Reportage om

Småbarnsföräldern Mujtaba hotas av utvisning

Den senaste tiden har flera småbarnsföräldrar utvisats till Afghanistan. En av dem som snart tvingas lämnas sin sambo och nyfödda dotter är Mujtaba.

Besöket hos barnmorskan drog ut på tiden. Det unga paret hade varit på plats i god tid före klockan 11 men nu var klockan långt över lunch. Mujtaba satt bredvid sin sambo Khadija på Björknäs Hälsocentral i Boden. Den beräknade förlossningen låg två veckor fram i tiden och kontrollerna var nu många.

Graviditeten var en riskgraviditet på grund av ett medicinskt tillstånd. 

Mitt i oron fanns också en glädje hos det unga paret. Mujtaba och Khadija hade träffats i Boden 2018 och de hade länge velat ha barn.

– Det är vårt första barn så det känns omtumlande att snart ska bli pappa.

Men med ett utvisningsbeslut hängande över sig vet han inte om han kommer att kunna vara med på förlossningen. 

– Handläggaren på Migrationsverket ifrågasatte varför vi valde att skaffa barn i vår situation. Men får människor på flykt inte skaffa barn? Jag kan ju tvingas leva i åratal utan uppehållstillstånd på grund av den osäkra asylprocessen, det är inhumant, säger Mujtaba Faizi. 

Att de 80 miljoner människor som i dag lever som flyktingar i världen inte skulle få skaffa barn vore bara dumt, menar Mujtaba Faizi. Dessutom har hans sambo uppehållstillstånd.

–  Vi valde att skaffa barn när jag hade ett jobb och kunde försörja mig själv. Jag hade inte ett utvisningsbeslut och dessutom tänkte jag att även om jag får avslag på min asylansökan så kan jag byta spår och ansöka om ett arbetstillstånd. 

Stressen över processen har också påverkat graviditeten. Inte mindre än tre gånger var Mujtaba på återvändandesamtal där han uppmanades resa tillbaka till Kabul frivilligt och lämna sin sambo. 

– Annars sa de att gränspolisen skulle komma, tvångsdeportera mig och sedan ge mig ett återreseförbud, vilket hade gjort det svårt att återförenas med min familj. 

Övertalningarna syftade till att få honom att skriva under ett papper om ”frivilligt” återvändande. 

– Det betyder att jag själv skulle uttrycka en vilja att resa till en krigszon, tillbaka till landet jag flydde ifrån. Det vill jag bara inte. 

– Min sambo mår psykiskt väldigt dåligt. Hela graviditeten har varit jobbig. Hon sover dåligt och är orolig för att orka med allt själv med det nyfödda barnet om det förlorar sin pappa.

Gatuliv i Mazar –e- Sharif.

Allt började när Mujtaba Faizi var ung student i Mazar -e-Sharif och ägnade mycket av sin fritid åt att jobba politiskt.

– Jag jobbade för ett parti som hade fokus på att förbättra situationen i landet för de mänskliga rättigheterna, berättar Mujtaba Faizi.

Han visste att det kunde vara riskabelt att vara aktiv politiskt men kunde inte acceptera orättvisorna.

– Jag hade starka åsikter om hur främst konservativa grupper skötte politiken, men så klart framför allt var jag aktiv mot terroristerna, talibanerna och deras försök att komma tillbaka till makten. 

I dag kontrollerar talibanerna nästan 70 procent av landets yta och under de pågående fredssamtalen bedömer man att de kommer att växla in den kontrollen i politiskt inflytande.

– Det var den utvecklingen jag såg komma och vände mig emot, jag delade ut flygblad till folk på stan och till studenter på universitetet.

Första gången han blev misshandlad bestämde han sig för att inte låta sig skrämmas. Hans mål var att förändra landet och det skulle han inte kunna nå om han flydde.

– Jag spred fakta och upplysningar från omvärlden, jag skrev sanningen om talibanerna och jag skrev om jämställdhet, om kvinnors rättigheter i samhället, om betydelsen av kunskap och hur viktig det är att gå skolan och utbilda sig.

Andra gången han blev misshandlad blev det värre och han bestämde sig för att tillfälligt lämna huvudstaden tills det lugnat ner sig. 

Men det dröjde inte länge innan han blev identifierad och hotat till livet.

– Det finns ingen som vill lämna sitt liv, sina nära och kära, min familj, allt helt plötsligt bakom sig. Jag hade ett bra liv i Mazar – e – Sharif, men jag ville också leva så jag bestämde mig för att fly. Det var ett svårt beslut, säger Mujtaba Faizi.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.

Dagen före nyårsafton 2015 kom han till Malmö centralstation. 

Efter ett par dagar på ett hotell skickade Migrationsveket honom och andra asylsökande med buss till Boden. En resa som tog ett dygn.

– Jag visste inget om Boden eller vart bussen var på väg och när jag frågade chauffören så hade inte han heller varit i Boden någon gång.

Bussen rullade så småningom in på en nedlagd del av stadens regemente och den första chocken var kylan.

– Det kan vara kallt i Mazar – e – Sharif också men detta var något annat. Det var så mycket snö, minns Mujtaba Faizi.

Den första tiden drevs han av sina drömmar: Han skulle lära sig svenska, nu på SFI, skaffa körkort, fortsätta studera på universitetet och bygga upp ett liv där han slapp se sig om över axeln. 

– Boden blev en plats där jag kunde känna mig trygg. Jag trodde jag skulle få uppehållstillstånd. Jag älskade Sverige och trodde mycket på medmänskligheten och den rättvisa som jag hörde om.

Men inom kort insåg han att utan ett personnummer med de fyra sista siffrorna, blev livet svårt. 

– Jag lärde mig snabbt att det inte räcker med ett LMA-kort, man måste ha ett riktigt personnummer annars får man nästan inte göra någonting i Sverige. 

Under den första tiden som asylsökande låg han också lågt med politiken. Han delade inga länkar eller deltog i debatten på nätet om Afghanistans framtid. 

– Jag undvek sociala medier. 

För ett år sedan trodde han att det skulle vara tryggt att återigen engagera sig så han startade upp sina konton igen. 

– Jag trodde att hoten som funnits där tidigare i mitt liv skulle ha försvunnit och att allt skulle ha lugnat ner sig. Men några av personerna som hotade mig då hittat mig igen och förnyade sina hot. Nu är jag rädd om jag skickas tillbaka.

Migrationsverket har gjort bedömningen att situationen i Afghanistan inte är så svår att alla afghanska medborgare automatiskt har rätt till skydd i Sverige. Alla ärenden prövas individuellt och Mujtaba har i fyra omgångar fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige – i alla instanser. Skatteverket har också ifrågasätt hans pass och id-handlingar. 

Att han och sambon väntar barn är inte heller en ny omständighet som gör att han får stanna. Inte heller de nya hoten. 

– Jag menar på att de skäl som jag har framfört i min ansökan om verkställighetshinder är tillräckliga för att medge undantag från huvudregeln om att ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning ska ha gjorts före inresan till Sverige och jag bör beviljas uppehållstillstånd, säger Mujtaba Faizi.

Migrationsverket menar att sambon kan få stöd av BVC i Boden och att själv kan söka om att komma tillbaka baserat på sin anknytning från Mazar-e-Sharif. 

– Vi pratade med förlossningsvården och läkaren sa att min sambo får ligga sig på sjukhuset i max i tre dagar, efter operationen. Hon kan säkerligen få visst psykiskt stöd från sjukvården, men hon kan inte få praktiskt stöd under graviditeten och inte heller efter kejsarsnittet, hon är ensam i Sverige och därför behöver hon mig, säger Mujtaba Faizi. 

Han menar också att det riskfyllt att återvända till Afghanistan för att ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning därifrån.

– Migrationsverket menar att det inte är någon fara för barnet att barnets far är frånvarande en period, säger Mujtaba Faizi och lägger till att det som kallas för en ”period” kan ju bli en flera år lång väntan då jag är borta från min familj. Det kommer att skada våra relationer, det är emot barnets bästa. 

För att kunna få ett uppehållstillstånd på grund av anknytning måste också Mujtaba Faizis sambo kunna visa för Migrationsverket att hon kan försörja barnen och honom under en period då hon också ska vara föräldraledig.

– Hon kan börja jobba efter föräldraledigheten, från det datumet kan det dröja månader innan jag ens kallas till en intervju på ambassaden. En ambassad som dessutom just nu är stängd i perioder på grund av Covid-19.

Ju mer Mujtaba tänker på processen desto mer upprörd blir han. Varje dag är en dag utan hans dotter om han väljer den vägen. 

– Jag har följt och läst om tusentals personer som får avslag, överklagar och söker på nytt, det är processer som pågår i flera år. Hur ska jag kunna lämna min sambo i den svåra situationen? I flera år. 

Väntan i ett allt mer krigshärjat Afghanistan kommer också bli tuff. 

– Våldet ökar mer och mer och det betyder att min dotter i värsta fall kommer att förlora sin far. Det är ledsamt att Migrationsverket inte tar hänsyn till vår situation, säger han.

Kabul. Foto: Wikipedia Commons.

Under tiden som han funderat på framtiden har Mujtaba jobbat på så länge det gått på ett äldreboende och som personlig assistent. När han fått kallelser till återvändandesamtal har han gått dit och Migrationsverket har vid tre tillfällen bokat enkelbiljetter till honom från Stockholm till Kabul men varje gång det har kommit nya omständigheter och han har ansökt om verkställighetshinder.

En gång ansökte han verkställighetshinder på grund av anknytning till sin gravida sambo. En annan gång hade nya hot inkommit som legat till grund för ansökningarna. Men alla har avslagits. 

Under tiden som gått sedan avslaget menar han att säkerhetssituationen inte bara i Mazar -e- Sharif utan i hela landet har förvärrats, men han tycker inte nyheterna i Sverige speglar utvecklingen. 

– Jag läser allt som skrivs och rapporteras från Afghanistan och det är tydligt att talibanerna är på frammarsch.

Under hösten gav den afghanska regeringen med flyktingministern Noor Rahman Akhlaqi i spetsen uttryck för en besvikelse över hur utvisningarna skötts från svenskt håll och uppmanade Sverige att hålla sig till överenskommelsen och inte utvisa gamla, sjuka, barn, ensamstående kvinnor eller splittra familjer.

Mujtaba lyfter också fram att det i det samförståndsavtal som finns mellan Sveriges regering och Afghanistans regering står att barnfamijer inte ska splittras. 

Nu står hans hopp till de afghanska myndigheterna och han hoppas på att de inte ska acceptera honom eftersom det innebär att hans familj splittras.

Överblick över Boden. Foto: Andreas Lakso.

Strax före nyår föddes Mujtaba Faizi sambo Khadija en dotter. Parets första barn. Den lilla familjen värdesätter nu varje dag tillsammans i väntan på en kommande deportation.

Den senaste tiden har han sökt på internet efter annat än nyheter från Afghanistan. Listan på flicknamn är lång.

– Vi har fastnat för Athena. Så det får hon heta, säger en glad och lättad Mujtaba på telefon en tid efter vårt första samtal.

Med hjälp av grannar och vänner försöker familjen nu att hålla modet uppe. Att åka tillbaka till Afghanistan är inte ett alternativ. 

– UD avråder ju svenskar från att resa dit!

Mujtaba Faizi har nu återigen överklagat utvisningsbeslutet. I väntan på ett besked, eller på att gränspolisen ska komma, tänker han mycket på framtiden.

Han tänker också på Migrationsverkets fråga om han frivilligt vill lämna landet.

– Vem vill frivilligt lämna sitt barn och sin sambo ensam, säger Mujtaba Faizi och fortsätter: Jag vill bara stanna kvar här, jobba och betala skatt, och bidra så att andra kan leva ett gott liv!

Bli prenumerant nu!

Läs köpvillkoren innan du beställer.

Hjälp oss skriva mer om Migration!

Vintern 2016 började svenska myndigheter utvisa ensamkommande afghaner som nekats asyl. Det blev början på en serie reportage och artiklar om svensk historias största deportationsvåg som skapades tillsammans med 8355 engagerade läsare.

Stöd det fortsatta arbetet med att bevaka ämnet genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem. Följ arbetet med reportagen och bidra med din kunskap i facebookgruppen: ”Uppdrag: Afghanistan”.