Röster om Migration, Verkliga Sverige

“Smärtan från Luciadeportationen 2016 lever kvar”

Luciadygnet inleds med samma smärta varje år. För mig, mina vänner. Som om det var 2016. Det skriver Elisabet Rundqvist i en krönika om ”Luciadeportationen” 2016 då elva personer tvångsutvisades från Arlanda till Kabul.

Av Elisabet Rundqvist 12 december, 2020

Det var djävulskt kallt. Redan den 11 december var de första demonstranterna på plats utanför förvaret i Märsta. En handfull personer i snö och minusgrader.  Tre av dem har kommit att bli mina närmaste vänner och som en utökad familj. Vi delade ett trauma, en händelse som på djupet förändrade våra liv. Dygnet då det blev fullkomligt klart vad ett andrum betyder i praktiken.

Luciadeportationen har blivit referenspunkten med ett ”före” och ”efter”. 

Genom nätverket #vistårinteut visste vi att det skulle ske en demonstration och försök att stoppa deportationen. Vi, som inte kände varandra ännu, åkte var för sig till förvaret den 12 december. Vi visste att minst en minderårig skulle utvisas, uppskriven i ålder för att göras utvisningsbar som vuxen.

Mustafa, brottaren, satt där inne, utanför stod Mustafas svenska ”mamma” och ”pappa” Lena och Magnus. När jag kom vid 14-tiden fanns redan en grupp i dunjackor och filtar. Skyltar och marschaller hade ställts upp mot busshållplatsen. Vi visste att de inlåsta kunde se oss, de blinkade med sina mobiler till oss i den bitande kylan. 

Lena och Magnus ringde Mustafa så ofta som möjligt, vi fick veta vad som hände på insidan. Vi fick höra hur de förvarstagna gjordes i ordning för att deporteras om några timmar. På utsidan kom fler och fler poliser, rullade ut avspärrningsband och anvisade oss en del av gården utanför förvaret. Vi förstod på vilken sida de inlåsta skulle föras ut, där stod poliserna i tätare. 

Kommunikationen fortsatte från de utanför förvaret. Det spreds snabbt bilder och filmer på sociala medier. Men inte en enda journalist var på plats. Riksmedia och lokalpressen var totalt ointresserade. I den stunden kom Blankspot in i bilden. Martin Schibbye fann att bland annat journalisten Wares Kahn var en av de som skulle tvingas på flyget till Kabul. Wares och Mustafa blev de två första Blankspot skildrade i reportageserien “Uppdrag: Afghanistan”. 

Den dagen började Blankspots bevakning som fortfarande pågår: Prisbelönad, uppmärksammad. Och den dagen också avgörande för att media över huvudlaget skulle bevaka utvisningarna.

Efter Blankspots första reportage vaknade även annan media och gjorde de första mycket försiktiga artiklarna.  

Sedan 2016 har vi stått vid förvaret många gånger, under sommaren, våren, hösten och vintern. Vi har lärt oss rätt klädsel, rätt utrustning för sol, regn eller minusgrader. Det finns en rutin, liksom det finns en rutin hos polisen. Vi vet var de spärrar av, hur de ställer upp. Orörliga ansikten, armarna i kors, bredbent. Vi har upprepat det så många gånger att det är svårt att räkna.

Att stå där utanför och bevittna bussarnas avfärd är djupt känslomässigt. Vi gör det för att ge de utvisade en sista handling av solidaritet, vi ser dem lämna Sverige. Vi ger dem de sista Stop deportationinnan de når Arlanda.

Numera vet vi mycket om utvisningarnas förnedring och i vissa fall övervåld och om de prövningar som väntar vid ankomsten i Kabul. De första dagarnas skräck och förvirring. De första intrycken av ett land som numera är det land i världen toppar listan över världens farligaste länder, dit skickar vi unga som nyss fyllt 18 och knappt en börjat sitt liv som vuxen. 

I går gjorde jag på nytt en resa till förvaret.

NN är på listan för den 15/12. Vi har haft tät kontakt sedan februari, oftast pratar vi flera gånger varje vecka. Den här gången åkte jag dit för att lämna det mest nödvändiga: US-dollar, husapotek för lättare sjukdom och skador, filt, powerbank och ficklampa. Personalen möter upp i den öde entrén, jag kommer sent, lämnar över påsen med sakerna och NN:s sjukjournaler i pappersform. Personalen kvitterar.

En stund senare får jag ett mess: Hej kompis, tack så hemskt mycket för allt. Du är jättesnäll, jag vet inte hur jag kan ge tillbaka.  

Vad ska jag svara? Jag vet inte hur jag ska uttrycka skammen jag känner över vad mitt land har tillfogat detta unga liv, inlåst i mer än ett år, sjuk och i behov av ordentlig sjukvård. Det lilla jag ger kan inte på något sätt uppväga det Sverige tagit från honom.

Jag vill säga det, men finner inte ord att förklara. Skickar ett hjärta, han förstår nog. 

Dygnet har gått över till den 12 december, vattendelaren.

Luciadygnet inleds med samma smärta varje år. För mig, mina vänner. Det kalla andrummet, som andedräkten i minus 15 grader, som om det var 2016. Snön, kylan och den vita utandningsluften. Vi har fortfarande inte börjat andas in ännu, utan är kvar i isande kyla i andrummet.

Ett andrum som inte heller ser ut att få ett slut, en återgång till tiden när vi andades, litade på myndigheterna och hade tillit till rättsprocessen.

Sedan 2016 har vi sett allt för många undermåliga asylprocesser och en rättsröta som breder ut sig och infekterar allt som handlar om de som hamnade i andrummet. 

Det gör något med oss, förändrar oss på ett sätt som aldrig kan göras ogjort. 

**

I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”. 

Av Elisabet Rundqvist