Reportage om Eritrea

Röster från den andra sidan

Eritrea är ett av världens mest hemlighetsfulla länder. Varje år flyr tusentals människor till Europa. Nu har landet första gången på många år börjat bjuda in journalister. Martin Schibbye och Johan Persson reste dit för att lyssna till hur landets ministrar ser på framtiden.

Av Martin Schibbye 20 juni, 2016

• Alla delar i reportaget

• Del 1: Eritrea – ett land två verkligheter
• Del 2: Röster från den andra sidan
• Del 3: Diktaturen som kom in från kylan

Nio månader senare rullar planet iväg från startområdet. Sekunderna går långsamt och jag trummar med fingrarna medan bullret fyller kabinen, vi accelererar och … dundrar iväg. Jag blundar ända tills jag hör det välbekanta ljudet av hjul som fälls upp.

– Det känns som att flyga till månen, säger Johan.

Jag stirrar ner på? det hav av ljus som breder ut sig under oss. Vi var båda på plats i god tid vid gaten.

Johan blir inte längre skogstokig om han måste vänta en halvtimme på ett flygplan.

Vi blir alla äldre.

I det hårt packade handbagaget ligger 5 000 dollar. Eritrea saknar helt uttagsautomater.

Passagerarna runt omkring oss är uppspelta och uppklädda i traditionella kläder.

Även på planet råder något av en festivalstämning. Själv känns det som om vi är på väg mot vår egen avrättning.

• Lyssna på reportaget

Precis innan vi reste kom nyheten från olika oppositionsmedier att militären inne i huvudstaden Asmara skjutit ihjäl ett tiotal värnpliktiga som försökt fly. Protester har utlysts i Eritrea samma dag som vi landar.

Uppgifter om ett tjugotal dödade har flimrat förbi. Flera av dem sägs vara civila anhöriga som försökt hjälpa sina söner att fly från armén. Men det är svårt att hitta trovärdiga källor.

Kort innan avfärd blev jag uppringd av eritreanska ambassaden i Stockholm som undrade om jag har sett nyheten om dödsskjutningarna.

Jag hummade till svar.

– Människor dör hela tiden i Afrika, men det blir alltid förstasidesnyheter när någon dör i Eritrea, sade tjänstemannen irriterat.

Han ringde för att berätta att jag inte skulle vara orolig.

– Asmara är kontinentens säkraste huvudstad. Du behöver aldrig vara rädd för något där. Du kan röra dig fritt och prata med vem du vill, vi kommer inte att skicka någon med er för då kommer ni bara att skriva att vi gjorde det. Så ni får klara er själva. Lycka till.

Samtidigt som jag ordnat med allt det praktiska har det känts som en omöjlig resa. Kan man verkligen flyga till Asmara? Jag stirrar på flightkartan på skärmen i stolsryggen framför mig och läser högt, det står verkligen Asmara som destination.

Ena stunden känns det som ”a walk in the park” och nästa som omöjligt.

Även om vi har gjort grundlig förhandsresearch är platsen fortfarande en av världens mest svårarbetade för journalister.

Men den stora oron är att vi inte känner någon oro. Mest ett ansvar för den historia vi har att förvalta.

Plötsligt vaknar jag och ser ett starkt stickande ljus. Ser ut genom flygplansfönstret och försöker orientera mig. Medina? Nej, det måste vara Mecka!

Jag hinner ta en bild med telefonen innan det mörka havet återigen breder ut sig under flygplanet.

Så tänds en stjärna på den svarta ytan, och så ytterligare en. Det dröjer ett tag innan jag inser att det är positionsljusen på båtarna i Röda havet. Hundratals, tusentals tank- och lastfartyg på väg genom världsekonomins kroppspulsåder med olja, elektronik och vapen.

En kanvas av lysande positionsljus.

Jag ser på flightkartan att planet rundat krigets Jemen innan vi satte kurs mot Asmara.

Nyligen inledde Eritrea en ny strategisk militär förbindelse med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som gav den arabiska koalitionen tillåtelse att använda eritreanskt territorium, luftrum och territorialvatten i dess militärkampanj i Jemen.

I utbyte fick Eritrea bränsle och utländsk valuta.

10 000 meter upp i luften blir plötsligt landets strategiska placering uppenbar. Förutom den långa kusten mot Röda havet skär landet också geografiskt av Etiopien från havet.

Kaptenen pratar om vädret i Asmara samtidigt som planet tappar höjd och det suger till i magen. Hur galna är Eritrea? Kan de sälja oss i någon bisarr fångutväxling?

Om inte, även om vi kommer härifrån: Är det ens möjligt att göra journalistik från det här landet?

Jag vet ju vad jag själv tycker om kollegor som gör reportage från Etiopien utan att bara skriva om fängslade kollegor.

Ljudet av landningsstället som fälls ut fortplantar sig i kroppen. Plötsligt känns det som en mycket dålig idé att återvända till Afrikas horn.

Den första känslan på marken är att det är något som inte stämmer med passkontrollen på Asmaras flygplats. Ingen bär uniform. På väggarna sitter inga porträtt av presidenten och inga militärer med kalasjnikovs stryker längs med väggarna.

Medpassagerarna ställer upp sig i en lång kö framför de sömniga civilklädda kvinnorna och männen som bemannar luckorna.

Det känns som att lösa en entrébiljett till en ungdomsgård.

Ingen kontrollerar bagaget och vi får med oss all kamerautrustning och satellittelefonen utan problem.

– Ska ni jobba i gruvan? frågar en välklädd man i ankomsthallen.

Jag skakar på huvudet och han erbjuder oss ändå skjuts eftersom vi ska bo på samma hotell som de internationella gruvingenjörerna vid koppargruvan Bisha som också var med planet.

Utanför flygplatsterminalen står en kanadensare och röker i den försommarsvala natten.

Under armen har han ett flak med Heineken-öl.

– I travel light, säger han och skrattar.

Sedan försvinner strömmen och det blir kolsvart. Månen ligger ner på himlavalvet och utan flygplatsens ljus ser man stjärnorna tydligt.

Dofterna känns igen.

När strömmen kommer tillbaka förklarar kanadensaren varför han tagit med sig öl till Eritrea.

– Den lokala ölen smakar skit, klämmer han till med ett illmarigt leende och hoppar in i minibussen som ska ta oss till hotellet.

Hans gruvbolag Nevsun har varit här i åtta år. Det var det första internationella gruvbolaget som släpptes in. Vid de första borrningarna hittade man guld och sedan koppar. Han är fåordig men säger att pengarna som gruvnäringen gett har varit substantiella.

Både för Eritrea och hans eget bolag.

– Gruvan har kunnat leverera koppar till Kina när priserna var som allra högst.

Bilen rullar genom ett becksvart Asmara och det är svårt att orientera sig. Gatlyktor finns men inga trafikljus verkar fungera.

Väl framme stupar jag utmattad av stress i säng.

BONUSVILLOR. I utkanterna av Asmara har de som var officerare under kriget fått bostäder. Familjerna till martyrer för också stöd av staten.

STRIDSVAGNSKYRKOGÅRD. Utanför Asmara har regeringen samlat sönderskjutna pansarfordon från det trettio år långa kriget. Det finns planer på att återvinna metallen men elen räcker inte.

Stridsvagnskyrkogården

De rosttunga och sönderskjutna stridsvagnarna häver sig i strid med fysikens lagar mot den molnfria himlen.

Nedanför dem, sammanpressade stålbalkar, hopslingrade ledningar, söndersprängda larvfötter, utstickande plåtbitar och brända motordelar nedtryckta i jorden likt gravstenar utan namn.

– Det var den här man använde för att ge order till de andra stridsvagnarna, säger den nu 57-årige före detta stridsvagnssoldaten Solomon Berhe och drar i det räfflade handtaget till stridsvagnens kommunikationsutrustning.

Hans gamla och ärrade händer rör sig vant över den stekheta plåten som spänts kring de stympade fordonen.

Han känner vant på rostiga reglage, varvräknare, dieseltankar och stridsvagnsmotorer som plattats till i ett hav av skrot.

– Vi började med enkla vapen, sedan erövrade vi dessa stridsvagnar av fienden. De var lätta att laga och sedan var det bara att lära sig köra, ladda och sikta. Sakta, sakta fick vi övertaget, minns han.

De flesta motorer pryds av kyrilliska tecken och skänktes av Sovjetunionen till Etiopiens diktator Mengistu under det trettio år långa kriget.

Blundar han så minns han ljuden av vrålande motorer, plinget av kulor mot plåten, doften av bränt gummi, och smaken av blod och sand i munnen.

– Det är en kyrkogård för stridsvagnar, säger han och låter handen svepa i alla väderstreck.

Platsen är apokalyptisk och består av kilometer efter kilometer med hårt packat pansar. Ett ofrivilligt armémuseum av skrot som visar upp 1900-talets förstörelseförmåga i koncentrerad form.

Bara de rent fysiska föremålen ger en föraning om de materiella kostnaderna under kriget 1961 till 1991.

Men de säger inget om de mänskliga.

Vore det en tavla kunde den heta ”Eritreas Guernica”. Nu är det verklighet.

– Det var ett långt, fruktansvärt och blodigt krig. Endast ett fåtal av mina vänner överlevde, säger Solomon Berhe och vandrar iväg ensam bland resterna av den historia som präglat hela hans liv.

Han växte upp under den väpnade kampens första år och de etiopiska flygplanens bomber fick honom att vilja bli soldat redan vid 15 års ålder. Men han fick vänta tills han fyllt 18 innan han fick sin stridsutbildning.

På rak arm kan han namnge ett femtiotal stridsvagnsslag.

– Det särskilda med vår befrielsekamp är att den endast delvis fördes som ett gerillakrig. Under lång tid var det ett reguljärt krig mellan två professionella arméer.

Namn som Verdune, Somme, Kursk och Stalingrad är evigt inpräntade i världshistorien.

Men några av de största pansarslagen efter andra världskriget är helt okända utanför Eritreas gränser.

Internationell media hade vid den tiden strålkastarljuset fäst på sönderfallet i det forna Jugoslavien.

– Det värsta var slaget i Afabet. Efter tre dygn hade vi lyckats beslagta 50 stridsvagnar. Det var vårt Dien Bien Phu. En vändpunkt, fram till dess hade vi varit på defensiven men nu kunde vi komma upp ur skyttegravarna, berättar Solomon Berhe tills resten av svaret dränks i ljudet av vind som river i mikrofonen.

Puffskyddet har blåst av myggan och den känsliga mikrofonen får spel. Johan som filmar veteranen rättar till den medan Salomon fortsätter att plocka runt bland skrotresterna.

Det är vår första arbetsdag i Asmara. Solen steker och det är som alltid i början av en resa svårt att veta vart reportaget ska ta vägen.

Vi hade sett bilder på stridsvagnskyrkogården i guideböcker och fått en idé om att det vore spännande att låta någon veteran visa oss runt och är det något det finns gott om i Eritrea så är det just veteraner.

En del journalister som getts ett visum till Eritrea har börjat med att ställa upp en kamera och sedan försökt intervjua människor som vägrat.

Greppet fungerar bra dramaturgiskt.

Men hur gör man om man vill lyssna till vad veteranerna har att säga?

När jag fått på mikrofonen berättar Solomon Berhe om hur hans mekaniserade brigad under det sista året kämpade sig söderut tillsammans med den etiopiska rebellrörelsen TPLF mot Addis Abeba.

Slag, städer och namn på kamrater flimrar förbi. 1991 rullade han in med sin stridsvagn i den etiopiska huvudstaden.

Men känslan av triumf blev kortvarig.

– De senaste 25 åren har varit en väldigt hård tid, med förnyad etiopisk aggression och den olösta gränskonflikten. Jag hör krigstrummorna. Jag hade hoppats att vi skulle ha nått längre. Men det är ett pris min generation har fått betala, nu först kan vi börja utveckla landet.

Vi avslutar den mer formella delen av intervjun och sätter oss ner i skuggan av en container. Solomon Berhe börjar berätta om hur hans barn nu börjat ställa frågor om kriget.

– Efter att jag har berättat är de som förstummade. Den nya generationen är inte som oss, de kommer aldrig att förstå vad som gjorde att vi blev som vi blev, vi offrade oss, vi offrade allt, för våra barn, säger han.

Vi reser oss upp och går tillsammans förbi en trasig buss som lagt sig på sidan.

Solomon beskriver sin egen generation driven av ideal. De rusade först upp ur skyttegravarna.

Dagens unga har andra drömmar.

– De vill annat i livet än att spendera trettio år i skyttegravar. De vill ha ett bättre liv och det har de rätt att kräva, säger han bestämt.

Han har en bror som bor i Sverige och flera andra släktingar utomlands och han förstår de val de gjort.

– Situationen här är svår, krig är blodigt, och en normalt funtad tonåring vill tänka på andra saker, så vi måste få en stabil fred, vi måste bli ett land som Sverige, säger han.

Med freden tror han att den ekonomiska utvecklingen kan skjuta fart.

– Som det är nu vill många till Europa, men om situationen ändras kommer de ungdomar som lämnat landet att återvända, tror Salomon Berhane och kliver upp på en rostig motor och ser ut över det som en gång i tiden var den största armén i Afrika – och som han var med om att besegra.

Sakta drar han sig bort mot ingången med sammanpressade händer.

Vad var den viktigaste lärdomen under kriget frågar jag innan vi skiljs åt.

– Vänd aldrig ryggen mot fienden – anfall först. I fronten har man trettio centimeter stål och en kanon, i baken bara några fjuttiga centimeter plåt. Visa alltid ditt ansikte, aldrig dina svaga sidor, då är man förlorad, säger han.

BENSINSTATION. Fiat Tagliero-byggnaden, byggd som en bensinstation, är ett av Asmaras mest kända exempel på mellankrigstidens Art Déco-stil.

Under natten stängde vi av luftkonditioneringen och lät fönstret stå öppet. Jag slår på tv:n på hotellrummet och prövar att växla mellan all världens tv-kanaler: Al-Jazira, BBC och CNN och även den etiopiska statstelevisionen.

Enligt ambassaden skulle resan bli en ”myth-busting experience”. Samtidigt vet jag hur minerad marken är.

En sådan kort sakuppgift i ett reportage riskerar att bli ett retoriskt slagträ.

Likväl är det sant.

För en sekund ångrar jag resan och tänker på det italienska tv-team jag hört om som efter hemkomsten valde att inte publicera något av det filmade materialet då det hade uppfattats som ”för positivt”.

Svårigheten ligger i metoden.

Man kan som journalist bara skriva det man ser eller hör. Att vara inbjuden med ett journalistvisum är både en frihet och en förbannelse.

Inför dagens möten med ministrar läser jag på telefonen en intervju med en av de eritreaner som tagit sig över havet till Lampedusa.

Jag läser om hur människor i panik drog ner varandra under ytan. Hur de som inte orkade trampa vatten i mörkret gav upp och skrek ut sina namn så att de överlevande kunde berätta om hur de dog och att de älskade sina barn.

Jag läser om hur flyktingen såg solen gå upp och hur hon var för trött för att orka hålla tag i livbojen och drogs täckt av olja upp ur vattnet.

Den natten drunknade 366 människor. I Italien utsågs de döda till italienska medborgare och begravs.

Men inte de som överlevde.

Hon var en av dem.

Jag skriver i mitt anteckningsblock att människor inte sätter sina barn i rangliga båtar om inte livet ter sig mer skrämmande än döden.

Utanför den enorma frukostmatsalen torkar två städare bort dammet från balustraden. En natt här kostar en månadslön för en lokalanställd.

Den enorma matsalen är tom förutom en finländsk gruvarbetare som tvingades vända om eftersom han inte hade rätt tillstånd för att ta sig till koppargruvan.

Från matsalen har man utsikt över två pooler.

Ingen badar i någon av dem.

Hotellet är Asmaras dyraste men det var också här som en grupp eritreaner efter kriget år 2001 höll en konferens om behovet av demokratisering av landet. Dawit Isaak var en av dem. Flera av konferensdeltagarna ur gruppen G-15 är döda eller fortsatt fängslade.

Vid ett av borden sitter en eritreansk affärsman och avnjuter en espresso. När han får höra att vi är svenska journalister blir han lätt irriterad.

– Ska du skriva att detta är som Nordkorea nu? säger han och lägger ned mobilen på bordet.

– Jag är här för att se vad som är sant, säger jag och känner själv hur pompöst det låter.

– Ok, vi har inga val där man röstar, så ja då är vi väl en diktatur då, fine skriv det, men i gränskonflikten har vi ju rätt. Varför erkänner inte omvärlden det? Och varför ska alla mobba oss. Varför kritiserar de aldrig Qatar och Saudiarabien när de slår ner på proteströrelser. Allt vi gör här är att försöka skapa lite social rättvisa. Sedan kan vi ha reformer absolut. Men se på den arabiska våren, den kidnappades av extremister. Och ”change” vad är det egentligen? Ska vi alla byta kläder? Ska jag ta på mig en ny skjorta?

Johan frågar om han får ta en bild men mannen avböjer ivrigt gestikulerande.

Jag slår på mobilens inspelningsfunktion eftersom det känns som om man inte vill missa den här citatmaskinen.

– Det var krig. Vi slogs. Till sista man. Samtidigt satt femton personer och drack vin och åt småkakor här på hotellet. De stack kniven i oss när vi var som mest utsatta. De hade planer på vem som skulle ta över. Dawit Isaak var inte en av dem, men han publicerade deras upprop. De ska alla sitta i fängelse. Alla!

Jag beställer in en espresso och lutar mig tillbaka medan vår nyfunna vän fortsätter att prata.

– Den så kallade ”oppositionen”, jag vill inte ens kalla dem opposition, de sitter i bekväma stolar framför sina datorer och klagar. Vilka är de ens? Jag känner dem, varenda en av dem känner jag från kriget, jag vet vilka de är. De betyder ingenting. De klagar på vår president, han som går i enkla skor, han dricker inte whisky eller ens lite vin, bara vatten i små, små glas, säger han och visar genom att måtta ett litet glas på bordet.

Jag nickar och säger att vi ska försöka få till en intervju med presidenten.

– Vad gör man om man inte har vatten? Jo man kavlar upp armarna och jobbar för att ordna vatten. Vad gör man om man inte har el? Jo man jobbar och drar ledningar, bygger energiverk så att vi kan få el. Vad gör oppositionen? I stället för att jobba så sitter de och pratar om fria val. Jag vet vad det är för människor …

Jag känner igen retoriken från Järva och Genève. Utanförskapet. Misstron. Och så en passionerande flammande glöd för nationsbygget.

– Vi är den svaga parten, varför ska alla vara på oss? Se på Abraham Lincoln – han fängslade tusentals personer – men är hjälte ändå. Du måste ställa dig i presidentens skor, vad skulle du själv ha gjort när Etiopien anföll. Gett upp?

Jag svarar diplomatiskt att det säkert är ett svårt jobb att vara president.

Då ringer telefonen.

Johan slänger sig på den och svarar. Vi har fått en intervju med informationsministern.

POLISFRITT. Asmara beskrivs ofta som en av kontinentens säkraste städer, även nattetid – och inga poliser syns till.

Färden genom Asmara går fort. På gatorna är kaféerna fulla med folk och palmerna står planterade i raka rader längs med de breda boulevarderna.

Trafikljusen är alla avstängda men det är rent och välordnat. Det liknar få andra afrikanska huvudstäder. Överallt: en svårfångad känsla av normalitet.

– Bensinpriset är högt, 45 naqfa (23 kronor) litern, men årets valutareform har fått ner priserna på tomater och basmat, säger chauffören.

Enligt honom har svartväxlingen numera helt upphört efter reformen och för alla som reser in med dollar har priserna blivit tre gånger dyrare.

En del byggnader som svischar förbi känner man igen som den modernistiska bensinstationen Fiat Tagliero, biografen Roma i brutal art deco-stil och den enorma katolska katedralen Sankta Maria som reser sig som en pelare mitt i staden.

Den italienska tiden har verkligen satt sina spår. Men det är länge sedan Asmara omskrevs som ”Afrikas Rom”.

När bilen stannar i en korsning ser man att klockorna på fasaderna står stilla. Att putsen på flera ställen har släppt taget och att fönsterluckorna hänger på tre kvart.

”Frozen in time”, skriver jag i anteckningsblocket. En klyscha alla som besöker Asmara brukar använda. Likväl känns den sann.

Efter ett par minuters körning stannar bilen framför informationsministeriet. Byggnaden ligger på en klippa som symboliskt svävar över staden.

Jag kliver ur och ser att vaktkuren är obemannad. En madrass ligger på golvet och det verkar som om någon sovit på den nyligen.

Framför vaktkuren sitter en äldre man på en trasig vit plaststol. Bredvid honom ligger en kalasjnikov och hans krycka.

Det är det första vapnet vi ser i landet.

Han pekar med ett leende mot en av de större byggnaderna och vi går in utan att visa upp vare sig någon legitimation eller presentera vårt ärende.

På glasdörrarna vid entrén sitter en lapp där det står ”I am proud Eritrean” och innanför entrén sitter en roller för den statliga tv-kanalen ERI-TV, med mottot ”serving the truth”.

En trappa upp sitter också landets informationsminister Yemane Gebremeskel till synes helt obevakad.

På hans skrivbord av trä ligger den engelskspråkiga utgåvan av ”438 dagar”.

– Så vad vill ni göra i Eritrea? frågar han och slår ut med armarna och sjunker ner i soffgruppen.

Jag förklarar att de flesta som släpps in i landet enbart kan rapportera om hur folk dricker espresso och äter kakor på kaféer samtidigt som man skriver om att människor flyr. Vill de ha fler bilder måste de låta oss resa runt i landet.

Jag tar fram en karta och förklarar att vi gärna besöker gränsen mot Etiopien för att kunna skriva om gränskonflikten, att vi vill till havet, intervjua presidenten, träffa Dawit Isaak och besöka militärhögskolan Sawa.

Det känns som en önskelista till tomten.

Ministern skriver upp våra önskemål på en lapp och ber oss ta detaljerna med hans personal. Men att tala med militärer är uteslutet menar han. Att besöka Dawit Isaak likaså. Inte heller ett besök på militärhögskolan är möjligt. Men gränsen kan gå och till havet är vi fria att resa.

– Hur ska vi ta oss dit? frågar vi.

– Det är väl bara att hyra en bil, det här är ett fritt land. Du kan prata med vem du vill. Du kan se på den etiopiska statstelevisionen, du kan surfa fritt på nätet. Vi censurerar ingen, vi blockerar inte några hemsidor eftersom folket har rätt till information och vi är inte rädda för att ge dem det, säger Yemane Gebremeskel.

Han är en ny typ av eritreansk politiker.

Väl medveten om att bilden av landet i omvärlden är kört i botten har han blivit landets egen viralgranskare.

Nyligen slog han ner på den spridda tidningsankan om att alla eritreaner skulle tvingas att gifta sig med två fruar och till sina 3 698 twitterföljare kommentarade han BBC:s nyhet om dödsskjutningarna i Asmara med att det rörde sig om två värnpliktiga som ”ramlat av en lastbil”.

Som alla samtal med ministrar börjar även det med informationsministern med kriget. Han berättar om den fackla som under jubileumsåret ska turnera runt om i landet för att högtidlighålla minnet av de 60 000 som dött för självständigheten.

– I det andra kriget 1998–2000 dog ytterligare 20 000 soldater. Tar man med de civila förlusterna är vi uppe i 100 000-tals, säger han och får något allvarstungt i rösten.

Han jämför med hur attackerna i USA den 11 september 2001 påverkade ett land som USA med 250 miljoner invånare och dess utrikespolitik.

– Jag vill inte jämföra siffror, varje liv är heligt, men vad får förluster i den storleken för effekter i ett land med tre miljoner medborgare.

Yemane Gebremeskel är övertygad om att landet vore annorlunda om de inte fått ett nytt krig på halsen. Informationsministern var själv en av förhandlarna kring gränskonflikten och för honom är den en öppen aggression, ett blödande sår och ”allt annat än en gränskonflikt”

– Kriget med Etiopien var onödigt, det drogs i gång av andra skäl men presenterades som en gränskonflikt.

Att grannlandet fortfarande ockuperar delar av Eritrea menar han beror på att omvärlden inte tagit sitt ansvar.

– Vi kan inte ha dubbla måttstockar i världspolitiken. Internationell lag är inget man kan välja att följa eller inte, säger ministern.

Han pratar snabbare än snabbt och kommer in på att konsekvensen av de ”etiopiska krigstrummorna” är det eritreanska värnpliktssystemet som även leder till att ungdomar flyr.

– Värnplikten är så klart en ”push-faktor”. Om man är ung i dag och måste tjänstgöra länge på en plats utan att kunna resa fritt så är det klart att det är en tung börda. Även om man är patriot och även om man älskar sitt land så kommer många att inte kunna axla det ärorika ansvaret, säger informationsministern.

Jag lutar mig förvånat tillbaka.

Det är första gången jag hör en minister erkänna värnpliktens roll till att unga lämnar landet. Men trots insikten är han djupt kritisk till Sveriges asylpolitik som han menar förvärrar situationen och får fler att fly.

– Man kan inte ge flyktingstatus automatiskt till alla från Eritrea. Asyl bör ges till människor som har ett skyddsbehov och är förföljda, säger han.

– Ja, men att desertera från armén är ju ett brott. Ett brott med fängelse i straffskalan. Då finns det ju asylskäl om de kommer till Sverige, säger jag.

– Ja, det kanske blir någon typ av rehabilitering i två månader om de grips, det är inte särskilt hårt. Vi kan inte vara så hårda eftersom vi vet att villkoren i armén inte är lätta, svarar ministern.

Enligt honom är inte ”flyktingfrågan” hans ansvar men mediebilden intresserar honom och han anser den vara skapad för att försvaga landet militärt och locka iväg gräddan av landets ungdom.

Han hänvisar även till ett uttalande av en minister i Österrike som hävdar att 40 procent av de som påstår sig vara eritreaner inte är det, utan från Somalia och Etiopien.

– Europas ”röda mattan-politik” har skapat flyktingvågen. I Sudan finns två miljoner flyktingar, när de i sommar börjar röra på sig, hur många tror du kommer att påstå att de är eritreaner?

Jag ger mig inte in i sifferexercisen utan försöker ta höjd och frågar om det inte är speciellt att vara informationsminister i ett land utan en fri press.

– Det stämmer att vi inte har någon privatägd press. Men det finns tidningar och även om de är ägda av regeringen uttrycker människor där sina åsikter utan någon rädsla för repression, säger informationsministern.

När jag berättar att jag läst den engelskspråkiga tidningen ”Profile” utan att hitta en enda kritisk artikel, småler han.

– Kan reportrarna på den tidningen vara kritiska mot regeringens reformer? Teoretiskt: Ja. I lagen är det inte förbjudet, men rent praktiskt så sker det inte. Det beror på att det finns så mycket negativ information om Eritrea redan och då känner journalisterna att de inte vill ge ännu mer ammunition till den negativa kampanjen.

– Men är inte journalistikens roll just att vara en vakthund som granskar makten, undrar jag.

– Det är en princip som ser bra ut på pappret, men är den så bra i verkligheten? Jag har mina tvivel, jag har mina tvivel, jag har mina tvivel, säger informationsministern eftertänksamt.

Det är en väldig skillnad på att intervjua en eritreansk politiker på Lidingö och i Asmara. Jag känner hur mina frågor blir lösare i kanterna.

Hur jag tvekar i förhoppning om att ändå få en intervju med presidenten.

Jag börjar en lång utläggning om den stora delegation från Eritrea som kom till Olof Palmes begravning 1986. Om de svenska missionärerna och om de tidigare goda relationerna mellan länderna. Medan jag pratar känner jag mig plötsligt mer som en politiker än som en journalist.

Känslan är lite som när man har två kompisar som man tycker borde bli ihop, så man säger till den ena att den andra sagt något fint, och vice versa.

Det går så där.

– Svenska politiker reser ständigt frågan om en eritreansk journalist som var inblandad i en del inrikespolitiska förvecklingar och de har försökt att koppla alla bilaterala samarbeten och kontakter till att enbart handla om den här personen, svarar ministern på den överlastade frågan om relationen mellan länderna.

Det faktum att ”allt” har handlat om Dawit Isaak gör Sveriges roll ”oklar” enligt honom.

Men samtidigt som han konstaterar att Eritrea och Sverige i den frågan har olika åsikter hoppas han på ett närmare samarbete.

– Man kan ha olika åsikter om saker, en relation är inte beroende av enbart den ena eller den andra saken. Det stora problemet för vår relation med Sverige är USA:s starka roll i regionen och att Sverige inte har velat närma sig Eritreas position eftersom det innebär att man måste gå emot amerikanerna.

– Och det är inte Sverige beredda att göra?

– I teorin så står Sverige upp för gränskommissionens slutsatser att Etiopien ockuperar en del av Eritrea, men i praktiken gör man inget för att implementera dessa eftersom Sveriges band till Etiopien är så starka, They talk the talk but they dont walk the walk, svarar ministern.

Gränsen. Alltid gränsen.

Jag ser ner i mitt gröna anteckningsblock fast jag redan vet vad som står där och vilken som är nästa fråga.

– Ni firar i år 25 år som självständig nation. Under 15 av dessa 25 år har Dawit Isaak varit fängslad. Kan man inte tänka sig att, vad ni än anklagar Dawit Isaak för, att det börjar bli dags att benåda honom?

Ministern är flera gånger på väg att avbryta mig medan jag ställer frågan.

– Det här är komplexa frågor bortom mitt mandat. Jag kan inte gå in på frågor som ligger utanför ramarna för den här intervjun, svarar han.

– Så du har inga nyheter om hans fall?

– Jag vill inte uttala mig om saker som går bortom gränserna för villkoren för en sådan här intervju.

– Är det möjligt att träffa honom?

– Det tror jag inte.

– Vem kan svara på frågor om honom?

– Det här har hanterats på ett särskilt sätt och du kan inte prata om enbart en individ som om det vore en isolerad fråga. Men jag vill inte svara på fler frågor om hans fall, eller diskutera det här mer, säger Eritreas informationsminister, tittar ner i golvet och blir tyst.

Frispråkigheten har sina gränser. Och jag vet nu precis var gränsen för vad som betraktas som nationell säkerhet går.

Vi lämnar informationsministeriet med intyg som ger oss rätt att resa utanför huvudstaden, fotografera och intervjua samt ett dokument som ger oss rätt att köpa ett lokalt sim-kort.

När vi går ut i friska luften börjar anspänningen släppa och obehagskänslan vid landningen är som bortblåst

Vi har nu prövat att doppa tån i vattnet och kliver sakta men säkert ner i en ny verklighet.

Sakta men säkert invaggas man i en ny normalitet. Vi famlar efter något fast. Men en dörr leder till en annan som leder till en tredje.

Även om vi inte får alla svar är inga dörrar stängda – vilket är positivt. Det känns möjligt att jobba.

Utanför informationsministeriet sitter den gamle mannen kvar på sin plaststol, han ler och vinkar med kryckan höjd i luften.

Hans kalasjnikov har glidit ner på trottoaren.

Jag lägger handen på hjärtat.

Solen står fortfarande högt på himlen. Det känns som ett av de där reportagen där man får vara glad om man får en pusselbit om dagen.

Frågan är bara hur många bitar pusslet består av.

Och vad som är motivet.

ÅRSTIDER. Det är inte alla slogans från det eritreanska turistministeriet som håller för en närmare granskning. Men den om att resan från Asmara till Massawa är en resa ”på två timmar genom tre årstider” visade sig stämma.

INFORMATIONSMINISTER. Yemane Meskeli är övertygad om att landet vore annorlunda om de inte fått ett nytt krig på halsen.

Röda havet

På toppen av dalen – ovan dimman under molnen – är det som om Eritreas intensiva historia tagit ett djupt andetag och håller andan.

Det är inte alla slogans från det eritreanska turistministeriet som håller för en närmare granskning. Men den om att resan från Asmara till Massawa är en resa ”på två timmar genom tre årstider” visar sig stämma.

Vägen ringlar sig från 2 500 meter och ner till havet genom ett filmiskt landskap.

Temperaturmätaren på bilens instrumentbräda stiger snabbt från 25 till 35 grader. Ljuset skiftar till stålgrått och efter en timmes körning är allt man ser en tjock vit vägg av dimma.

För ett ögonblick tror man att man är på Himalayas bergssluttningar och höjdskillnaden får det att slå lock för öronen.

När dimman lättar slår en explosion av klorofyll mot en. Jag förstår med ens de utrikeskollegor som föll pladask för Eritrea under kriget. En positiv historia från Afrika. Ett folk utmejslat av berget självt. Gerillasoldater som läste filosofi och diskuterade italiensk arkitektur. Det måste ha varit oemotståndligt.

Vi stannar till för att köpa en vattenmelon. Försäljaren lovar och svär att den väger exakt 1,3 kilo och är ”sötare än socker”.

Vår chaufför bryr sig inte om att väga den och förklarar att det är den unika tilliten i Eritrea som håller ihop landet.

– Om den inte är söt så kan du komma tillbaka hit och kasta melonen i backen framför mig och jag ska ge dig alla dina pengar tillbaka, skriker försäljaren.

Vi rullar vidare österut mot havet.

Vi har inte med oss någon överrock i bilen utan bokade själva en hyrbil med chaufför. Vi passerar inga vägspärrar eller checkpoints.

Asfalten är nylagd. Vägen byggdes av italienarna under kolonialtiden och har sedan dess knutit ihop Asmara med Röda havet. Den berömda järnvägen följer asfaltsvägen och är en imponerande uppvisning av ingenjörskonst. Längs med vägen dyker det plötsligt upp en och annan soldat som bär stenar eller planterar träd.

Alla gör de sin militärtjänstgöring och jag tänker att ministerns ord om att de flesta inte står i skyttegravar verkar stämma.

Under de tre timmarna möter vi inte en enda bil. Kanske är det bensinpriset på nästan 25 kronor litern. Kanske är det sanktionerna.

Däremot ser man då och då någon av gula specialbyggda lastbilarna med koppar från Bishagruvan krypa som myror med sin dyrbara last ner mot kusten.

Vi rör oss längs med landets ekonomiska kroppspulsåder.

Bakom mig tornar bergen upp sig som ett fort och värmen slår emot mig med full kraft. Staden är också en av jordens varmaste platser, med en fuktig hetta och 30 grader i årsmedeltemperatur.

Plötsligt sticker doften av tång och salt i näsborrarna.

Containrar. Sedan Eritreas självständighet 1993 har hamnen i Massawa och staden i stort återuppbyggts. I dag är den central för ekonomin.

PARADGATA. Förr var Massawa också Etiopiens port till havet, men efter kriget 1998 till 2000 blev den etiopiska handelsflottan och marinen utan både kust och hamn.

Den gråsvarta containern med koppar gungar ljudlöst till i luften när den lyfts upp av en enorm lyftkran för att lastas på fartyget ”African Swan” och skeppas till Kina.

Ljudet av en truck är det enda som hörs när värden för miljoner fyller lastutrymmet.

På en hög träbyggnad nästan längst ut på piren står hamnchefen och överser arbetet.

– Vi har växt enormt de senaste åren tack vara koppargruvan. Nya kranar, nya truckar och vi jobbar numera i två skift för att hinna skeppa ut allt, säger han engagerat.

Han vill inte bli intervjuad: ”Mina instruktioner är enbart att ge dig information”, men stoltheten över hamnen är så stor att han går med på att jag antecknar.

– All bensin, importerad mat och all elektronik som finns i Eritrea passerar hamnen här i Massawa. Ute på redden ligger just nu ytterligare tre containerfartyg och väntar, förklarar han.

Att säga att platsen är strategisk vore en underdrift. Placerat i mitten av Eritreas 1 000 kilometer långa kuststräcka är den en projektionsyta för alla drömmar om landet som ett Singapore i Afrika.

Här bryts landets isolering.

– Utvecklingen går fort nu när investerare hittar till Eritrea, berättar hamnchefen och hoppas också på mer plats för fler containrar och fasta kranar.

Hamnområdet liknar ett legobygge och de gula, röda och blå containrarna flyttas ljudlöst och med precision över piren och in genom nålsögat.

Även om kopparpriserna i dag är lägre än de var när den kinesiska industrin snurrade som allra fortast är det fortfarande en bra affär för Eritrea.

– Den enda begränsningen vi har nu är att vi måste använda våra mobila kranar eller båtarnas egna vid lastning och lossning. Med fasta kranar vore vår konkurrenskraft än starkare, säger hamnchefen och flyttar sig när en truck av märket Kalmar kör förbi i hög fart.

En del av hamnen är specialbyggd för att lossa bensin och diesel, en annan har byggts ut till en renodlad containerterminal.

– Vi har haft belgare från hamnen i Antwerpen här som utbildat oss, men nu kan vi köra allt själva så vi har skickat våra instruktörer på semester. Det är så vi vill jobba med utländska samarbeten, de ger oss kunskap och åker sedan hem och lämnar det till oss att sköta driften, förklarar hamnchefen som också är den enda i Eritrea som jag hör berätta att han fått en höjd lön den senaste tiden.

BADPLATS. Vid stadens turisthotell Grand Dahlak i Massawa syns inga gäster till. Ingen badar.

Nere vid vattnet slår vågorna in över den nästintill öde milslånga sandstranden som man ser från hamnpiren. Även om handeln kommit i gång så gapar solstolarna tomma.

Till helgen sägs det att en del lokala turister kommer att besöka anläggningen men annars är det tomt.

Utanför i den eritreanska skärgården ligger 300 närmast orörda öar med milslånga sandstränder.

Vid stadens turisthotell Grand Dahlak syns inga gäster till.

Ytan på den enorma poolen är spegelblank. En fontän trotsar ytspänningen men ingen badar.

I väntan på turismen håller ägaren alla rummen städade, golven spegelblanka och bidar sin tid för en ny tid som kanske ska komma.

Det vore lätt att kalla Massawa för en spökstad, men också lite orättvist. På fasaderna i staden syns spåren efter kriget. Efter att ha blivit utjagade svarade det etiopiska flygvapnet med att flygbomba staden oavbrutet under sex dagar i februari 1990, vilket innebar att nästan alla byggnader raserades.

En av de byggnader i staden som restaurerats inhyser Röda havsmuseet. Grundat år 2000 för att uppmärksamma stadens befrielse.

Framför museet står erövrade etiopiska stridsbåtar och från varje lyktstolpe vajar eritreanska flaggor.

Det första som möter en i museet är en 14 meter lång val. Det råder totalt fotoförbud.

– På många museer har man kopior, men här är det endast original, därför får man inte fotografera, förklarar guiden.

Jag antecknar antalet sköldpaddor, fiskar och olika typer av koraller i landet.

I glasburkar ligger halvt upplösta mollusker i sprit. Museet är en blandning av etnografi, naturalhistoria och militaria.

Guiden pekar ut kejsaren Haile Selassies säng som stod på hans sommarpalats och upplyser oss om att Massawa ockuperades av italienarna redan 1885 och var den italienska kolonin Eritreas huvudstad fram till 1900 då italienarna flyttade den till Asmara där klimatet ansågs behagligare.

På bilder syns sammanbitna askaris, eritreaner som slogs för fascistledaren Benito Mussolini under andra världskriget.

1941 drev britterna ut italienarna och tog över administrationen av Eritrea.

– Av engelsmännen fick vi två saker, kärleken till friheten och kärleken till utbildningen. Italienarna såg oss bara som soldater eller bönder, förklarar guiden.

Efter andra världskriget hoppades många i landet på självständigheten. Men FN beslutade att landet skulle ingå i en federation med Etiopien.

Porträtten på museets väggar visar bilder på ledarna i den motståndsrörelse som bildas 1958 för att kämpa för självständigheten.

Något år senare inleds den väpnade kampen och guiden leder oss in till nästa avdelning av museet som enligt anslagen visar upp ”kampens bitterhet, kreativiteten hos frihetskämparna och elakheten hos fienden”.

På en bild ser man presidentens rådgivare Yememe Gebreab intervjua en rysk krigsfånge. Bilden saknar årtal ”av hänsyn till den nationella säkerheten” men jag känner igen rådgivaren.

Innan resan har jag fått berättat för mig att flera av de svartvita bilderna på museets väggar sägs vara tagna av den eritreanska krigsfotografen Seyoum Tsehaye som greps samtidigt med Dawit Isaak och som sedan 15 år sitter fängslad i Eritrea.

I ett glasskåp bredvid ligger de världsberömda plastsandalerna som den eritreanska armén bar där sulorna är monterade bak och fram för att förvirra förföljare.

I andra montrar visas hur kameler bar vatten till de stridande, hemmagjorda skyddsmasker mot gas och de världsberömda kort-korta shortsen av jutevävssäckar.

Förklaringen till de ikoniskt korta shortsen hos de eritreanska gerillakämparna sägs vara att arméns skräddare ville göra så många som möjligt av de tyg man hade att tillgå.

I en annan avdelning skildras stridsvagnsslaget vid Afabet.

– Den etiopiska arméns hämnd efter förlusten var fruktansvärd, de gav sig på civila i en by och massakrerade alla, förklarar guiden.

På golvet står gipsdockor där man avbildat en etiopisk soldat som dödat ett barn och nu står med foten på det döda barnets rygg, redo att skjuta ihjäl mamman.

Trettio år och 100 000 döda senare tar kriget slut och självständigheten är ett faktum.

1991 fryser tiden. Klockorna stannar. Montrarna låses. Texterna lamineras.

Krigstillståndet och undantagstillståndet blir evigt. Den etiopiska soldatens fot på barnet gjuts fast.

Men så ser jag ett föremål från den 7 mars 2007. På en vägg sitter en bild på en fiskmås som fångats på Röda havets strand. På måsens vänstra ben fann man en ringmärkning från Naturhistoriska museet i Stockholm.

Efter en flygtur på 5 435 kilometer togs måsen till fånga och museets guider upplyser oss om att den omedelbart obducerades för att man skulle kontrollera om den hade fågelinfluensa.

Det hade den inte.

Jag läser alla Amnestys rapporter, det gör vi alla i regeringen”.

Försvarsministern

Han bär kostym, läderskor och vit skjorta. Handslaget är fast och han ber mig slå mig ner.

– Du måste förstå vad Eritrea är för nation. Vår psykologi är krigets psykologi. Vi är ett barn av de långa krigen för överlevnad, säger landets före detta försvarsminister Sebhat Efrem och lutar sig tillbaka.

Kontoret är rymligt och fyllt av kartor, böcker och souvenirer från ett liv i skyttegravarna och politikens absoluta centrum.

Soffgruppen är nedsutten och anspråkslös. För att komma in passerar man inga metalldetektorer eller vakter.

Vi är tillbaka i Asmara. Utanför sjunger vävarfåglarna.

– Ser man på husens fasader och infrastrukturen kan man säga att vi har frusit fast i tiden. På 1930-talet var vi som Sydafrika, nu är skillnaden enormt stor. Vad hände med oss? frågar han sig retoriskt, sätter ner kaffekoppen på bordet innan han själv besvarar frågan.

– Krig med Etiopien, krig med Sudan, krig med Djibouti, och krig med Etiopien igen, förklarar den före detta försvarsministern och knackar med knogen i bordet.

Han är i Eritrea känd för att vara en hårdför retoriker: ”Om det uppstår en spricka i båten så kommer den att sjunka. Och vi måste se till att den där sprickan inte uppstår, ” sammanfattade han sin filosofi efter fredsslutet.

Enligt honom är det kring landets ”mjuka värden” som de avgörande slagen nu står om Eritreas framtid.

– Nationell säkerhet består av flera saker. Eldrör är en sak. Men ett lands psykosociala aspekter, den mjuka kraften, det är där det avgörs och om man misslyckas med detta så misslyckas man med allt.

Som försvarsminister var det hans idé att avveckla armén efter självständigheten. Demobiliseringen inleddes 1994 och ett numera ökänt värnpliktssystem byggdes upp för att ”bygga dammar och vägar”.

Fyra år senare stod han mitt uppe i ett nytt krig.

Orsaken till kriget handlade enligt honom inte om någon gränskonflikt eller ens staden Badme, utan om ”etiopisk inrikespolitik”.

– Vårt land är litet och saknar helt strategiskt djup, vi hade inget annat val än att stå kvar och slåss. Det fanns ingenstans att retirera.

Under Etiopiens tre anfallsvågor var den enda ordern han kunde ge att de skulle gräva ner sig och slåss till sista man.

Han drar paralleller till Sparta och slaget vid Thermopyle. Etiopiens agerande under kriget beskriver han som ”galenskap”.

– Einsteins definition av galenskap är att göra om samma fel flera gånger och det är precis vad Etiopien gjorde.

Han beskriver grannlandets regering som skräckslagen över att förlora makten, ständigt jagad av hjärnspöken.

Situationen vid gränsen i dag med ett ”no war-no peace”-scenario är enligt honom en svårlöst nöt som han tror att endast tiden kan lösa.

– Det som hände var en tragedi men av detta har ingen ännu lärt sig någonting. I det läge vi är nu är tiden den bästa läraren, både för vårt land och för Etiopien men också för det internationella samfundet, säger den före detta försvarsministern och förser sig med mer kaffe.

Jag har begärt att få träffa Sebhat Efrem för att prata om Etiopien och hur han ser på risken för ett nytt krig. Han vill bara först veta om jag varit i Fisksätra?

Jag nickar.

– Jag har en syster där, säger han, ursäktar sig och går bort till sitt arbetsbord för att hämta sin bärbara dator.

På väg tillbaka berättar han om de svenska missionärer som lade grunden för utbildningssystemet i landet.

Men i dag var det länge sedan han fick besök från Sverige.

– Jag önskar att fler svenskar intresserade sig för Eritrea så vi kunde se nya samarbeten, säger han och slår sig ner igen.

Jag sätter mig bredvid ministern medan fläkten i hans gamla dator varvar upp.

Skärmen blir blåaktig och han klickar fram en powerpoint med rubriken ”Nationell säkerhetsstrategi”.

– På pappret är Etiopien en stormakt, understödd av legenden om imperiet, men det har skett ett paradigmskifte i landet som omvärlden inte uppmärksammat, säger ministern och klickar sig vidare samtidigt som han förklarar att landet uppvisar en övertro på den egna militära förmågan.

Jag flyttar mig närmare ministern för att kunna se skärmen bättre medan han beskriver en paranoia i grannlandet som han tror kommer att leda till statskollaps.

– En minoritet försöker styra över en majoritetsbefolkning och för att lyckas med det väljer de kriget. Det är deras enda chans att hålla ihop nationen och avleda uppmärksamheten från de verkliga problemen.

Hans analys leder honom också till att tro att risken för nya krig framöver är stor och han är bekymrad för vad han hör från den andra sidan gränsen.

– Staten knakar i fogarna och vi vet hur en stat som Etiopien kollapsar, det börjar i periferin och sedan smälter centrum ihop. Det som fäller avgörandet är inte upprorets styrka utan maktens svaghet. Upprorsmän brukade vara ett fantasifoster som de skrämde invånarna med. Men nu är det verklighet. De har skapat ett Frankensteinmonster.

Jag antecknar och frågar om hur han kan vara så säker på den förestående kollapsen.

– Deras etnopolitiska kultur är en tidsinställd bomb som kommer att brisera och då försvinner Etiopien med vinden. Hela deras enorma armé smälter samman utan att vi behöver avfyra ett enda skott, svarar han självsäkert.

Han berättar att han varnade den etiopiska ledningen redan under kriget för riskerna med att bygga en stat på etnicitet där en minoritet på sex procent, de från Tigrayregionen, skulle sitta på alla maktpositioner.

Eritrea valde en annan väg och upplöste redan innan självständigheten de etniskt indelade förbanden.

På datorn klickar ministern fram en karta över Etiopien och pilar i rött strålar från Amhara-, Afar-, Ogaden- och Oromoregionerna in mot huvudstaden.

– Här ser du receptet för statskollapsen, hur beväpnade upprorsrörelser sveper in mot centrum från alla väderstreck. Det kommer att bli en katastrof av bibliska proportioner.

Den mest brännande konflikten menar han är oromofolkets protester. Under året har etiopiska säkerhetsstyrkor skjutit ihjäl 120 civila demonstranter.

– De söker hämnd efter att länge ha behandlats som andra klassens medborgare. De utgör en majoritet av befolkningen och är en kraft som kan svepa bort allt, förklarar ministern.

Om inte konstitutionen förändras tror han att statsapparaten under de kommande åren kommer att tappa i legitimitet.

– Armén består till 60 procent av människorna från Oromoregionen så när politikerna spelar det etniska kortet blir det som att hälla bensin på elden.

När jag ber ministern att presentera några fakta på att hans katastrofscenario äger rum menar han att det är ”svårt att kvantifiera förfallet”.

– Men du kan redan nu se de massiva flyktingströmmarna, epidemierna, hur rättslösheten sprider sig och hur den etiopiska säkerhetstjänsten alltmer blir som en stat i staten.

Det är inte med någon skadeglädje som han presenterar sina analyser. Utan med sorg. Etiopien står inför ett val menar ministern. Antingen kommer vi att få se fortsatt våld, etnisk rensning och statskollaps.

Men om de förändrar sin konstitution, retirerar från den eritreanska staden Badme så finns det en chans att undvika katastrofen.

– Landet står mot väggen och saknar handlingsalternativ. Om de inte retirerar så kollapsar regeringen av egen kraft.

Hans sammanfattning av Etiopien är ”ett fattigt land som aldrig vunnit ett krig”.

Men trots att han beskriver en galopperande kris tror han att processen kommer att ta sin tid.

– Etiopien är som en dinosaurie, man dödar den inte snabbt, det kommer att ta tid. Men de är rädda, skadade och omringade nu.

För att rädda Etiopien kan länder som Sverige spela en roll tror ministern. Men det kräver att man agerar snabbt.

– Det internationella samfundet har ignorerat varningssignalerna eftersom de haft en romans med landet. Men politik måste utgå från verkligheten, inte känslor, säger han och slår ihop locket på datorn och ropar in mer kaffe.

Den korta föreläsningen av hur Eritrea tänker vinna ett krig utan att avlossa en enda kula är slut och det finns bara en motfråga att ställa.

– Hur ska du se till att inte Eritrea går samma väg?

På den frågan finns det enligt ministern bara en sak att göra och det är att försvara och utveckla den eritreanska kulturen.

– En del politiker vill överdriva sin roll. Ta till exempel det kalla kriget, det slutade av sig självt, plötsligt slog människor sönder muren i Berlin. Ingen såg det komma. Politiken är full av överraskningar och jag tror att man inte ska underskatta spontaniteten hos människan, säger han.

Han anser också att landets ”mjuka värden” just nu är starka.

– Kulturellt och psykosocialt är vi i väldigt bra form särskilt i jämförelse med våra grannar och har vi bara den moraliska styrkan så kommer utvecklingen att komma av sig själv.

En annan faktor som han menar är på Eritreas sida är tiden.

– Vägen mot ekonomisk tillväxt och stabilitet är mer en rännil än ett snabbt ekonomiskt mirakel. Den bästa läromästaren är tiden.

Att Eritrea firar 25 år som självständig nation anser han mest vara en lek med siffror.

– Det är som att räkna en flygande fågels fjädrar, vad säger det om något annat än att tiden gått, frågar han sig.

Men ska han lyfta fram något är det att den nya generationen ärver ett land i relativ fred.

– Landets barn går inte i fädrens fotspår. Bondens dotter kan bli ingenjör.

Det enda orosmolnet som ministern ser är att tänkbara investerare kan skrämmas iväg av allt ”oväsen”.

Om bara någon månad kommer FN:s undersökningskommission att komma fram till att landet begår brott mot mänskligheten.

På gruvministerns vägg sitter ett fotografi från den omskrivna koppargruvan Bisha. Ett enormt dagbrott 15 mil väster om Asmara mot gränsen mot Sudan som hittills gett den eritreanska statskassan ett tillskott på 800 miljoner dollar.

På frågan om han läst Amnesty International där man anklagar ledningen för slavarbete nickar han.

– Jag läser alla Amnestys rapporter, det gör vi alla i regeringen. Men vad gör man med en sådan rapport om man har gått genom blod och vatten? Om landet hotas av krig? Jag önskar att vi slapp ha ett värnpliktssystem. Men om de i stället hade försökt att komma hit för att förstå Eritrea hade de sett att vi klarar oss med excellens.

I en rättsprocess i Kanada kräver jurister att gruvan ska stängas eftersom”allt samarbete med den eritreanska regeringen innebär ett stöd till övergreppen”.

Flera vittnen i rapporten beskriver tortyrmetoden ”helikoptern” där den torterade kläs av och får sina armar och ben hopbundna bakom ryggen.

Gruv- och energiministern Sebhat Efrem vill hellre lyfta fram det unika med gruvans drift.

– I många afrikanska länder har vi sett hur allt som är kvar efter ett par år av utländsk gruvdrift är ett förorenat hål i marken, men kunde man göra det på ett annorlunda sätt? Vi var nyfikna på om det skulle fungera att i samarbete med utländska bolag utvinna mineraler.

Resultatet blev ett eritreansk-kanadensiskt projekt där målet för de utländska arbetarna var att utbilda eritreaner så att de själva skulle bli överflödiga.

Men ministern vill också tona ner de enorma förväntningarna kring vad pengar från en enskild gruva kan åstadkomma.

– Vi har än så länge bara en gruva. Pengarna därifrån kommer inte att räcka långt. I dag betalar vi inte ut bra löner till vare sig soldaterna eller veteranerna.

Planen är nu att med erfarenheterna från denna gruva bjuda in fler gruvbolag och även öppna upp marknaden för olja, gas och turism.

– Runt omkring oss rasar krigen, men här i stormens öga finns stabiliteten och möjligheterna. Vi är öppna för investeringar, men vi måste behålla kontrollen över vår kulturella identitet. Om vi förlorar den har vi ingen nytta av de nya inkomsterna, säger han.

Utanför kontoret sänker sig solen över Asmara.

Om landets ekonomi fortsätter att växa har den före detta försvarsministern en enda önskan.

– Inkomsterna skulle omedelbart investeras i sjukvårdssektorn.

MÄNNISKORÄTTSBROTT. FN:s undersökningskommission kom nyligen fram till att landets ledning begår brott mot mänskligheten. Flyktingarna vittnar om vad som sker där ingen ser.

Barnsjukhuset

Barnläkaren Samson Abay väcks av kollegorna på centralsjukhuset i Menderfera strax före midnatt. Han småspringer den korta sträckan mellan huset han hyr och avdelningen med för tidigt födda barn.

Larmet för syremättnaden i blodet har slagit till vid en av kuvöserna och han tvättar snabbt händerna, tar på sig ett par handskar och börjar rätta till slangen med syrgas som går in i barnets näsa.

Efter ett par minuter är nivån uppe på nästan 100 procent och alla runt omkring kan slappna av.

Samson Abay ger instruktioner till nattskiftet och går med trötta steg tillbaka till sovrummet.

Om fyra timmar ska han upp igen.

När jag möter Samson Abay har han hunnit sova i ett par timmar.

Solen står som högst på himlen och det är varmt i lokalerna. I bakgrunden hör man ljudet av en pulsmätare.

De flesta reportage från Eritrea handlar om flyktingar, repression och bristen på pressfrihet. Men det finns också andra historier som sällan letar sig utanför det lilla landets gränser.

I väntrummet sitter familjer och väntar på att besöka någon av sjukhusets alla avdelningar. Runt omkring i den lummiga innergården växer fruktträd som skördas av personal och patienter.

– De flesta som kommer söker för olika infektioner i luftrören, lunginflammation och en del tandproblem. Men vi börjar också få fall med högt blodtryck och diabetes, så kallade västsjukdomar, säger Samson Abay

Eritrea var länge det land med högst mödradödlighet i världen. I dag har den minskat med 75 procent. Dödligheten för barn under fem år har minskat med två tredjedelar och även fallen av malaria har fallit dramatiskt.

– I dag kommer 93 procent av alla gravida i regionen till sjukhuset för en kontroll men fortfarande väljer drygt hälften att föda i hemmet, berättar Samson Abay.

Jag funderade ett bra tag innan jag tackade ja till rundvandringen på sjukhuset.

Å ena sidan är det just den typen av reportage som regeringen vill ska skrivas.

Å andra sidan är det nödvändigt att försöka förstå vad det är regeringsvännerna försvarar.

– Vi har fått ner barnadödligheten men ännu inte lyckats få ner dödligheten för de nyfödda. Den är samma i dag som för 25 år sedan, fortsätter Samson Abay och jag lägger märke till att han haltar när han går.

När han var fyra år så föll han i en trappa och doktorn som behandlade honom behöll gipset på för länge så att musklerna i benet paralyserades.

Samson öppnar dörrarna in till barnavdelningen där ett tiotal tomma barnsängar står på rad.

– För fem år sedan var det fullt med bebisar här, men efter vårt nya sätt att ordna verksamheten så fångas de sjuka upp ute i byarna i ett tidigt skede, berättar barnläkaren.

Även om barnadödligheten sjunker så är utmaningen nu att även rädda de för tidigt födda barnen ute i byarna. Sjukhuset har ett upptagningsområde på 800 000 personer och varje år föds här 2 300 barn.

– Det är där vi måste sätta in resurserna, för att få ner kurvan måste vi ut i byarna där de föds och fånga upp dem där. När de väl kommer hit till sjukhuset kan det vara för sent, säger Samson.

För att sprida kunskapen om hur man räddar de för tidigt födda har han skrivit en pedagogisk lärobok.

– Grunderna är mat, värme och amning. Då kan vi rädda den majoritet som inte kräver högteknologisk vård.

Förklaringen till de statistiska framgångarna menar han är att man lyckats hushålla med resurserna.

– Vi har inte råd att lägga miljoner på teknik, så det vi jobbar mest med är upplysning, de flesta i Eritrea dör inte av cancer eller bilolyckor, de dör av enkla botbara sjukdomar. De löser vi bäst genom att utveckla samhället. Säkra tillgången på rent vatten och bygga skolor, berättar Samson.

I byarna runt omkring utbildar han volontärer som hanterar diaré, lunginflammation, och uttorkning. Det senaste fallet av malaria upptäcktes för tre år sedan.

– Vi har jobbat medvetet med dessa ”killer diseases”.

Samtidigt får han också jobba mycket med fördomar kring modern medicin.

– I delar av Eritrea finns en tro att det är det elaka ögat som drabbat sjuka barn. Andra tror att man måste skära av gomspalten hos små barn som spyr mycket.

Ibland får de in barn som fått sina tänder utdragna eftersom anhöriga trott att de orsakat diarén.

– Men det blir mer och mer ovanligt, medvetenheten ökar, och här spelar kvinnoorganisationerna en större roll än sjukhuset, berättar Samson.

Han läste själv medicin i Etiopien när kriget bröt ut 1998. Kort därefter fick han precis som 70 000 andra eritreaner en order om att han skulle tvångsdeporteras till Eritrea. Kollegor till honom plockades ut under pågående operationer och skickades tillbaka.

Busslast efter busslast med människor kördes mot gränsen.

– Jag gömde mig för att kunna slutföra mina studier, min litenhet gjorde att många trodde att jag var yngre än vad jag var och det blev min skära lycka, minns Samson Abay.

I ett klassrum på området pågår en matematiklektion för patienterna. För de som stannar länge får de förutom vård även utbildning under sin tid på sjukhuset.

– När jag kom hit visste jag inget om något. Men nu har jag lärt mig skriva och räkna, jag har min egen mobil och jag kan ringa vem jag vill, säger Fatama, 28 år, som behandlas på fistula-avdelningen.

Plötsligt märker jag att Johan slutat att ta bilder.

– Varför tar du inga bilder? frågar jag.

– En sån här scen kan vi väl aldrig få in i detta? Det här är ju ren propaganda!

– Klart att det finns en historia här, hur detta ska passa i det stora reportaget får vi väl se, svarar jag.

Efter rundvandringen av sjukhusets olika avdelningar slår vi oss ner under ett skuggande träd på sjukhusets kafé.

Sött te bärs fram och Samson tar fram sin Ipad för att visa bilder på barn han behandlat.

När ett team från BBC besökte Eritrea nyligen visade Samson runt även dem på sjukhuset.

– Efter rundvandringen gick reportern bakom ett hörn på byggnaden och viskade in i kameran att allt kändes ”koreograferat”.

Han klickar fram inslaget på sin padda och spelar upp scenen.

– Jag blir ledsen, det var mina patienter hon träffade, de är på riktigt, sjukhuset är på riktigt, säger han och skakar på huvudet och stänger av inslaget.

Misstron mot utländska journalister var redan innan dess stor.

– När jag möter en mamma och hennes barn som jag behandlat vet jag att jag gör skillnad, då kan BBC säga vad de vill om att mitt arbete här skulle vara koreograferat, säger han och sätter ner tekoppen.

Innan han går tillbaka in till sin avdelning bläddrar han igenom sin Ipad igen.

– Jag jobbar för mitt land, inte för pengarna, då skulle jag ha bosatt mig utomlands, kan inte BBC förstå det?

Samson berättar att han valt att bosätta sig på sjukhusområdet för att kunna kika till de barn han vårdar klockan åtta, klockan tio och sedan en sista gång innan han går och lägger sig klockan tolv.

– Vi är ett fattigt land, som har haft krig i decennier men alla måste göra sitt bästa med de resurser vi har. Lycka till på er jakt på sanningen, ropar Samson Abay efter mig när vi skiljs åt.

Martin Schibbye

Stockholm

Detta är del två i en reportageserie i tre delar. Läs del 3 här. 

Av Martin Schibbye