Röster om Demokrati, Kazakstan

Röster från ett land i uppror: “Är jag en terrorist?”

För Blankspot skriver Jeanne Prasjkevitj om protesterna i Kazakstan. I en unik text berättar hon om händelserna bortom rubrikerna.

Av Blankspot 13 januari, 2022

Jag är hemma med barnen. Min dotter är sju år gammal och hennes vän är åtta. Jag försökte till en början säga att vi bara ska vila. Det är semester.

Men på tredje dagen gick det inte längre. Det var kvällen när regeringen meddelade att mina vänner på gatorna är terrorister.

Vilka terrorister?

Utanför hördes skott. Oro. Det var på långt avstånd, men ibland kom det närmre. Barnen var mycket rädda, och frågade mig hela tiden om det var krig.

Vi har en barnombudsman. Det är inte regeringens, utan en organisation som vi i min rörelse har kontakt med. Den sade flera barn dött i protesterna, eller skadats.

För att skydda barnen från omvärlden stängde jag alla fönster och drog ner persiennerna. På kvällen släckte jag ljuset så att ingen skulle se att någon var hemma. Det var svårt att förklara för barnen vad som försiggick, men jag gjorde det.

Jag är aktiv i en organisation. Vi arbetar för att ge stöd till dem som har det svårt. Ibland är det medicinskt. Ibland är det mat, värme och till och med husrum.

I och med jag var hemma med barnen kunde jag inte gå ut på gatorna, men mina vänner var där. Förutom sporadisk kontakt så var den sista riktiga kontakten jag hade med dem den 5 januari.

De fredliga demonstrationer som de var med på blev snart förtäckta, övertagna, av våldsamma extremister. Våra fredliga demonstrationer blev fronten mot poliskulorna, och användes som mänskliga sköldar.

Vi har nu beslutat att inte gå till gatorna längre. Allt är avbrutet.

Istället arbetar vi med att höja våra insatser till dem som har det svårt, och hemifrån försöker jag att koordinera allt. Det är rollen som jag har åtagit mig, att vara samordnaren.

Det kan finnas människor bredvid oss ​​som inte kommer att ha det så lätt att återgå till det normala livet. Även med butiker och apotek öppna finns det människor som inte har råd att köpa mat och medicin i rätt mängd. Det är stora familjer, personer med begränsad rörlighet, ensamma gamla människor, personer med funktionsnedsättning och kroniska sjukdomar.

Vi måste försöka hjälpa dem.

Men jag oroar mig. Jag oroar mig så att jag nästan inte kan stå på benen.

Min rädsla är att utvecklingen i Kazakstan kommer att följa ett fasansfullt scenario. Kommer jag och mina kollegor – vänner – inom civilsamhället att kallas för utländska agenter? Att kallas för utländska terrorister?

Vi ser att det händer i både Ryssland och Belarus.

Anledningen till att händelserna sker just nu är tydliga. De är en följd av den djupa korruptionen inom olje- och gasindustrin.

Det är också följden av hegemonin av makthierarkin. De saknar kompetensen att driva vårt land. Detta land som vi i grund och botten tillhör, som vi vill leva i.

För dem. För dem där uppe i toppen är det lättare och snabbare att skylla på aktivisterna – att skylla på oss! Som man säger i Ryssland, det är ”de utländska agenternas fel”.

Även om det var så att det förekommit inblandning från utlandet så hade det varit omöjligt att ske utan de korrupta tjänstemännen inom brottsbekämpningen och dess administration. Dessa två passar ihop som en nyckel i sitt lås.

Men masspsykologin är starkt påverkad av ”fiendebilden” och hatpropaganda.

Jag fruktar att dessa ”fiender” snart går från att vara imaginära ord till att bli människor.

Det är jag och mina vänner som är dessa människor.

Det är vi som i så många år har använt vår kompetens, styrka och viljekraft för att skydda mänskliga rättigheter i vårt land. Det är vi som nu är en del av hotbilden för makten.

Det är helt fel väg att gå.

Jag tror att vi måste hitta ett civiliserat sätt att lösa våra konflikter. Det kräver en öppen diskussion med den nya regeringen om de systematiska orsakerna till vad som ledde till protesterna.

Det kräver också en förtroendebyggande dialog av återuppbyggandet av statliga mekanismer. För att göra det behövs dialog med civilsamhällets aktörer, där vi tillsammans kan arbeta framåt.

Och jag hoppas att det finns en chans att hitta en gemensam väg.

Texten är översatt från ryska av Rasmus Canbäck.

Om författaren: Jeanne Prasjkevitj är aktiv inom civilsamhället i Kazakstan, där hon samordnar arbetet för en lokal organisation i Almaty som hjälper människor som har det svårt.

Om kategorin röster: Förutom artiklar och reportage har Blankspot börjat publicera texter av människor bosatta i regioner vi skriver om – från alla världens hörn för att ge fördjupade inblickar för läsare. Läs mer här om varför vi har lanserat kategorin ”Röster”.

Av Blankspot