Blankspot om
Regeringens öppenhetsgaranti för biståndet floppade
I syfte att få bukt med korruptionen lanserade alliansregeringen 2011 ett löfte om att offentliggöra alla dokument om svenskt bistånd och göra dem tillgängliga på Internet. Men reformen floppade – fem år senare finns bara tio procent av dokumenten tillgängliga. I april 2011 lanserade den tidigare biståndsministern Gunilla Carlsson en så kallad transparensgaranti för biståndet. […]
Av Nils Resare 11 februari, 2016
I syfte att få bukt med korruptionen lanserade alliansregeringen 2011 ett löfte om att offentliggöra alla dokument om svenskt bistånd och göra dem tillgängliga på Internet. Men reformen floppade – fem år senare finns bara tio procent av dokumenten tillgängliga.
I april 2011 lanserade den tidigare biståndsministern Gunilla Carlsson en så kallad transparensgaranti för biståndet. I ministerns retorik skulle garantin ge den svenska allmänheten, och medborgarna i mottagarländerna, insyn i hur biståndet används och därmed kunna förhindra bedrägerier och korruption. Reformen lanserades stort och den lyftes upp vid flera internationella toppmöten världen över.
I den tvåsidiga broschyr som UD skickade ut stod det att alla dokument som rör det svenska biståndet ska vara tillgängliga online utan fördröjning. Men så blev det inte. I själva verket har transparensgarantin floppat, det visar rapporten “Transparency Guaranteed” av Pontus Hedlin, forskare vid Stockholm Business School.
– Regeringen har inte levt upp till garantin och till de löften som finns i den, säger Pontus Hedlin.
Den centrala delen i transparensgarantin var sajten OpenAid.se där alla dokument om det svenska biståndet skulle finnas sökbara. Men fem år efter lanseringen finns bara omkring tio procent av dokumenten där, enligt Pontus Hedlin. Att bygget av arkivet har gått så pass långsamt har delvis med legala frågor att göra, bland annat sekretesslagstiftning och lagen om personuppgifter. I rapporten konstaterar han att regeringens transparensgaranti lovade att uppfylla betydligt mer än vad det svenska regelverket offentlighetsprincipen tillät.
Pontus Hedlin påpekar också att projektet var förvånansvärt dåligt finansierat och att det i hög grad har vuxit fram utan en dialog med användarna. De senaste åren har bara två personer på Sida arbetat med att bygga upp databasen.
Granskningen visar att allmänheten, i Sverige och i mottagarländerna, knappast alls har använt sig av OpenAid. Användarna är i stället främst Sidas egen personal.
Enligt Pontus Hedlins testkörning av OpenAid finns det stora delar av det svenska biståndet som fortfarande är omöjliga att få insyn i. Det gäller främst Utrikesdepartementets eget bistånd, Swedfund och den information som finns på de svenska ambassaderna.
– Transparensgarantin blev ett politiskt flaggskepp. Det visades upp internationellt och var viktigare för politikerna snarare än för allmänheten, säger Pontus Hedlin.
Missa inte något i Blank Spot Projects pågående biståndsgranskning. Läs mer här.