Under våren avslutades Blankspots första omgång av skolprojektet - ett demokratiprojekt i realtid finansierat av Postkodlotteriet där elever kunde följa arbetet i fält och lära sig både om bortglömda berättelser och medier och dess roll i samhället. Här skriver Martin Schibbye om hur det var:
Av Martin Schibbye 27 september, 2018
Det ska ärligt erkännas att det fanns mycket som kunde gått fel. Med 1200 elever på 20-skolor som följde mig i lika många Facebookgrupper så fanns pressen där. Dels skulle jag leverera journalistik från ett av världens mest svårtillgängliga länder. Och dels skulle jag berätta om processen i tjugo olika facebookgrupper.
I det land på kontinenten som har sämst internet.
Efter att tillsammans med Brit Stakston ha besökt alla 20 skolor och föreläst om journalistik och berättat om projektet och om modulerna så det det dags att dra igång (ta del av MIK-materialet här).
Målet var att eleverna skulle få en inblick i hur journalistik görs och hur en utrikeskorrespondent jobbar.
Så fort jag fick beskedet att mitt journalistvisum till Eritrea var klart så skrev jag en uppdatering i de olika facebookgrupperna: »Den första frågan man måste ställa sig nu när det drar ihop sig är: behöver jag göra detta? Det vill säga: har någon annan redan gjort reportaget? Finns det redan nu journalister på plats som skriver om det jag tänkt att skriva om?
Om svaret är ja på någon av de frågorna så väljer jag oftast att inte åka. Om svaret är nej. Ingen är på plats. Ingen skriver om det.
Då börjar man förbereda sig och göra en riskanalys där fördelarna vägs mot riskerna.
Sedan bokar man en tid hos tandläkaren.
Djävulen sitter i detaljerna. Jag vill inte få tandvärk ute på fältet.
Tillsammans ska vi ro i land något unikt. Nu ska jag återkomma med en lista till ambassaden på vad jag vill göra i landet. Här vill jag ha er hjälp.
Vilka ministrar jag ska intervjua. Vart ska jag resa? Vad tycker ni jag ska göra? Vad är ni nyfikna på? Vad vill ni veta mera om?«
Under researchfasen handlar mycket om att läsa in sig på landet. Ett bra tips är att gå till det lokala biblioteket och låna allt de har om landet.
De kommande dagarna skriver jag inlägg om hur researchen går. Om sanktionerna mot Eritrea som just nu diskuteras i FN. Jag berättar att jag försöker läsa så många böcker jag bara hinner om landet och att jag har varit på biblioteket och lånat allt jag hittat om Eritrea och även beställt en del via Amazon.
Men jag försöker också förklara att det jag söker i den här fasen är idéer till lite mer oväntade sätt att berätta om landet. Nya vinklar. Jag har en tanke om att intervjua den eritreanska flykting som sitter dömd för mord på en anstalt i Sverige och som vill förflyttas till Eritrea. Varför vill han dit – till ett land så många flyr ifrån?
Det vore ett sätt att kunna berätta om landet genom hans tragiska historia. Vi får se om det går vägen? Det är inte helt lätt att komma in och intervjua fångar på säkerhetsklassade anstalter i Sverige heller.
Dagen för avresan närmar sig snabbt och en sak jag lovade eleverna under skolbesöket var att berätta om vad jag packar. Jag lägger ut en bild på min packning och skriver att den första principen handlar om att packa så lite som möjligt så att man kan vara mobil. Det andra om att inte checka in något bagage utan att ha allt i handbagaget. Detta eftersom bagage lätt kan försvinna och man vill inte komma fram utan sin utrustning.
Det viktiga med packningen är att man ska kunna ta hand om sig själv och inte bli en börda för andra under resan. Sedan listar jag allt från första förband, mediciner till anteckningsblock och vilken typ av mikrofoner. Listan får många av eleverna att ställa egna frågor och i flera av grupperna kommer nu diskussionen igång. För många kanske det kan vara långt till att diskutera geopolitiken på Afrikas horn, men alla har ju packat inför resor och kan dela med sig av tips. Jag har vid det här laget lärt mig att avsluta inläggen med frågor för att bjuda in till en diskussion: »Är det någonting du tycker att jag ska packa eller är förvånad över att jag har med mig?«
I ett av inläggen gick jag igenom min packning inför reportageresan, vilket ledde till livliga diskussioner med eleverna.
Så plötsligt kommer nyheten att det utbrutit skottlossning i Asmara. BBC rapporterar att enligt en oppositionsgrupp baserad i Etiopien har 28 dött och 100-tals skadats. Enligt talespersonen för regeringen rör det sig om en mindre protest som upplösts.
Jag lägger in länkar i de olika grupperna och skriver om händelsen men tar det också som ett exempel på hur svårt det är att ta reda på vad som hänt om man inte är på plats. Framför allt i länder som saknar en fri press.
Den bakomliggande orsaken eller i alla fall utlösande faktorn till protesten ska ha varit att regeringen förbjudit muslimska skolelever att bära slöja på en skola.
USA:s ambassad i Asmara gick ut med en varning till sina medborgare i landet under gårdagen.
Om några dagar kommer jag att vara på plats och jag berättar för eleverna att det första jag ska göra så klart är att ställa frågor om denna händelse.
I några av grupperna utbryter en diskussion om riskerna med resan.
Jag förklarar att en riskanalys innebär att man metodiskt väger risken mot nyttan med uppdraget. Identifierar de risker som finns och funderar på om det finns sätt man kan minska dem. Ofta är detta ett arbete där man med små smarta steg kan förbättra möjligheterna att göra journalistik. Men det är också ett arbete där man kan komma fram till att riskerna är för stora och att man inte ska göra reportaget.
Det viktigaste är dock att ha kunskap om landet, kulturen, språket och ha lokala kontakter. Det är det som kan hjälpa en att lyckas och även finnas där om något går fel.
När man gjort sin riskanalys och fyllt i ett särskilt formulär bestämmer man hur man ska hålla kontakten med redaktionen. Ska det ske lite då och då eller enligt förbestämda intervaller? Vad sker om telefonnätet släcks ner?
På en server förvarar vi sedan all information om den tänkta resan. Kontakter. Bilder. Kopior. Och resrutt.
På redaktionen förvarar också ett fysiskt »proof of life«-papper. Det innehåller en 5-10 enkla frågor som bara den som reser kan svara på. Typ »vad hette din första katt?« eller liknande. Unika men enkla frågor som gör att man kan fastställa identitet i händelse av till exempel kidnappning.
Som en övning uppmanar jag eleverna att göra en riskanalys över deras resa från hemmet till skolan. Vilka är farorna? Hur kan man begränsa dem?
Jag skriver:
»Efter ett tag så sitter detta i ryggmärgen och man gör ständigt små mikroanalyser av sin situation. Ni kan också fundera över: vilka är riskerna med en reportageresa till Eritrea? Och hur man kan jobba för att minska dem.«
En man promenerar hem i utkanterna av Asmara.
**
När jag väl landat tar det ett tag att få tag i Internet. Men jag skriver i det första inlägget om inflygningen:
»Bergen liknar inget annat. Ett kargt och torrt landskap med uttorkade floder som skurit ur sår i ytan. När flygplanet sänker sig mot Asmara och fäller ut landningsstället ser man fortfarande inga hus eller vägar. Solen är på väg upp och sätter horisonten i brand. Det är en svindlande tanke att i de här bergen slogs eritreanerna i över 40 år för sin självständighet. Landet är med sina 26 år ett av världens yngsta.
Väl nere går passkontrollen snabbt. Ungdomar som gör sin militärtjänst sköter hanteringen klädda i mjukisbyxor.
Det känns mer som en fritidsgård än som en av kontinentens mest auktoritära stater.
Jag tar en taxi till hotellet och lägger mig och sover.
Äter sedan frukost vid lunch och beger mig ut på en kort promenad.
Eftersom det är söndag är många lediga. Caféerna är fulla av folk. Mest äldre farbröder men också ungdomar som drar ut på en kaffe i timmar.
Nu ska jag till informationsministeriet och hämta ut min ackreditering och sedan börja jobba.«
I kommande inlägg berättar jag om arbetet de första dagarna. Om att jag intervjuat landets informationsminister om händelsen vid utbildningsdepartementet. Och pratat med cafeégäster som bara skakat på huvudet åt uppgiften att en massa människor skulle ha skjutits ihjäl. Det verkar vara ett rykte som fått vingar. »Hur kan omvärlden ta en beväpnad etiopisk oppositionsgrupp som sanningsvittne?« frågar sig informationsministern retoriskt.
Men en demonstration hade ägt rum – i grunden en konflikt mellan de som vill se religiös undervisning och statens sekulära syn på utbildning.
På kvällen skriver jag ett inlägg i de olika grupperna om att det smått otroliga hänt: jag har träffat en medfånge från Kalityfängelset i Etiopien som flytt till Eritrea.
För eleverna skriver jag att detta är ett exempel på att man bara kan planera en del av en resa. Annat dyker bara upp.
Medfången var en flygvapenpilot som vägrade skjuta på sina landsmän i valet 2005 och flög med sitt stridsflygplan till Djibouti och sökte asyl.
Han lämnades tillbaka till Etiopien och satt 10 år i fängelse.
Ångrar du något? Frågar jag honom. Han har ju offrat hela sin familj, sitt jobb och liv och är nu flykting i Eritrea.
– Nej, säger han. Jag skulle göra samma sak igen. Mitt samvete är rent. Jag sköt inte mot mina egna.
Jag börjar efter ett par dagar känna mig varm i kläderna och lägger ut mitt lokala mobilnummer till alla klasser så att de kan ringa mig direkt.
Med tanke på hur dåligt nätet är blir det också ett sätt att ha närmare kontakt. Flera skolor ringer direkt och de kommande dagarna rings det ofta. Eleverna sätter telefonen på högtalare och ställer frågor om allt mellan himmel och jord. Det är kul, men känns lite riskfyllt att få frågor om landet är en diktatur och om jag tror att jag kommer att gripas?
Jag sammanfattar min känsla i ett inlägg till alla de olika skolornas grupper:
»Det finns mycket jag ska berätta senare. Det här landet är det överlägset svåraste jag har jobbat i. Samtidigt är det ju så pass unikt att det är värt svårigheterna, väntan på tillstånd och att det ibland känns som om tiden rinner mellan fingrarna.
Så här en bit in på veckan kretsar tankarna mycket kring hur man ska skriva och göra ut de kommande reportagen. Vad som ska väljas bort och kring vad man ska kraftsamla mer material i form av text eller bild. Och vad som skulle kunna bli kortare nyhetstexter.
Närmast ska jag imorgon besöka landets stora koppargruva Bisha. Sist jag var här intervjuade jag gruvministern om gruvan. Bisha samägs med ett kanadensiskt bolag och har ett väloljat PR-maskineri som har hanterat min förfrågan om att komma dit. Gruvan har också varit i blåsväder då den pekats ut i en rapport från människorättsorganisationen HRW, som en plats där värnpliktiga tvingas jobba utan lön under slavliknande förhållanden.
Haft en del strul idag med att hitta en fyrhjulsdriven bil som kan ta mig dit. Sedan måste bilens registreringsskylt godkännas för resa utanför huvudstaden. Om ni kollar på kartan så ligger Bisha en bra bit från Asmara nära gränsen till Sudan. Så förutom gruvan som destination blir det spännande att se mer av de västra delarna av landet.
Men väl på plats kommer man bli rundvisad och det finns en risk att man efteråt har fragment av berättelser. Redan innan blir det därför viktigt att tänka igenom vad jag vill ha ut av besöket för att kunna skriva ett reportage. Drömscenariot är att kunna hänga med en gruvarbetare från morgon till kväll. Vara bakom axeln på en person när de borstar tänderna tills de drar på sig skyddskläder och hjälm. ‘En dag i en eritreansk gruvarbetares liv’ typ.
Så det är målet – men man kommer säkert hamna bakom en massa skrivbord och få olika chefer som berättar saker för en. Så jag vill försöka få till ett möte med en ung gruvarbetare i alla fall. Att försöka hänga på någon är ett av de bästa sätten att få fart i ett reportage. Ett arbetssätt som ofta krockar med guiders eller organisationers vilja att visa en journalist så mycket som möjligt.
Så att välja från vilken position berättelsen ska berättas är första steget- sedan får man hitta en motor något som driver reportaget framåt. Och fundera på max- och miniminivån.
Har inte fått en intervju med presidenten än – men han är i landet.
Så hoppet om att få ställa alla era frågor till honom lever.
Internetuppkopplingen känns sämre än sist så jag kan tyvärr inte ladda upp några bilder just nu.
Återigen tack för alla frågor och idéer.
Allt gott / Martin”
**
På väg till koppargruvan Bisha i västra Eritrea.
Dagen efter ringer en skola precis när jag är på väg att besöka gruvan. Klassen frågade om hur jag uppfattade den politiska stämningen i landet?
Den är ändå spänd svarade jag samtidigt som vi precis passerat en av flera poliskontroller längs vägen där de kollar alla bilar.
– Så man märker kontrollen, det gör man absolut. Och min frihet är inte allas frihet, svarar jag.
Planen att hänga med en gruvarbetare går sedan sådär. Jag hamnar i en stor grupp – sedan med en massa chefer. Jag såg inga tecken på något tvångsarbete, utan tvärtom en professionell gruva som verkade välskött. Men det är ju också det man kan se på ett studiebesök.
I kommande inlägg resonerar jag om detta dilemma. Att man bara kan rapportera om det man ser, samtidigt som man inte får se allt man vill.
Det mest intressanta i gruvan var att prata med chefen om vad pengarna kan innebära för landet om det sköts rätt. Ingen annan verksamhet kan på kort tid ge miljoner till statskassan. Chefen för gruvan hade tidigare jobbat i Zambia och han menade att gruvorna där som var statliga hade lyft landets ekonomi något oerhört.
Ett annat praktiskt dilemma som precis uppstod och som jag delade med mig av i gruppen var att min taxichaufför som jag börjar känna vid det här laget ville stanna och fika. Ok, sa jag. Då beställer han in öl. Vi har 20 mil att köra i mörker på halvdåliga vägar. Ska man bli moralpolis och hälla ut hans öl och ställa till med en scen? Jag vill ju överleva detta.
»Vad skulle ni ha gjort? Jag lät han dricka halva ölen – ibland är man för trött för att bråka. Han är en person som jag verkligen beundrar och unnar all öl i världen. Men, men.«
I kommande inlägg berättar jag om intervjun med justitieministern.
»Jag ställde fler av era frågor till ministrarna och fick en del svar. Men det svåra var att de ofta svarade med rubriker – och inte med sakinnehåll. Om jag till exempel frågade om det var tillåtet att demonstrera i Eritrea så svarade de inte ja eller nej utan sa att det var en nation som prioriterade enigheten mellan folken…«
Så det var svåra intervjuer att göra – men jag fick en del pusselbitar. Frågan är bara hur många bitar pusslet består av och vad som är motivet.
Hemma hos familjen till IKEA-mördaren utanför Asmara.
Jag skriver också att jag träffat familjen till den fängslade eritreanen i Sverige. En mamma som var ensamstående med sex barn. Den äldsta sonen hade flytt för att försörja resten av familjen.
Hon hade inte riktigt koll på vad hennes son hade gjort i Sverige så hon bröt ihop när hon fick veta hela förloppet. Men sedan sa att hon var förkrossad över de andra familjerna som förlorat anhöriga.
Vi åt mat och pratade om hennes liv, fängelserna i Eritrea och om hon inte såg någon risk med att han kom tillbaka.
Jag skriver till eleverna att jag tror den berättelsen kan bli ett sätt att berätta om Eritrea även för de som annars inte skulle vilja läsa om landet.
En dag reser jag till södra delarna av landet för att intervjua en bonde.
En annan dag reser jag till Massawa och jag skriver om det i gruppen: »Nere vid vattnet slår vågorna in över den nästintill öde milslånga sandstranden som man ser från hamnpiren. Även om handeln kommit i gång så gapar solstolarna tomma.
Till helgen sägs det att en del lokala turister kommer att besöka anläggningen men annars är det tomt.
Utanför i den eritreanska skärgården ligger 300 närmast orörda öar med milslånga sandstränder.
Vid stadens turisthotell Grand Dahlak syns inga gäster till.
Ytan på den enorma poolen är spegelblank. En fontän trotsar ytspänningen men ingen badar.
I väntan på turismen håller ägaren alla rummen städade, golven spegelblanka och bidar sin tid för en ny tid som kanske ska komma.
Det vore lätt att kalla Massawa för en spökstad, men också lite orättvist. På fasaderna i staden syns spåren efter kriget. Efter att ha blivit utjagade svarade det etiopiska flygvapnet med att flygbomba staden oavbrutet under sex dagar i februari 1990, vilket innebar att nästan alla byggnader raserades.«
Väl tillbaka i huvudstaden skriver en skola till mig att de vill veta hur elever i Eritrea ser på framtiden. Kan jag inte besöka en skola? Jag svarar att jag ska försöka och ber dem om frågor till eleverna.
Sagt och gjort. Dagen efter tar jag en promenad till universitetet i Asmara som byggdes under Haile Selassies tid vid makten.
Jag ska träffa studenter och är lite tveksam till hur det kommer att gå. Kommer de att kunna svara på alla de bra men också skarpa frågor som eleverna ställt? Eller kommer de skrämmas till tystnad? Det måste ju vara speciellt att läsa till journalist i ett land som är ett av kontinentens största fängelser för journalister.
Ovanför en av dörrarna så står det skrivet i röd text på vit botten: multimedia classroom. Innanför dörren står stolar huller om buller och kritdammet från griffeltavlan sticker i näsan. Ett femtontal studenter kommer in och slår sig ner. De har läst journalistik i flera år »på en teoretisk nivå« men ännu inte publicerat en enda artikel. De läser nu en kurs i webb-journalistik utan att ha tillgång till internet. Det är lite udda. Ingen av dem har valt att bli journalister utan de har placerats på utbildningen. Men de berättar att de så här ett par år senare försonats med tanken på att jobba med journalistik.
Jag håller en föreläsning för dem om vikten av journalistik och hur jag jobbar. Berättar om mina erfarenheter från Etiopien och om de möjligheter och risker som jag ser för mediebranschen framöver.
När jag är klar räcker en elev upp handen och säger att det jag sagt låter bra – men hur ska de som lever i ett land utan en privat press använda det jag säger?
Jag blir golvad av frågan och modet.
Och man kan nästan ta på stämningen i klassrummet. En annan elev berättar att de vill jobba med journalistik på riktigt men att det blir svårt i ett land med bara en tidning, en tv-kanal och ett parti. De frågar mig om jag tycker det finns någon yttrandefrihet i Eritrea.
De frågar också om vad som är skillnaden mellan att vara journalist och att vara politiker.
Den journalistik de ser menar de är mest politisk information – inte en granskande journalistik.
Vi diskuterar om det finns en skillnad på yttrandefrihet och pressfrihet? Om det kan finnas yttrandefrihet i ett land med begränsad pressfrihet?
Jag som hade trott att jag skulle möta försiktiga elever blir riktigt imponerad av deras mod. Det är plötsligt jag som blir svaren skyldig. Jag ställer sedan de frågor jag fått från eleverna i Sverige och de berättar om sina liv och drömmar.
Lite omtumlad går jag ut från universitetet.
Detta var inte vad jag förväntade mig. Mötet med studenterna som kom till som ett resultat av skolprojektet visade sig bli något av det mest intressanta jag upplevt i Eritrea. Hoppfullt. Samtidigt känner jag samma oro för dem – som de kände för mig.
När jag väl är tillbaka i Sverige så skriver jag i grupperna om hur jag tänker kring publiceringarna. Ska man göra ett långt reportage eller flera små. Vad ska bli rörlig film, 360-film och vilka historier passar bäst i text?
Efter bara ett dygn så publicerar jag de första nyheterna: vad politikerna sagt om Dawit Isaak. Sedan börjar jag jobba på de längre berättelserna.
För varje steg även i den processen så är eleverna med mig och när jag besöker skolorna för återbesöket så kan vi diskutera varför vissa rubriker skrevs som de gjordes. Vad en ingress är och vad som blir nyheter och inte.
Första gången jag träffade eleverna var det få som ville bli journalister.
Men vid återbesöken är det flera.
**
Läs reportagen från resan här.
Här kan du läsa mer om projektet och metoddelarna.
Är du lärare och intresserad av att delta på nästa omgång av Blankspots skolprojekt. Hör av dig till brit@blankspot.se.
Metodpaketet finns här.
Blankspot har sedan starten 2015 arbetat med medskapande journalistik som ett centralt verktyg. Läs mer om det här.
