Klockan har slagit 17.46 och jag sitter på flygplatsen i Kabul och skriver denna text gråtande. Som så många andra – som kan – tvingas jag nu lämna Afghanistan eftersom jag inte är säker här längre.
Av Mohammad 14 juli, 2021
Den sista tiden har varit fylld av dödshot och jag känner att de inte längre är tomma ord längre. Men jag har, tack vare Gud, nu lurat döden och kommit undan igen.
Känslan på flygplatsen är ändå inte frihet, det är sorg, ensamhet och oro.
Det är andra gången jag lämnar mitt Afghanistan, mitt älskade hemland. Efter alla hot och mordförsök kunde jag i alla fall rädda mig själv – igen.
Ingen lämnar sitt land om det inte är nödvändigt. Jag höll ut länge. Försökte. Men kan nu berätta att jag under de senaste månaderna blivit hotad kontinuerligt. Men nu är det över. Nu kan de i alla fall inte döda mig i Afghanistan.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Jag kan inte sluta gråta. Mina ögon är bara tårar. Jag letar och letar efter en framtid. Åren i Sverige. Åren tillbaka i Kabul. Nu igen på flykt. Att jag kommer levande ut ur Afghanistan har jag bara Gud att tacka för.
Jag har lärt mig tycka om mitt land. Jag älskar det som man gör med det land som är ens eget. Men tyvärr kan jag inte bo här. Jag kan försörja mig, det har jag visat andra och mig själv under de senaste åren. Jag skrev, målade, jobbade, hjälpte andra. Men även om jag kan överleva här så finns det inte hopp för livet. Inte nu.
Alla som kan lämnar nu landet. Alla är rädda.
Jag har, som ni som läser vet, skrivit en massa under året: Om sorg, om glädje, om hopp hos den unga generationen men under våren har det mest varit mord, explosioner, illdåd och halshuggningar i dagboken. Sprängda skolor, elever som aldrig kom hem.
Jag har lärt känna personer som lever med sorgen från dessa attentat.
De berättade och jag skrev.
I går pratade jag med en granne som jag känner från barndomen. Det blev då tydligt att jag inte heller kan fly tillbaka till min hemby. Han berättade att byn nu i veckan tagits över av talibanerna. De hade knackat på dörren och när mina släktingar öppnade sa de att skulle lämna huset så fort som möjligt.
Min mamma är sjuk och är inte i skick att flyttas, svarade en av mina bröder. Men de sa bara: Ut!
Huset och min barndoms gator är snart skyttegravar när regeringsarmén kommer att försöka återta byn. Mina släktingar har vår mamma att ta hand om, för de som har småbarn är livet nu ett helvete.
Slutet för min tid i Kabul är inte sista sidan i min dagbok.
Jag kommer att fortsätta att skriva och berätta om Afghanistan. Ni är så många som läser och jag har fortfarande kontakter i staden. Men jag kommer också framöver att skriva om mitt nya liv. Om mitt nygamla liv som flykting. Om oron, sökandet och jakten på ett liv jag kan leva utan att vara orolig. Det är inte lätt att flytta. Att fly är inte lättare.
Men någonstans måste det finnas en plats för mina drömmar. Eller så är det detta som är mitt liv? Ständigt på flykt? Kanske är mitt öde sådant att det ska vara så här?
Mitt hjärta går verkligen sönder när jag skriver denna text.
Jag är otroligt rädd för de människor jag känner som är kvar i Kabul.
Vad kommer att hända? Talibanerna rycker fram i snabb takt. Men jag kan tyvärr inte göra något för dem annat än att skriva och be för att det kommer att bli fred.
Jag tror att allt kommer att ordna sig. Jag ger aldrig upp. Jag tror att jag en dag kommer tillbaka.
Detta får inte vara min sista dag i Afghanistan.
**
I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken kommer att fortsätta även sedan Mohammad lämnad staden. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
