Under fredagen kom nyheten att Zimbabwes före detta president Robert Mugabe hade avlidit. "Folk vet inte om de ska sörja eller fira hans bortgång" skriver journalisten Thelma Chikwanha i en personlig betraktelse över slutet på en epok.
Av Gäst 6 september, 2019
Jag tog emot informationen om den tidigare presidenten Robert Mugabes bortgång med likgiltighet. Jag hade ingen aning hur jag skulle känna inför en man som hade styrt Zimbabwe med järnhand och lämnat efter sig spår av blod, tårar och ekonomisk förstörelse.
Det var ganska märkligt för han var ändå frihetskampens ikon, Zimbabwes första premiärminister och president och en person som påverkade mitt liv på många olika sätt.
Min reaktion liknar den hos många av mina landsmän.
Folk vet inte om de ska sörja eller fira hans bortgång.
Känslorna är förstås blandade. De som tillhörde och firade frihetskampen sörjer och förlåter honom för all ondska han begått, medan de politiska motståndarna och offren för hans brutalitet inte kommer att sakna honom.
Sedan finns de unga som ”föddes fria” – efter självständigheten – och inte alls är känslomässigt fästa vid frihetskampen. Det är en generation som inte känner till något annat än ekonomiska umbäranden. Majoriteten har aldrig haft en anställning trots – ofta multipla – universitetsexamen. Mugabe betyder inget i deras liv förutom att han förstås är den som gjorde så att rättsstaten dog och att ekonomin och sociala systemen kollapsade.
Sedan finns det de som själva kommit upp sig tack vare honom, särskilt G40-gruppen[i]. De kommer att sakna honom mest. Även under sin sjukdom var Mugabe en ständigt närvarande och inflytelserik stöttepelare för G40 som nu kommer att känna sig faderlös och kanske upplösas.
Det finns också vissa från oppositionen som kommer att fira Mugabe, inte för att de älskar honom utan för att de inte gillar den nuvarande presidenten Emmerson Mnangagwa (eller ED som han oftast kallas).
De kommer att fira Mugabe för att tillrättavisa ED – när allt kommer omkring röstade Mugabe för oppositionen efter att ha deklarerat att han inte tänkte rösta för sina plågoandar. Det var ett väldigt okarakteristiskt drag med tanke på hans bakgrund och hans principer som revolutionär. Jag tror att de kommer att upphöja honom, vilket även kommer att innebära ett risktagande för dem själva.
Men Mugabe förde också med sig många positiva aspekter till landet och en av de viktigaste var utbildningen. Fortfarande ligger Zimbabwe i den afrikanska toppligan för läs- och skrivkunnighet.
Men “farbror Bobs” arv kommer inte att bli så heroiskt eftersom han mot slutet helt förlorade omdömet. Mugabe var maktfokuserad så till den grad att han bara kunde ta in det som inte hotade hans politiska maktbas. Han fann sig inte i några avvikande meningar. Han hade inga permanenta vänner utan såg bara till sina intressen och det blev tydligt i behandlingen av kamrater som Joshua Nkomo, Edgar Tekere och den nuvarande zimbabwiske presidenten ED, för att bara nämna några.
Med Mugabe var det antingen hans sätt, eller inget alls, och det är troligen förklaringen till varför Zimbabwe i dag är en pariastat. Han lämnar bakom sig ett arv av blodspillan, enorma övergrepp på de mänskliga rättigheterna och förstås en ekonomi inlagd på intensivvårdsavdelningen.
Det är därför inte överraskande att jag och många journalister i samma generation har byggt våra karriärer på historien om Mugabe: hans urusla politik, hans kränkningar av de mänskliga rättigheterna, de drakoniska lagarna som ämnade att kriminalisera journalistiken, hans dåliga styre och ekonomin som förblir en kvarnsten runt Zanu PFs hals – och som också riskerar att bli hans efterträdares fall.
Jag kan inte minnas att jag någonsin skrivit en artikel som inte på något sätt involverade vad han gjorde eller inte gjorde.
Mot slutet av min tid som journalist i Zimbabwe skrev jag ofta om hans sviktande hälsa och hur han åkte till Singapore för att få behandling, oavsett om det handlade om gråstarren eller prostatacancern.
Jag är den första att erkänna att efter 2011 blev jag lite trött på att skriva om hans hälsa, inte minst efter att vi den 29 juni samma år möttes på Harares internationella flygplats (som sedan november 2017 bär Mugabes namn).
Mugabe var då 87 år och på väg till Ekvatorialguinea för att vara med på Afrikanska unionens toppmöte. Efter att ha hört att jag var journalist från The Daily News och att jag hade skrivit mycket om hans hälsa, reagerade han med att låtsas boxa mot mig.
Min första instinkt var förstås att fly.
Han drog mig tillbaka mot sig och frågade vad jag var rädd för. På det svarade jag naivt nog ”för våldsnivån”. Mugabes reaktion var totalt överraskande. Istället för att bli rasande brast han ut i skratt. Jag gissar att han inte kunde förstå att någon hade haft modet att säga något sådant rakt i ansiktet på honom.
Jag måste erkänna att det var en av de läskigaste stunderna i mitt liv. Jag hade just stirrat rakt in i ansiktet på landets mäktigaste man och kallat honom våldsam. Men Mugabes reaktion visade mig, att han när allt kom omkring, var han också mänsklig och att kunde koppla på charmen om så behövdes.
Men det var inte heller hela sanningen om Zanu PF:s starke man, vördad av de i hans omgivning som av nervositet började rulla tummarna; bugade och neg i hans närvaro. Han hade den där magnetiska kraften och kunde dra alla till sig på ett närapå magiskt sätt.
Jag borde förstås ha utnyttjat tillfället för att ställa seriösa frågor om hans hälsa eller styre men jag antar att inte heller jag var immun mot hans charm.
Jag minns tydligt hur handfast hans grepp var, inte minst med tanke på hans ålder. Jag tänkte att det var hans sätt att visa att han visst var i god form, trots alla rykten om hans sviktande hälsa och trots det faktum att han vid 87 års ålder också var en skröplig gammal man drabbad av problem som demens; något som förstås påverkade hans politiska beslut.
När jag nu läser zimbabwiernas reaktioner på Mugabes bortgång är det inte överraskande att vissa till och med önskar att han torterades av själarna från de han mördat i sin strävan efter att bibehålla makten.
Den här reaktionen påminner mig om en roman skriven av Chielo Zona Eze med titeln: ”Rättegången mot Mugabe”. I det litterära mästerverket skriver författaren fram en scen där Mugabe är död och befinner sig i en rättegång inför Guds rättvisedomstol. Alla de människor som han mördat återger sina historier.
De gripande berättelserna om Mugabes fruktansvärda grymheter utmanar också bilden av ledarskapet efter självständigheten. Många av de här ledarna upplevde att makten tillhörde dem för den roll de spelat i frihetskampen och använde inte sällan brutala metoder för att se till att den förblev i deras händer.
Jag vet inte om Mugabe någonsin kommer att få frid, ens i döden, när han får stå till svars för allt han sagt och gjort.
Men i Zimbabwe säger vi ”Wafa Wanaka” vilket betyder att när någon dör minns vi bara de goda gärningarna. Lovtalen kommer att handla om vilken bra människa personen var. Jag längtar verkligen efter att se om det är vad som kommer att hända också för Mugabe; en grundmurad panafrikanist, välrespekterad bland de jämnåriga utanför Zimbabwe men föraktad på hemmaplan – där det spelade roll.
Om vi följer traditionen kommer han alltså att bli ihågkommen som den älskade afrikanska ledaren som vaksamt stod upp mot Västvärlden och bevakade Zimbabwes och andra afrikanska staters självbestämmande.
Text: Thelma Chikwanha Foto: Tsvangirayi Mukwazhi.
:
Thelma Chikwanha är journalist från Zimbabwe. Hon var tidigare politisk redaktör vid den privatägda zimbabwiska tidningen Daily News. Hon bor i Frankrike sedan 2017 där hon sökte asyl till följd av hot i relaterade till hennes grävande journalistik. Artikeln publicerades först på hennes blogg https://www.thelmachikwanha.com och återpubliceras här med hennes tillstånd.
[i]G40-gruppen är en fraktion av Zanu-PF som leds av Mugabes änka Grace Mugabe. Det var den fraktionen som skulle ha tagit över efter Mugabe om inte statskuppen i november 2017 hade ägt rum.
Översättning: Karin Elfving. Översättningen har möjliggjorts genom ett journalistprojekt som drivs av den brittiska organisationen OneWorld. Syftet är att genom lokala fotografer och journalister få in fler perspektiv i utlandsrapporteringen. Projektet finansieras av Sida men är redaktionellt oberoende. Blankspot har köpt rätten att publicera texten av journalisten i fråga.
