Analys om Digitalisering, Liberia
Rätten att äga mark får Liberias bönder att känna hopp inför framtiden
I Liberia har kvinnor alltid behövt tillstånd från en man om de vill bli landägare, men efter att flera organisationer satt press på beslutsfattare, ändrades lagen i september 2018. Men det var bara början på ett långsiktigt arbete med att få fler människor att på laglig väg äga en bit mark.
Av Ewa Thorslund 10 februari, 2021
Den lilla apparaten knastrar till och det förinspelade meddelandet, inläst av en för lokalbefolkningen känd radiopratare, spelas upp: ”Vi måste hålla ihop för att stoppa stölden av land i vårt moderland”, ett annat meddelande lyder ”se upp för illegala landaffärer – lagen mot kriminellt landköp är verklig”.
Valet av ljud som informationskanal är inte en slump. Radion är det största massmediet i Liberia men en utmaning är att radiopratarna ofta pratar pidgin – en form av engelska som inte alla förstår. Därför framförs budskapet i den lilla apparaten (en s k Talking Book) på något av de i landet 16 talade språken.
Ofta sker det på ett mycket dramatiserat och engagerande sätt. Det kan vara i form av ett litet brandtal. Som en radiopjäs. Eller en sång: ”Den nya lagen skrevs under av presidenten 2018 och kommer att ta hand om alla medborgare, kvinnor, män och de unga, ja alla, även utlänningar och investerare – är inte det en bra nyhet! Oh yeah!”
Den lika enkla som geniala apparaten som fått namnet ”Talking Book” laddas med olika budskap som sedan kan spelas upp för människor på deras eget språk och dialekt. Med bara ett par enkla knappar är enheten extremt lätt att använda. Det krävs inte att man kan läsa. Det behövs ingen el. Det behövs inget internet. Informationen utformas utifrån den kulturella kontexten och de sociala normer som gäller.
Syftet med meddelandena är att ge ny kunskap eller bidra till ett ändrat beteende. Det är grundläggande information om lagstiftningen och om vilka rättigheter man har när det kommer till landägande, om kvinnors äganderätt, om hur tvister kan lösas, och om hur man går till väga rent praktiskt när gränsen ska dras mellan två grannars hus.
Men det handlar inte bara om befolkningen och deras rättigheter. Det handlar också om att påverka lokala beslutsfattare och makthavare om vikten av att skapa en förändring och vilka positiva följder det kan ha. För hela samhället.
Tidigare, innan pandemin kunde en hel by samlas runt den starkt färgade lilla radioenheten. Man lyssnade tillsammans. Men nu uppmanas människor att undvika folksamlingar. Apparaterna distribueras istället direkt till hemmen. Och i hemmen finns det kvinnor. Och unga. Plötsligt blir allt fler människor informerade.
Inget ont som inte har något gott med sig.
En av de personer som själv reser runt för att informera invånarna om landrättigheter är Constance Teage, som tvingades lämna Liberia som 10-åring på grund av inbördeskriget. Nu är hon tillbaka och reser till de mest otillgängliga platser som anställd av organisationen Landesa, en icke-vinstdrivande och internationell organisation som arbetar i världens mest fattiga områden, tillsammans med regeringar och NGO:s, i syfte att upplysa om den folkliga rätten att äga land.
I vissa byar kan hon inte gå in därför att konflikter och motstridiga landintressen redan är så omfattande.
– Lokala makthavare och landägare kan bli hotfulla. Det är A och O att vara påläst och insatt i de förhållanden som råder på varje enskild plats om informationsinsatsen ska ge bra effekt, säger Constance Teage.
Hon menar att det kommer att ta mycket lång tid att ändra på människors attityd och på rådande normer. En viktig sak som den nya Land Rights Act för med sig är att varje liten by och samfällighet numera tvingas inrätta en ”land management comittée”.
I denna gruppering måste fördelningen vara en tredjedel av vardera män, kvinnor och unga. Det tvingar alltså kvinnor in i det gemensamma förändringsarbetet.
– Många kvinnor som jag träffar är exalterade. Plötsligt kan de delta i diskussioner och beslut som de aldrig varit i närheten av tidigare. Men fortfarande är kvinnor en mycket marginaliserad grupp i Liberia, och det finns definitivt våld mot kvinnor. Dessvärre mer vanligt än ovanligt, säger Constance.
För att kvinnor ska känna sig trygga i informationsarbetet, och våga ställa frågor, så delas de in i grupper med andra kvinnor. Frågorna spelas in i Talking Book och kan sedan besvaras av Landesas experter. Information och data från den lilla apparaten samlas sedan in av Landesas medarbetare i syfte att skapa viktig statistik kring hur väl man lyckats informera, hur många, och var.
Viktigt dock att skydda den enskildes integritet och data. Det gäller att inte piska upp och försvåra redan pågående landkonflikter. I värsta fall kan man påverka eventuella rättegångar i fel riktning.
Det gäller alltså att hålla tungan rätt i mun. Om man inte lyckas övertyga männen om det fördelaktiga i att även kvinnan äger mark och blir en del av ekonomin, så blir det svårt. Organisationen Landesa utbildar därför särskilda ”male champions” som sedan försöker övertyga andra män om det goda och nödvändiga i den nya ordningen.
En annan av pionjärerna för att övertyga sina lyssnare om vikten av att äga en bit land är Emmanuel K Urey, filosofie doktor i hållbara resurser och politisk ekologi samt landschef för Landesa i Libera. Han startade redan för 10 år sedan en egen nationell radiokanal där han tillsammans med inbjudna gäster talade om vikten av att äga en bit land.
– Allt annat kan försvinna, men land och mark finns alltid kvar. Land doesn´t fly away, säger Emmanuel K Urey.
Men det måste också finnas en rättsordning och en myndighet som registrerar och förvaltar överenskomna dokument.
På Balkanhalvön, efter krigen, så försvann tidigare land- och fastighetsregistreringen och plötsligt var det fritt fram att driva människor bort från hus och hem.
– Regeringar kommer och går, och därför måste människorna i Liberia informeras och bli medvetna om sina rättigheter. Det måste ske löpande och med en långsiktighet, fortsätter doktor Urey.
Sedan hösten 2020 har Sverige gått in med stöd i det resurskrävande och svåra arbetet att nå ut på Liberias högst otillgängliga landsbygd i kampanjen ”Land right literacy program for women and communities in Liberia”.
En utmaning som inte blir mindre av att Liberia rankas som det fjärde fattigaste landet i världen. Under 1960- och 1970-talen hade däremot Liberia ett av världens mest snabbväxande BNP, men sedan dess har landet – på grund av två våldsamma inbördeskrig, kupper, omfattande korruption och ebola – tappat i stort sett allt. Fattigdomen är enorm. Ekonomin har gått i botten.
De enorma naturtillgångar som finns i landet har man inte lyckats omvandla i den takt eller den omfattning som krävs. Landet går på knäna och man skulle inte klara sig utan IMF, Världsbanken, EU och insatser från enskilda länder och institutioner.
Liberia är idag vad man kallar en gammeldags handelsekonomi. Man har få fungerande vägar. Bristfällig sjukvård. Inga dagstidningar. Inga TV-kanaler. Information och nyheter hämtas allt mer från Facebook och Google. Drygt 50 % av befolkningen kan överhuvudtaget inte läsa och skriva. För kvinnor är siffran nästan 70 %.
Att i denna verklighet genomföra en massiv folkbildningsinsats i syfte att öka kunskapen och säkerheten vad gäller lokalbefolkningens marktillgångar och om den nyvunna rätten att äga land är en enorm utmaning,
Efter 170 år av rättigheter som bara gällde för vissa grupper, så klubbades 2018 The Land Rights Act igenom av sittande presidenten, och det före detta internationella fotbollsproffset, George Weah.
Lagen ses som helt nödvändig för att minska den extrema fattigdom som råder i Liberia.
Den lilla möjlighet som tidigare fanns att köpa sig en bit land gällde enkom för män. Kvinnor kunde möjligen odla något för hushållsbruk på någon manlig släktings mark. Att plantera ett träd eller något annat lite mer långsiktigt var inte att tänka på.
Men det var fram till 2018. Nu står ett av världens fattigaste länder inför enorma förändringar i och med den nya lagen om landägande.
Det finns också andra ljusglimtar. Landet är hyfsat politiskt stabilt. Det är en demokrati. Sedan det senaste inbördeskriget (slut 2003) har tre val genomförts, vilka av omvärlden betraktas som fria, rättvisa och fredliga.
Vapen florerar inte längre helt fritt. Och hotbilden från våldsbejakande islamister är mycket mindre än i många andra närliggande länder i västra Afrika.
Men, för att ta landet framåt just så finns det en sak som är viktigare än allt annat. Och det är att skapa ett rättssäkert system för landägande.
Med regelrätta lagfarter får den enskilde medborgaren en ekonomisk trygghet, statskassan växer och nya konflikter kan undvikas. Ett säkert och lagligt landägande är en hörnsten i en modern och fungerande demokrati. Det utgör också själva basen i ett stabilt bank- och finanssystem. Det stävjar och förebygger korruption. Med en fungerande lantmäteriverksamhet och digital teknik skapas dessutom data som på sikt även möjliggör annan viktig utveckling och modernisering i landet. Men där har Liberia fortfarande en lång väg att gå.
The Land Rights Act möjliggör alltså landägande för ungefär två miljoner extremt fattiga människor på Liberias högst primitiva landsbygd. Det är människor som tidigare stått helt vid sidan av både rättigheter och lagskydd. Man har haft stora problem med falska lagfarter vilket skapat många tvister när mark vid försäljning visat sig ha en helt annan ägare än den rättmätiga.
Tidigare ägdes mark antingen av staten eller av någon av landets runt 600 olika stammar. Land kunde (av den manliga delen av befolkningen) köpas av en stamhövding som utfärdade ett certifikat. Detta certifikat skulle sedan i sin tur undertecknas av landets president för att äga laga kraft. Administrativt krångligt. Och kompisar till sittande president kom förstås att äga väldigt mycket land. Idag har man fullt upp med att städa bland alla gamla ”tribal certificates” som fortfarande är i cirkulation och ställer till det för landrättigheterna. Gamla som nya.
Den nya lagen har av det civila samhället ansetts som en av de mest progressiva landreformerna på den afrikanska kontinenten.
Men, trots att den nya legala ordningen innebär stora möjligheter och är helt grundläggande och avgörande för kvinnors väl och ve, så har den också skapat helt livsfarliga situationer där t ex änkor mördats för att hindra dem från att ärva land från manliga familjemedlemmar och släktingar.
Utmaningen nu är att snabbt och effektivt nå ut med information till befolkningen om vilka rättigheter som gäller. I hela landet. Trots en usel infrastruktur. Trots en mycket hög grad av analfabetism. Trots sexton olika språk att förhålla sig till, starka sociala normer och en extrem ojämlikhet mellan könen. Vägsystemen är bland de sämst utvecklade i hela västra Afrika. Endast fem procent av Liberias vägar är asfalterade.
Vid rundfrågning i två landsbygdsregioner har det visat sig att 86 % av männen känner till sin nya legala rätt att äga land.
Samma siffra för kvinnor är 42 %. Långt färre människor förväntas dessutom förstå lagens innehåll och effekter.
Den svenska staten är, via Sida och det svenska Lantmäteriet, på plats i Liberia för att stödja den liberianska lantmäterimyndigheten (Liberia Land Authority, LLA) och bygga kapacitet i denna viktiga omställning. LLA är en nybildad, statlig myndighet med mandat att förvalta statlig mark och erbjuda lantmäteritjänster som ger medborgarna rättvis tillgång till mark. Myndigheten saknar dock tillräcklig finansiering för verksamheten och har extremt låg kapacitet, vilket gör det mycket svårt att utföra dess uppdrag.
Och precis som Emmanuel K Urey uttrycker det, regeringar kommer och går.
Just nu är missnöjet med Liberias sittande president Weah stort. Många menar att han misslyckats med sina vallöften och då främst utlovade krafttag mot fattigdom och korruption. Att han själv är korrumperad. En rad skandaler har drabbat hans administration samtidigt som statsfinanserna försämrats i snabb takt.
Så stöd från det internationella samfundet är nödvändigt.
Enligt Christopher Byren, det svenska Lantmäteriets projektledare på plats i Liberia, är den svenska myndighetens bilaterala projekt med Liberia Land Authority – och särskilt initiativet med Talking Books – ett bra exempel på ”Doing Development Differently” (DDD).
– Initiativet förverkligades på bara en månad. Från idé till genomförande. Det var ett mycket effektivt samarbete mellan myndigheter, organisationer och leverantörer i Sverige, USA, Ghana och Liberia. Mitt under rådande pandemi.
Toppbild: UN Photo/Christopher Herwig.
Läs våra köpvillkor vid beställning.
