ett enhälligt parlament den 20 oktober år 2021 och tillträdde som Barbados första president på självständighetsdagen den 30 november. Det innebar att de två högsta positionerna i landet, presidenten och premiärministern, nu innehas av kvinnor.

Förutom beslutet att göra landet till en republik har Mottley även fått motta kritik för att ha utlyst det kommande valet mer än ett år tidigare än nödvändigt. En av anledningarna är att det är minst 5 500 människor som i dagsläget sitter i karantän, vilket innebär att många inte kommer att ha möjlighet att rösta på valdagen. 

Enligt Mottleys motståndare är det här ett sätt för henne och BLP att kvarhålla sin makt.

Däremot har Mottley även blivit hyllad, bland annat för att ha börjat omvärdera landets hårda lagar gällande homosexualitet. I dagsläget kan en person dömas till livstids fängelse för att vara homosexuell, men lagen har inte tillämpas på flera år. Däremot är toleransen för HBTQ-personer väldigt låg i landet, vilket bland annat “Organisationen av amerikanska stater” (OAS) har lyfts fram. 

Barbados är ett medlemsland i organisationen och har i och med det undertecknat en människorättskonvention, där det lyfts fram att samkönade äktenskap bör godkännas. I och med det har OAS varit tydliga med att Barbados borde ändra sina lagar.

Även om inga direkta åtgärder har gjorts för att verkställa detta har Mottley sagt att regeringen är öppen för förändring, om befolkningen vill ha det. Hon har även påpekat att ingen form av diskriminering är acceptabel i landet, med hänvisning till hur illa Barbados befolkning behandlades när ön först blev ockuperad.

Vid sidan av detta har även fler av landets existerande problem lyfts i valprogrammet. En av de främsta är den pågående pandemin, men landets höga siffror gällande våldsbrott och narkotikahandel har även varit på tapeten.

30 januari: Parlamentsval i Portugal

Den 30 januari är det parlamentsval i Portugal, en republik i Europas sydvästra hörn.

Från slutet av 1920-talet fram till år 1974 styrdes Portugal först av António de Oliveira Salazar och senare av Marcello Caetano, som båda följde en fascistisk ideologi. Det ledde till att befolkningen under 60- och 70-talet började visa missnöje över det strikta styrelsesättet 

Det resulterade i att en kupp genomfördes av de militanta “De väpnade styrkornas rörelse” (MFA), vilket blev slutet på nästan 50 år av diktatur. Händelsen fick namnet nejlikerevolutionen då stora delar av befolkningen och militären gick ut på gatorna för att fira, många med nejlikor fästa i sina kläder eller i mynningarna på sina vapen.

Sedan dess har landet haft demokratiska val, och vart femte år röstas presidenten fram som får sitta i högst två mandatperioder. Hen är både statschef och överbefälhavare, och kan lägga in veto mot nya lagförslag, upplösa den lagstiftande nationalförsamlingen (Assembleia da República) samt avsätta och utse en regering vid en politisk kris. 

Till sin hjälp har hen ett rådgivande organ som heter statsrådet, vilket består av högt uppsatta politiska befattningshavare, regionala politiska ledare samt tio medborgare.

Sedan år 2016 är det Marcelo Rebelo de Sousa som är landets president.

Presidenten utser även premiärminister i samråd med nationalförsamlingen, som består av 230 ledamöter som väljs vart fjärde år. 226 stycken av dem väljs genom geografiska valkretsar, som motsvarar Portugals arton distrikt, och de återstående fyra av portugisiska medborgare som bor utomlands.

Sedan 70-talet har makten i parlamentet växlat mellan två partier: Det socialdemokratiska “Socialistpartiet” (PS) och det liberalkonservativa “Socialdemokratiska partiet” (PSD).

Socialistpartiet grundades i början av 1970-talet av bland annat Mário Soares som var sonen till den välkände liberala republikanen. Soares hade sammanlagt suttit i fängelse 12 gånger och i exil vid två tillfällen när diktaturen föll år 1974. Två år efter det valdes han till landets premiärminister och senare till president år 1986, vilket gjorde honom till den första valda presidenten på 60 år. 

Partiet har sedan dess ingått i ett flertal koalitionsregeringar och haft ett antal stödpartier, däribland en vänsterallians som bildades år 1999 vid namn “Vänsterblocket”. Dock har alliansens inflytande minskat till följd av att PS valde att inte ingå några nya samarbete med dem.

Sedan år 2014 är det António Costa som är partiledare för PS, och är sedan 2015 även landets premiärminister.

Under de år som PS inte har styrt landet har deras största motståndare, PSD, innehaft maktpositionen. PSD bildades år 1974 i samband med nejlikerevolutionen under parollen ”socialdemokrati för Portugal” men numera är det ett borgerligt parti som har sitt främsta stöd hos medelklassen.

PSD har vid flera tillfällen haft en koalitionsregering tillsammans med partiet “Demokratisk och social center-Folkpartiet” (CDS-PP), först i “Den demokratiska alliansen” på 80-talet och senare i “Framåt Portugal (PàF) under 2010-talet.

Sedan år 2018 är den före detta borgmästaren Rui Rio som är PSD partiledare. 

Ett annat parti som länge hade en framstående position är “Portugals kommunistparti” (PCP). Partiet bildades redan år 1921 men var förbjudet under diktaturen, och många av dess medlemmar blev utsatta för trakasserier av PIDE som var den säkerhetspolis som existerade under Salazars regimen. Säkerhetsstyrkan blev känd för att de övervakade oppositionen, och använde hårda metoder för att säkerställa att censuren som existerade i landet upprätthölls.

Portugals premiärminister António Costa och hans parti, ”Socialistpartiet” (PS), måste få stöd av andra partier om de ska kunna bilda en minoritetsregering vid vinst i det kommande parlamentsvalet. Bild: António Costa

PCPs partiprogram har förändrats sedan kommunistregimens fall i Östeuropa på 80-talet, och partiet har vid flera tillfällen ingått i valalliansen “Demokratiska enhetskoalitionen” (CDU) tillsammans med miljöpartiet “De gröna”(PEV ) som bland annat har stöttat socialistpartiet. 

I valet år 2015 vann inget parti majoriteten men alliansen PàF blev störst, vilket innebar att PSD fick i uppdrag att bilda en ny regering. Däremot var PS tydliga med att de inte skulle acceptera den koalitionsregering PSD och den dåvarande premiärminister Pedro Coelho ville bilda. Med hjälp av bland annat det kommunistiska partiet lade PS fram ett misstroendevotum som ledde till att den nya regeringen fick avgå, endast 11 dagar efter att de hade svurits in.

Tre dagar senare tillträdde en minoritetsregering bestående av António Costa och Socialistpartiet, som fick stöd av vänsterblocket, PEV och kommunistpartiet. Den nya regeringen mottogs med viss skepsis av såväl EU som finansmarknaderna.

I presidentvalet som hölls året därpå vann PSD:s kandidat Marcelo Rebelo de Sousa redan i den första omgången. Den nya presidenten var känd från TV, där han hade kommenterat politik och sport samt haft sitt egna program. 

Trots mångas oro över att ha en president och premiärminister från olika partier vid makten var de båda männen tydliga med att de skulle samarbeta med varandra för att undvika en politisk kris.

Parallellt hade regeringen arbetat i månader med ett budgetförslag till följd av att deras stödparti ville en sak medan socialistpartiet ville en annan. Efter att EU-kommissionen hade kritiserat det ursprungliga förslaget kunde slutligen budgeten godkännas i mars år 2016. Den innebar bland annat höjningar av vissa löner och pensioner, samtidigt som nya skatter infördes på bland annat banktransaktioner.

Dock dröjde det inte länge innan kommissionen klargjorde att Portugal inte hade klarat av unionens budgetkrav på att minska sina underskott år 2014 och 2015. De var nära att bötfälla landet, vilket i såfall skulle ha blivit första gången i unionens historia. Till sist avstod dock EU ifrån att göra det och gav Portugal mer tid på sig för att vidta åtgärder.

I slutet av 2018 hade regeringen i stort sett raderat sitt budgetunderskott och statsskulden minskade successivt.

Samtidigt började relationen mellan PS och sina stödparti vackla. Den främsta anledningen var att regeringspartiet har slutit individuella samarbetsavtal med stödpartierna och var därför tvungna att förhandla enskilt om varje åtgärd de ville göra. När PS åter vann i valet 2019, dock inte med majoritet, valde partiet att bilda en minoritetsregering utan att göra några direkta avtal med stödpartierna.

Även om regeringen hade lyckats få vändning på ekonomin fanns det fortfarande stora problem i landet. Bland annat var det en brist på utbildad arbetskraft, som till stor del berodde på den låga utbildningsnivån i kombination med att många välutbildade portugiser valt att utvandra. Det fanns också ett växande missnöje över höga bostadskostnader och låga löner inom den offentliga sektorn, vilket ledde till att såväl sjuksköterskor som poliser strejkade för att kräva löneförhöjningar.

I valet år 2019 kom även ett nybildat högerpopulistiskt parti “Chega” (Nog) in i parlamentet, vilket var första gången sedan demokratin återinfördes i landet. Partiet leds av juristen och före detta fotbollskommentatorn André Ventura som har blivit kraftigt kritiserad för sitt motstånd mot restriktionerna under pandemin samt sina rasistiska uttalanden. 

Han har bland annat sagt till Joacine Katar Moreira, en parlamentsledamot som tillhör det eko-socialistiska partiet Livre att hon “borde åka tillbaka till där hon kommer ifrån”.

Två år efter parlamentsvalet var det dags för portugiserna att återigen bege sig till valurnorna, den här gången för att välja president. Vid tidpunkten var landet hårt drabbade av pandemin och under den första månadeni 2021 dog 5500 personer av viruset. Trots det genomfördes valet, och den sittande presidenten Rebelo de Sousa vann med 60 procent av rösterna. 

Chegas partiledare Ventura kom på tredje plats.

Efter att regeringen misslyckades med att få sin budget för 2022 godkänd i slutet av förra året (detta efter att Kommunistpartiet, Vänsterblocket och PSD hade röstat nej till förslaget) utlyste presidenten det kommande nyvalet. I och med det stod det klart att samarbetet mellan stödpartierna och socialispartiet hade nått sitt slut. 

António Costa har sagt att hans parti inte kommer att söka nya samarbeten med sin gamla bundsförvanter, utan istället söka stöd i andra partier. Samtidigt kritiserade stödpartierna regeringen och anklagade dem för att ha varit oärliga mot landets befolkning, bedrivit utpressning och för att ha övergett landets mest fattiga och utsatta.

I de senaste opinionsmätningarna leder PS med några få procentenheter och tros inte få en majoritet vid en valseger, utan kommer att vara beroende av att få stöd från annat håll i parlamentet. 

Under de senaste åren har den politiska scenen också färgats av ett flertal korruptionsskandaler, bland annat med den förre premiärministern Jose Sokrates som har blivit åtalad för penningtvätt och mutbrott. Sokrates tillhörde tidigare PS och var partiledare innan han blev vald till premiärminister år 2005. 

Förutom mutanklagelserna har han även blivit anklagad för att ha hotat och försökt tysta journalister, främst i samband med när ett antal reportar började studera hans universitetexamen och fann bevis på att den hade getts till honom utan att regelverket hade följts. Sokrates och hans medarbetare kontaktade även journalister och hotade dem i försök att få historien att försvinna.

6 februari: Parlaments- och presidentval i Costa Rica

Den 6 februari är det parlaments- och presidentval i Costa Rica, ett land beläget i centralamerika.

Landet är en demokratisk republik där presidenten innehar en stor makt. Hen är både stats- och regeringschef och väljs tillsammans med två vicepresidenter i allmänna val vart fjärde år. 

För att vinna måste en kandidat få minst 40 procent av rösterna, annars blir det en andra omgång mellan de två kandidater som fått flest röster. En president får inte ställa upp direkt till omval men kan återkomma efter två mandatperioder.

Inför det kommande valet är det 25 kandidater som har valt att ställa upp.

Samtidigt som presidentvalet hålls röstas även 57 ledamöter fram genom proportionella val som tillsammans bildar landets parlament, även kallat lagstiftande församlingen (asamblea legislativa). En ledamot kan inte väljas om direkt efter en mandatperiod och minst 40 procent av kandidaterna på partilistorna måste vara kvinnor.

Presidenten har makten att lägga in veto mot lagförslag men parlamentet kan upphäva det om de har stöd av två tredjedelars majoritet.

Costa rica är även indelat i sju provinser som alla styrs av presidentvalda guvernörer. Inom dessa områden finns det 81 kommuner med varsin direktvald borgmästare. 

Under flera år var landet i praktiken ett tvåpartisystem, men i de senaste valen har detta förändrats och i dagsläget finns det sju partier i parlamentet.

Det största och sedan länge dominerande partiet är det socialdemokratiska “Nationella befrielsepartiet” (PLN). Partiet bildades år 1945 av José Figueres Ferrer som nyligen återvänt från sin exil efter att ha kritiserat den dåvarande regeringen och presidenten Rafael Angel Calderón Guardia.

Tre år senare genomför Ferrer tillsammans med sina anhängarei en kupp mot presidenten till följd av Guardia återigen hade blivit vald till president – trots att en annan kandidat hade fått fler röster. Det ledde till en två månader lång revolution som slutligen resulterade i att Guardia valde att ge upp sin makt.

Med Ferrera i spetsen gjorde PLN under sin styrelsetid många positiva förändringar i landet, och var till stor del ansvariga för att upprätta de hälso-, utbildnings- och välfärdsreformer som Costa Rica idag är välkända för. 

Under årens lopp har partiet rört sig mot en mittenpolitisk ideologi vilket har skapat interna motsättningar mellan partimedlemmar. Det resulterade i att partiet för första gången förlorade två val i rad kring millenieskiftet. De återfick makten år 2006, efter att den förre presidenten och fredspristagaren Óscar Arias återvände till partiet. De vann sedan även i valet år 2010 och presidentkandidaten Laura Chinchilla intog kort därefter positionen som landets första kvinnliga president.

I valet år 2014 fick PLN återigen flest platser i parlamentet men till skillnad mot de två föregående valen vann inte deras presidentkandidat. Istället blev det Luis Guillermo Solís, som tidigare tillhörde PLN men gått över till partiet “Medborgaraktionen” (PAC) som vann valet.

PAC bildades år 2002 med huvudfokus på att få stopp på korruptionen i landet, och består till stor del av avhoppare från PLN som vill hålla fast vid de socialdemokratiska traditionerna. 

År 2014 blev vänsterpartiet “Breda fronten” (FA) det tredje största parti men vann inga platser i nästkommande val år 2018. 

I valet år 2014 gjorde även det kristna konservativa partiet “Nationella restaurationspartiet”( PRN) ett bra val. Deras presidentkandidat Fabricio Alvarado vann oväntat i första omgången av presidentvalet men förlorade i den andra. Året därefter splittrades partier till följd av motsättningar i ledningen och Fabricio bildade ett nytt parti vid namn “Ny republik” (PNR) och fick hälften av partiets parlamentsledamöter med sig. I valet år 2018 fick partiet näst flest platser i parlamentet.

PLN:s huvudmotståndare var tidigare det kristdemokratiska “Kristsociala enhetspartiet” (Pusc) som är mer marknadsliberalt än PLN. Partiet satt vid makten år 1998 till 2006, men en korruptionsskandal under den sista mandatperioden bidrog till att partiet blev marginaliserat.

Skandalen gällde partiets två expresidenter, Rafael Ángel Calderón Fournier och Miguel Ángel Rodríguez Echeverría. Enligt åtalen som väcktes mot dem hade de båda mottagit mutor, och de sattes i husarrest innan de släpptes på fri fot i väntan på rättegången. 

När rättegången hade avslutats hade de båda männen dömts till fem års fängelse var, men efter att ha överklagat domen sänktes Calderóns straff till tre år. I och med att han hade varit i husarrest slapp han att spendera tid i fängelse. För Rodríguez blev det inte heller något fängelse då en appellationsdomstol fann brister i rättegången och friade honom helt.

Ytterligare ett parti som tidigare innehaft platser i parlamentet är högerpartiet “Libertarianska rörelsen” (ML). ML förespråkar skattesänkningar, individuell frihet och privatisering av statliga monopol och grundades på 1990-talet av Otto Guevara. Sedan år 2002 har Guevara varit partiets presidentkandidat i alla val men fick inte några platser i parlamentet i senaste valet.

Istället intog det konservativa “Nationella integrationspartiet” (PIN) tre av deras platser. PIN:s perenna presidentkandidaten och partiledare Walter Muñoz Céspedes hade vid tillfället ställt upp sammanlagt fem gånger i presidentvalet. Enligt honom är PIN bland annat emot skatter, immigration och samkönade äktenskap.

I presidentvalet år 2018 vann återigen PAC, den här gången med den 38-årige Carlos Alvarado som i och med detta blev den yngsta statschefen i Latinamerika.

Carlos Alvarado från partiet “Medborgaraktionen” (PAC) kan inte ställa upp igen i det kommande presidentvalet, och partiets nya kandidat har enligt opinionsundersökningar inte ett stort stöd bland väljarna.
Bild: Carlos Alvarado

Hans nya regering blev den första med kvinnlig majoritet i Costa Ricas histora, vilket inkluderar hans vicepresident Epsy Campbell, som även är den första vicepresidenten i Latinamerika med afrikanska rötter och dessutom den första kvinnliga utrikesministern i landet.

Däremot var Alvarado ingen given vinnare och fanns inte ens med bland de främsta favorittippade kandidaterna. Att hans parti PAC också förlorade tre platser i parlamentet resulterade i att den nya presidenten behövde få stöd från andra partier för att få igenom sin politik.

Inom kort sattes den nya presidenten på prov när, vad som senare blev landets den längsta protesten, började i slutet av år 2018. Bakgrunden var att Alvarados meddelade att en ny lag skulle införas som innebar skattehöjningar och sänkta löner bland många inom den offentliga sektorn. Enligt presidenten var detta enda sättet att undvika att Costa Rica skulle gå i konkurs.

Landet hade sedan flera år ett stort budgetunderskott och i slutet av år 2018 låg det på hela 6 procent av Costas Ricas BNP. Den ny lagen trädde i kraft under mitten av år 2019 men var inte tillräcklig för att kunna stabilisera ekonomin när pandemin nådde landet i början av år 2020.

Trots ett fungerande hälsovårdssystem, och att regeringen utfärdade ett flertal restriktioner och lockdowns, kunde landet inte hantera de enorma förlusterna som pandemin förde med sig. 

I och med det började Alavarados regering prata med den internationella valutafonden (IMF) om ett stödlån på 1,8 miljarder dollar. I utbyte skulle landet få införa ett flertal åtstramningsåtgärder, vilket snabbt möttes av missnöje bland befolkningen. 

Nya protester bröt ut och regeringen bjöd in olika sektorer av det costaricanska samhället, inklusive arbets- och företagsgrupper, kyrkor och kvinnoorganisationer för att samtala om deras krav. Bara några månader senare, i början av 2021, började regeringen återigen förhandla med IMF om ett möjligt lån vilket blev godkänt i mars.

Alvarado har under sin styrelsetid blivit känd för sin strävan att göra Costa Rica till det första landet i världen att bara använda förnybar energi. Han gjorde också landet historiskt genom att legalisera samkönade äktenskap, vilket inte var lagligt i något annat land i centralamerika vid den tidpunkten. Det möttes av stor motstånd av bland annat PNR och Fabricio Alvarado som förlorade mot den nuvarande presidenten.

Däremot har Fabricio valt att ställa upp nu igen i det kommande valet. Han kommer kandidera mot bland annat José María Figueres från PLN, Lineth Saborío från PUSC och José María Villalta från FA. PAC:s kandidat, Welmer Ramos, har vid de senaste mätningarna varit långt ifrån storfavoriten.

En av anledningarna tros vara den korruptionsskandal som blev offentliga förra året när sex stycken borgmästare, alla med kopplingar till PAC, greps för mutbrott. 

Toppbild: Barbados, Portugals och Costa Ricas flaggor.

Hjälp oss skriva mer om Demokrati!

Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.

Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.