Nyheter om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Reportrarna på plats: Så bevakar vi Nagorno-Karabach
I samband med Blankspots återpublicering av krönikorna från OC Medias korrespondenter Ismi Aghajev från Azerbajdzjan och Ani Avetisian från Armenien har Rasmus Canbäck haft ett personligt samtal med dem. Hur är det att bevaka konflikten i Nagorno-Karabach på plats?
Av Rasmus Canbäck 8 oktober, 2021
Nättidningen OC Media är belägen i Georgiens huvudstad Tbilisi, och för tidningen arbetar journalister från regionens alla hörn. Idén är att spegla regionens etniska mångfald under ett och samma tak; vilket ses som en unik satsning där de etnonationalistiska konflikterna är grunden till många av regionens krig.
Medan det för de flesta armenier och azerbajdzjanier är det så gott som otänkbart att träffa någon från det andra landet, och än mindre arbeta tillsammans med den, för Ani och Ismis så är det vardag.
Ani som sitter i Armeniens huvudstad Jerevan har i början av samtalet problem med tekniken. Ismi som för närvarande befinner sig i Tbilisi börjar därför med att berätta.
– Jag är trettio år nu, och har arbetat med journalistik sedan jag var runt tjugo. Ursprungligen kommer jag från aktivistisk bakgrund där jag brytt mig om människorättsfrågor, så som HBTQ-rättigheter, och intresserat mig för konfliktlära. Vad är egentligen konflikter mellan stater och människor?
Jag frågar Ismi om hur det är att verka i Azerbajdzjan som svartlistas av Reportrar utan gränser i pressindex.
– Det finns en anledning till att jag befinner mig i Tbilisi. Inte direkt för att jag är eftersökt i Azerbajdzjan, men det är väl helt enkelt något friare här och jag behöver inte vara orolig för säkerheten. Men för att besvara frågan: man lär sig vilka ämnen man kan skriva om, hur man ska skriva om dem och när man ska skriva om dem. Det är inte fel att kritisera regeringen egentligen, men bara du är försiktig med att peka ut presidenten. Som azerbajdzjan och 10 år inom det här så vet jag hur jag ska navigera och balansera mina texter.
Ani får ordning på sin teknik och jag ser hur hon försöker hitta rätt vinkel från telefonen för att hon ska synas ordentligt. Hur kommer de överens om hur bevakningen ska gå till?
– Så för oss som arbetar på OC Media är det inte så svårt egentligen, säger Ani. Vi har en tydlig strategi och policy för hur vi ska bevaka konflikter, och särskilt Nagorno-Karabach. Det innebär att om vi bara är överens om detta, och alla reportrar skriver under på det, så är det inga problem för oss sinsemellan att arbeta ihop.
Rapporteringen i båda länderna har gjort sig känd för att vara ensidig och nationalistisk. Under kriget stängdes alla sociala medier ner i Azerbajdzjan i 44 dagar och i Armenien förbjöds spridning av icke-officiell information om kriget.
Reportrar utan gränser rapporterar om att utländska journalister ofta nekades pressackreditering i Azerbajdzjan och i Nagorno-Karabach kommer så gott som ingen utländsk journalist in sedan början på året.
Jag utmanar dem och frågar hur det svåra medieklimatet påverkar rapporteringen och om de har känt press från sina respektive länder att rapportera på ett särskilt sätt.
– Nej, jag har varit ganska fri, inleder Ani. De flesta blandar sig inte i hur jag skriver om konflikten. Visst finns det en sorts nationalistisk falang i Armenien som vill ha allt på sitt sätt, men efter kriget har det förändrats lite – som om man måste hitta en ny väg.
Ismi fyller i.
– Från Azerbajdzjan är det annorlunda. Jag känner visserligen inte heller så mycket press från folk. Man lämnar mig ifred, även om jag har blivit kallad det ena med det andra. Bara här om dagen såg jag en ganska hård kommentar efter publicering av krönikan som ifrågasatte den.
Han tystnar och tänker efter lite.
– Men… man kan säga att journalister behandlas annorlunda. En lokal journalist som är från Azerbajdzjan, och som verkar i Azerbajdzjan behandlas på ett sätt. En journalist som mig, som är azerbajdzjanier men som skriver för utländska medier bemöts på ett annat. Värst är det för utländska journalister som skriver för utländska medier. När folk och regeringen läser deras texter är det med stark skepticism. Utgångspunkten är helt enkelt att de är antiazerbajdzjanska. Till och med jag kommer på mig själv med att jag kan lusläsa vartenda ord av deras texter: det är på något sätt inbyggt.
Efter en stund flikar Ani in.
– Det är viktigt för mig att inte bli en del av någons spel. Jag ser att det starka trycket oftast kommer utifrån Armenien, och inte inifrån Armenien. Vår diaspora har gjort sig känd för att vara väldigt, väldigt, nationalistisk. Här bedöms man också olika än i Armenien. Men som jag sade har det inte påverkat mig nämnvärt.
Hur är det att bevaka en konflikt som är så personlig frågar jag dem.
– För mig är konflikten oerhört personlig svarar Ani. Det är den väl för de flesta armenier. Jag ska till Karabach nästa vecka och vill ta mig så nära Sjusji som jag kan. Det kommer nog kännas, men mer kan jag inte säga. Det är allt.
Sjusji heter Sjusja på azerbajdzjanska och är sedan avtalet om eldupphör 10 november 2020 en del av Azerbajdzjan. Staden ligger på en klippa som blickar ut över Nagorno-Karabach och när man åker in passerar man staden precis vid dess fot. För både azerbajdzjanier och armenier framställs staden som oerhört historiskt viktig.
– När man skriver säger Ismi, så finns det så mycket mer som jag verkligen vill skriva. Ibland vill jag bara slänga in svordomar och förbannelser, men man får ju hålla tillbaka. I slutänden är allt det här lidandet så förbannat onödigt.
Texterna som Ani och Ismi skrivit är översatta av Rasmus Canbäck och återpublicerade hos Blankspot. De är skrivna utifrån deras personliga erfarenheter, känslor och perspektiv. Läs dem här.
Toppbild: Areg Balayan. Ett hus i Nagorno-Karabach som träffats av en azerbajdzjansk raket.
Fakta Nagorno-Karabach
Befolkning: Den sista officiella folkräkningen genomfördes 1991 strax innan Sovjetunionens fall. Då bodde cirka 189 000 invånare i området, som till tre fjärdedelar bestod av armenier och resterande azerbajdzjanier. Innan kriget i fjol bodde det cirka 150 000 armenier i regionen, och efter bor det 30 000 färre.
Huvudstad: Stepanakert, ca 55 000-60 000 invånare (15 000 fler efter kriget)
Officiella språk: Armeniska och, sedan 2021, ryska
Geografi: Ungefär lika stort som Gotland med berg på uppemot 3000 meter över havet. Ligger där den armeniska bergsplatån möten den azerbajdzjanska steppen. Omslutet av Azerbajdzjan där regionen sedan 1991 inte är en administrativ enhet, utan uppdelad mellan flera regioner.
Konflikten i korthet: Nagorno-Karabach har formellt varit en självstyrande region i Azerbajdzjan sedan ryska revolutionen 1917 då Armenien och Azerbajdzjan under ett par år utropade självständighet från Ryssland. Efter ett krig om det armeniskdominerade Nagorno-Karabach återkom Ryssland i form av Sovjetunionens Röda armén med samma löfte till båda: att Nagorno-Karabach skulle tillfalla dem.
Nagorno-Karabach utropades av Josef Stalin till en självstyrande autonom republik innanför Azerbajdzjans gränser, med en stor majoritet armenier, men konflikten hanterades aldrig. 70 år senare, när Sovjetunionen föll, deklarerade den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach självständighet från Azerbajdzjan och ett krig bröt ut som slutade 1994 med ett avtal om eldupphör. Runt en miljon människor, armenier och azerbajdzjanier, försattes under 80- och 90-talet på flykt. Nagorno-Karabach bildade en självstyrande republik med egen militär, rättsväsende och parlament och har inte erkänts av någon annan nation.
Nagorno-Karabach erkänns istället av omvärlden som en del av Azerbajdzjan, men än kvarstår fredsförhandlingar där ett folks rätt till självbestämmande ska tas i beaktande. Förhandlingarna har under 25 år gått i stå, och statusen är därför inte avgjord.
Samtidigt har Azerbajdzjan genom oljeintäkter genomgått en snabb och kraftig militär upprustning som långt överstiger Armeniens kapacitet.
27 september 2020 utbröt ett krig mellan Azerbajdzjan och armenierna i Nagorno-Karabach. Båda sidor anklagar varandra för krigsutbrottet, men de flesta bedömare anser att Azerbajdzjan inledde invasionen i ett försök att ta tillbaka regionen och att armenierna inte hade några incitament att anfalla. Kriget slutade 10 november med ett avtal om eldupphör som undertecknades kvällen innan av Armenien och Azerbajdzjan, med Ryssland som medlare. Stora delar av området återgick i azerbajdzjansk kontroll, och Azerbajdzjan utropade sig som segrare. Ryssland fick uppdraget att bevaka vapenstilleståndet och skydda den armeniska befolkningen.
