Röster om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Röster om kriget i Nagorno-Karabach – ett år efter utbrottet
Korrespondenterna för OC Media, Ismi Agajev från Azerbajdzjan och Ani Avetisian från Armenien, delar med sig av sina personliga reflektioner på årsminnesdagen av krigsutbrottet för det andra kriget i Nagorno-Karabach.
Av Rasmus Canbäck 8 oktober, 2021
De unika texterna nedan publicerades först på OC Medias hemsida den 27 september. Blankspot har översatt och med tillstånd från skribenterna återpublicerat texterna. I samband med publicering av texterna har Rasmus Canbäck även intervjuat skribenterna om hur det är att skildra konflikten. Den texten går att läsa här.
Ismi Agajev: Segerns bittra eftersmak
(Azerbajdzjan)
För ett år sedan idag vaknade azerbajdzjanska folket, inklusive mig, till en våldsam eskalering av konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan – den största på nästan 30 år. Något senare kallar vi denna ”upptrappning” för sitt nya namn: “Det andra Karabachkriget”.
Det höll på i 44 dagar och slutade som en tragedi för tusentals på båda sidor.
Väljer människor krig? Det är besvärligt att svara på för vare sig den som förlorat någon den älskar eller för den som känner överlevande, och för alltid förändrade, krigsveteraner.
Det är svårt att säga om den enskilda azerbajdzjaniern, när den inte är fast i en stark euforisk nationalistisk vind som vi bevittnade över hela azerbajdzjanska samhället under kriget, kan besvara frågan om den verkligen ville att konflikten skulle lösas på ett sådant våldsamt och särdeles inhumant sätt.
För de flesta bekämpades kriget genom ”andra människor”, särskilt för dem som stöttade det mest. Dessa ”andra människor”, som var tvungna att bära euforin på sina axlar, försvann efter kriget genom små springor. Endast i juni tog 8 krigsveteraner i Azerbajdzjan sina liv till följd av vad de erfarit och sett under kriget.
Hur kunde detta ske?
När kriget bröt ut var det många som chockerades, och många var till och med omedvetna om vad som höll på att hända. Reaktionen hade man kunnat förvänta sig. Nästan 3 decennier av misslyckad diplomati, för det mesta i skymundan från den armeniska och azerbajdzjanska offentligheten, fortsatte att gneta på – och krig var ju sagt att vara den sista utvägen.
Men efter alla dessa år blev diplomatins misslyckanden ett uttryck inte bara för utrikespolitikens knapphändighet, utan också något som förgiftade inrikesdebatten.
Traumat av att ha förlorat det första Karabachkriget 1994 blev en del av den azerbajdzjanska nationalidentiteten och ett kort som kunde spelas, och spelades, av landets ledare. Detta trauma, dess möjligheter och missbruk, lämnade inget utrymme i det azerbajdzjanska samhället för annat än nationalism och militarism – den som trodde på något annat var helt enkelt en ”förrädare”.
Det är därför, mitt under en ekonomisk och social kris till följd av pandemin, som kriget tillförde extas och en tro på fantasier. Frågan om hur livet skulle förändras efter kriget öppnade portarna till att föreställa sig en vag, men bättre framtid – något som skulle skaka azerbajdzjanska samhället bort från stagnation.
Men verkligheten har nått ikapp, och fantasierna måste tas ner till jorden. Nya territorier betyder att pengar behövs för återuppbyggnad av områden som förstördes i början på 1990-talet, och idén om ett bokstavligt ”krigspris” överskuggar Azerbajdzjan. Vi ser redan nu hur det manifesterar sig.
De senaste månaderna har antalet människor med funktionsnedsättningar ökat kraftigt till följd av kriget. 7 000 personer som tidigare fick pengar från socialförsäkringar får mindre i plånboken, och de känner sig bedragna.
Med tanke på att kostnaden för återuppbyggnaden av de krigshärjade områdena ökar explosionsartat, så kan vi förvänta oss att liknande saker kommer att återupprepas.
Kriget har i många azerbajdzjaners medvetande också medfört en normalisering av våld som metod till konfliktlösning och i det här har dominans blivit en dygd. Och trots att ropen om fred stundom kommer ur hans mun, så har president Ilham Alijev på militäriskt sätt för det mesta sökt nya konflikter. Den här gången rör det sig om territorier inne i självaste Armenien som han hävdar inte har ”återlämnats” till Azerbajdzjan.
Den här ultramaskulineten har framförallt också trängt sig in i människornas liv. Kvinnomord och våld i hemmet var redan vanligt innan kriget, men det har ökat – och det har även homofobiska attacker mot HBTQ-personer.
Samtidigt befinner sig internflyktingar från första Karabachkriget i samma materiella situation som förut. Ingen av dem har än återvänt till sina forna hem, eller vet när de kan göra det och om de kommer att göra det.
Ja, kriget må vara över för tillfället, men det var ju första Karabachkriget också en gång tiden.
Är det inte tillräckligt många liv som gick till spillo i det första mardrömskriget? Behövde verkligen 7 000* fler bli skickade till döden?
Vad som värre är, är att det är som om vi inte lärt oss något; som om konflikten bara är ett verktyg för dem med makt. Och då lär inte två krig vara tillräckligt och vi kan räkna med att många fler liv ska slockna.
Men till och med när vi bemöter så pass mörka saker, så tar jag min tillflykt till att den vanliga människan kommer ta sig igenom det här. Det finns ett azerbajdzjanskt talesätt, som jag hoppas att fler ska lyssna till: ”En nära granne är bättre än en avlägsen släkting”.
*Siffrorna är inte slutgiltigt fastslagna, men den senaste visar cirka 3000 döda i Azerbajdzjan och 4000 i Armenien. Vissa inofficiella källor menar att det är uppemot 10 000 – 11 000 personer som dött.
Ani Avetisian: Krigets generation
(Armenien)
För bara en vecka sedan firade vi med en konsert att Armenien varit självständigt i 30 år för att minnas de 4 000 som aldrig kommer ha möjligheten att gå på konsert igen.
Det är vad vi kallar för att ”livet går vidare”.
Men om du påbörjar en helt vanlig vardagskonversation med en vanlig armenier så är sannolikheten stor att de säger att livet har avstannat, och att det känns som om livet inte vill fortsätta. Jag är en av de armenierna. Det liksom stannade var det nu var den 27 september förra året, och nu känns det som om vad som än händer så vägrar det att röra sig ur fläcken.
Det var meningen att vi skulle kallas för ”självständighetsgenerationen”.
Jag föddes strax efter det första kriget slutade. Det var när landet byggde ekonomisk och social stabilitet, och samtliga krigets sidor misslyckades med att ”lösa konflikten”. Levon Ter-Petrosijan-regeringen och hans azerbajdzjanska motsvarighet misslyckades med att komma fram till någon sorts fred då. Varje år sedan jag föddes har nya regeringsadministrationer och ledare misslyckats med att mäkla fred. Istället har min generation blivit uppvuxna i en sorts ”relativ fred”, och i värsta fall krig.
En vanlig oro under själva kriget i fjol var att den svåraste tiden i Armeniens moderna historia skulle komma när kriget en dag skulle sluta. Det fanns knappt några ”segerscenarier” för Armenien – frågan var snarare hur stor förlusten skulle vara; både humanitärt och territoriellt.
Vi, generationen som tvingades begrava några av våra klipskaste, förvandlades istället till ”krigets generation”, och förstod mycket riktigt att vi aldrig förstått hur självständighet egentligen känns.
Men hur smärtsamt och tragiskt kriget än var, så slutade det inte med ”det värsta tänkbara” för några åtminstone. Och med det här krigsslutet så behövde Armenien stålsätta sig inför nya prövningar. Kriget balanserade på en knivsegg. Om folket 2018, istället för att avsätta dem, fortsatt förlita sig på löften från de nationalistiska och gamla regimkusarna, så hade landet likväl kunnat vara en militärdiktatur idag. Det kunde ha lett till nya inbördes spänningar som imploderat till ett inbördeskrig.
Men 2018 valde Armenien en annan väg. Vägen landet valde kanske ledde mot självbestämmandets och säkerhetens långsamma död, men den skulle aldrig leda tillbaka till det förgångna.
Även om den nya vägen nu ter sig långsamt svänga tillbaka.
Numera är den armeniska regeringen väldigt försiktig i hur den smider orden när den talar med Azerbajdzjan och Turkiet, eller säger något som de kan tänkas lyssna till. Premiärminister Nikol Pasjinjan kan inte längre tänkas yttra något som ”Artsach [Nagorno-Karabach] är Armenien” som han gjorde innan kriget, och han har också låtit bli att sätta sin fot i Nagorno-Karabach sedan kriget slutade.
Men hans administrations försiktighet utåt är likvärdig med hur hänsynslös kommunikationen är inför det armeniska folket. Det gäller allt från att felaktigt på förhand ”bekräfta” att en grupp krigssoldater skulle komma hem när ett tomt plan landade i Jerevan för några månader sedan till att biträdande talman i parlamentet uppmanade föräldrar till krigsfångar att sluta klaga inför regeringen; och istället säga till dem att rikta sitt missnöje mot Azerbajdzjan i och med det är de som håller människorna i fångenskap.
Den här hänsynslösheten begränsas inte bara till frågor som berör kriget. Regeringskritiker bemöts av ett och samma budskap: ”det här är regeringen ni röstade på”, och att en helt enkelt får lära sig att leva med det.
Attityden har förlängts till rättsväsendet. Armeniens polis har blivit lika våldsam som den var innan revolutionen 2018, och vare sig det är Pasjinjans politiska opposition som protesterar, eller vanlig befolkning som inte vill att en skyskrapa ska ersätta en park, så bemöts de på samma sätt av en och samma poliskår.
Pressfriheterna har inte heller undkommit. De har inskränkts av nya ”förolämpningslagar” som nyligen statuerats av något så trivialt som ett påhopp mot Nikol Pasjinjan på Facebook, vilket numera anses vara ett brott.
Samtidigt som de svårt vunna vinsterna från 2018 dagligen kastas bort, så har oligarker med fräcka smeknamn intagit parlamentet. Nepotismen har blottat sin fula hjässa. Pasjinjan, en gång en ”man av folket”, som kritiserade de ständigt närvarande porträtten på väggarna av sina föregångare, stirrar nu oavbrutet ner från offentliga kontor över hela landet.
Det är smärtsamt att följa allt det här. Men, med det sagt, när jag vissa stunder glömmer bort allt som har med politik och dess gelikar att göra, så finns det en sak som ger mig hopp.
Innan det extrainsatta valet i juni så samlades tiotusentals människor i centrala Jerevan. Dessa tillhörde rivaliserande manifestationer som stöttade politiker som med brinnande ilska hatade varandra. Och deltagarna i manifestationerna hatade förmodligen också varandra – och trots det – så var det inte en enda våldsam sammandrabbning. Handgemängen som numera är ett återkommande inslag i parlamentet är värre.
Toppbild: Rasmus Canbäck. “Där vi är, är det fred” står det på skylten utanför en rysk militärbas i Nagorno-Karabach.
Översättning: Rasmus Canbäck har översatt texterna från engelska. Några förtydliganden har efter överenskommelse med skribenterna lagts till för att anpassa texterna för en svensk publik.
