Militären i Myanmar har dödat nästan 600 människor under protesterna sedan militärkuppen tidigare i år. För Blankspot skriver en av demonstranterna om stämningen i ett land på katastrofens rand.
Av Blankspot 13 april, 2021
Text: Maung Aye.
Jag heter Maung Aye och går i gymnasist i Rangoon, huvudstaden i Myanmar. Mina föräldrar är båda etniska kineser från en annan delstat, men jag är född och uppväxt i Rangoon. Jämfört med en genomsnittlig medborgare har jag levt ett priviligierat liv och studerat på olika internationella privatskolor.
Jag har växt upp under Thein Seins administration, under en epok då Myanmar äntligen började att öppnas upp efter nästan ett halvt århundrade av isolering och stagnation.
Nya köpcentrum växte upp som svampar ur jorden, kontorshusen sköt i luften och de rangliga bussarna som konstant var sönderfallande ersattes med nymålade och luftkonditionerade varianter.
När mina föräldrar berättade om sina liv och uppväxt framstod det mer och mer som en väsensskild värld, en värld vi alla med glädje förpassade till historien i takt med landets progression.
Innan kuppen hade jag ärligt talat inte funderat så mycket på politiken i landet. Min kunskap var begränsad till att NLD var de goda och USDP (militärens parti) de onda. Jag visste att mitt land hade utkämpat det längst inbördeskriget i världshistorien, men vad kriget handlade om hade jag inte kunnat återberätta.
Det Rangoon jag växte upp i påminde om de andra större städerna i Sydostasien: klibbig värme, vibrerande gator, marknadsstånd och luftkonditionerade köpcentrum. Livet var i brist på andra ord: normalt och folk runt om kring mig verkade inte ta någon notis om det faktum att det ens pågick ett inbördeskrig, så kunskapen om detta var aldrig i händelsernas centrum utan ett brus som snabbt smälte ihop med stadens bakgrundsljud.
Det fanns så klart hot om en förestående militärkupp innan den väl ägde rum den första februari. Men bara tanken på en kupp verkade liksom löjlig och osannolik. Dessutom hade en av militärens talespersoner i ett officiellt uttalande sagt att militären, Thatmadaw, var lojala med konstitutionen från 2008 och att de ville bibehålla freden och säkra demokratin. Många, jag var en av dem, kände när vi hörde detta uttalande att det var en garanti från militärens sida och att alla rykten om en kupp var falska. När allt kom omkring: hur skulle en kupp kunna ske på ett demokratiskt sätt.
Så fel vi alla hade.
Vi hade alla underskattat militärens uppenbara hyckleri. Vi hade underskattat hur långt, Thatmadaw var villiga att gå för att släcka den egna makthungern.
Morgonen den första februari vaknade hela Myanmar till en blackout där både nätet och telefonerna låg nere. Jag kände mig först förvirrad när jag såg tecknet för ”ingen signal” på mobilens skärm.
Men förvirring gav snabbt vika för en obehagskänsla i magen när jag så sakteliga tog in det som var en ny verklighet.
När internetuppkopplingen började fungera igen kom också nyheterna. Dels om kuppen men också om kidnappingarna av olika partimedlemmar i NLD och tjänstemän vid valkommissionen.
Rörelsen för civil olydnad startade i samma stund. Den första februari började landets medborgare att slå på grytlock och pannor. Djupt i vår kultur finns en tro på att höga ljud kan skrämma bort onda andar och vi vill så gärna se de onda andarna som har tagit kontroll över vårt land jagas bort.
Budskapet om att avstå från våldsamheter spreds tillsammans med uppmaningen att gå ut och protestera. Men ingen visste hur militären skulle reagera när demonstranterna nådde gatorna.
Därför kan vikten av rörelsens icke-våldsprinciper inte nog understrykas. Vi visste hur våldsamheter endast skulle ge militären en ursäkt att ”skydda” och därmed orsaka än större blodsutgjutelse.
Men med det sagt, att sedan dagligen se mitt folk bli beskjutna, kidnappade och dödade och veta att de civila demonstranterna inte har något att sätta emot militärens resurser i termer av utrustning eller träning, ger mig en hatisk känsla av yttersta hjälplöshet. Folk står nu vakt nattetid, andra patrullerar sina bostadsområden, de hemmagjorda sköldarna börjar bli fler och länkar till var man kan köpa skyddsutrustning sprids snabbt med nätets hjälp.
Trots det så har de brutala räderna och nattliga terrorn utförd av Thatmadaw och polisen som står på deras sida skördad många oskyldiga liv. Fler än vad som kan räknas. Juntan dödar nu inte enbart de som demonstrerar i första ledet utan också helt oskyldiga civila som bara råkar gå förbi på fel plats eller barn som leker nära de egna hemmen.
En femårig pojke från Mandalay är det yngsta dödsfallet hittills. En film från när han ligger tyst och döende på marken med medmänniskor som håller om hans huvud och tröstar honom med orden ”var inte orolig min son, inget ont kommer att hända dig” sprids nu bland demonstranterna.
När jag såg filmen kunde jag inte sluta tänka på hur pojkens liv tog slut innan det ens hann börja. Han hann inte ens börja i första klass, han borde fått leka med jämnåriga vänner på skolgården, se tecknade serier och läsa sagor.
Istället fylldes luften av ljudet från skottsalvor, gatorna av blodet från vårt folk och nationens framtid ställdes in framför våra ögon. Situationen i dagens Myanmar är ingen bra plats för ett barn att växa upp på. Men det kan komma att bli än värre om landet glider tillbaka in under militärens diktatur
Under de två tidigare regimerna har vi sett Myanmar gå från att vara ett av de mest framgångsrika länderna i Sydostasien till att bli ett av de fattigaste och mest underutvecklade. Etablerandet av en kvasi-medborgerlig regering (inte demokratisk eftersom konstitutionen fortfarande garanterade 25 procent av platserna i parlamentet till militären) gav oss ändå hopp och tillät min egen generation få smaka på friheten under uppväxten. Även om den var kortlivad, så är detta kroppsminne av frihet bränsle i kampen.
För vi vet att vi också som så många andra har potentialen att uträtta stordåd och vinna segrar. Kuppen satte strålkastarljuset på hur viktigt det är, hur bråttom det är att få en federal demokrati på plats: En konstitution med lika rättigheter och skydd för alla olika etniska grupper.
Allt för länge har krigen och terrorn svept som vågor över avlägsna delstater i vårt land, medan vi, de priviligierade i städerna stuckit våra huvuden i sanden och fortsatt med våra dagliga liv som om det regnade.
Militärens splittrande retorik – att etniska minoriteter är farliga upprorsmän utan andlig tro vars enda mål är makt över landet och att utplåna buddismen – har använts för att hjärntvätta soldater och skapa stöd bland en allt räddare befolkning.
Den retoriken framstår nu som den fars den alltid varit.
För nu inser vi, nu tvingas vi inse, den smutsiga sanningen, att den verklighet som de etniska minoriteterna levt under i hela sina liv, den verkligheten är nu också vår.
Även vi vet nu att militären är beredda att döda för att skydda sina egna intressen.
De första dagarnas protester bemöttes med tårgas och vattenkanoner. Sedan eskalerade situationen. Först kom slagen. Sedan den skarpa ammunitionen från automatvapnen. Och nu regnar granaterna. Hela kvarter blir till rasmassor. Administrationsbyggnader förvandlas till stoft mitt i natten då alla enligt det rådande utegångsförbudet och undantagsstilleståndet ska hålla sig inomhus.
De boende som ger sig ut för att försöka släcka bränderna efter bomberna jagas bort, skjuts och dödas. Militärjuntan hävdar att de tog makten för att ”återupprätta demokratin” och skydda folket. Men de över 550 namn på personer som dött bär vittnesmål om att det är lögner som sipprar ut mellan tänderna.
Det som jag ser ske är avskyvärt och de övergrepp som jag nämnt här ovan är inte ens hälften av de som ägt rum.
Excesserna i våld sprider sig. Grymheten växer även den dag för dag och de civila medborgare som är lyckliga nog att ha fiber, sedan mobildata ligger nere, kan varje morgon när nätet släpps på få glimtar av det som skett i skydd av mörkret.
Just nu kommer få nyheter från andra delstater, från städer och byar ute på landsbygden hör vi inget.
Det beror inte på att det inte sker övergrepp utan på att de som överlevt inte har någon möjlighet att ladda upp filmer och bilder. Det är därför inte längre de bilder vi ser som skrämmer oss mest – utan vad vi inte får se.
Foto: Ninjastrikers
**
Maung Aye är ett fingerat namn. Av säkerhetsskäl har vi valt att anonymisera skribenten. Detta är det första av flera vittnesmål inifrån Myanmar. Sajna upp dig för Blankspots nyhetsbrev för att inte missa kommande artiklar och texter.
