Under den tredje veckan av rättegången mot Lundin Oil fortsatte åklagaren med sin så kallade sakframställan. Fokus låg på att berätta om situationen när bolaget gick in i Sudan och hur fyndet av olja, enligt åklagaren, sammanfaller med ett försämrat säkerhetsläge i block 5A.
Av Martin Schibbye 25 september, 2023
Luften var krispig och klar. Asfalten blöt efter nattens regn. Fler jackor och paraplyer i säkerhetskontrollen än tidigare. De åtalade Ian Lundin och Alexandre Schneiter hade flugit in från Schweiz för dag nio av 220. Mitt emot de sex åklagarna. Bakom dem bolagets advokater.
I fjol var Alexander Schneiters advokaträkning uppe i 94 miljoner, det framgick av inlagorna när Högsta Domstolen fastställde att han kunde ställas inför rätta i Sverige, trots att han inte var medborgare och att det misstänkta brottet ska ha skett i Sudan.
Hans medåtalade har säkert en liknande rullande räkning och till det tillkommer bolaget, idag Orron Energys advokater.
Kort efter att rättens ordförande, rådmannen Tomas Zander välkomnat alla tillbaka efter helgen begärde Ian Lundins advokat ordet. Han hade funderat på en sak över helgen och frågade sig om ” de länkar som åklagaren inte klickar på kan anses vara presenterade bevis?”
– Åklagaren klickar på vissa länkar i powerpointen men inte på andra. De länkar som åklagaren inte klickar på, menar vi kan inte tas upp som bevis, fortsatte Torgny Wetterberg,
Medan rätten funderade på om en blålänk som inte klickas på, ”är en länk”, fortsatte försvaret att ifrågasätta åklagarens presentation.
– Ibland läser åklagaren vissa gula avsnitt och ibland finns det gula avsnitt som man inte läser. Det som inte blir uppläst, högt, menar vi inte heller kan godtas som bevis.
Försvaret menade också att åklagarens sammanfattningar inte kunde gälla som bevis eftersom “en sammanfattning inte kan vara själva beviset”.
Det var lite för på tidigt på tisdagsmorgonen för juridiska hårklyverier. Klockan var bara strax efter nio.
Åklagaren Henrik Attorps drog undan luggen och svarade att det krävs sammanfattningar för att kunna peka på var bevisen finns och att de skriftliga bevisen är de man i slutänden alltid hänvisar till.
Gnabbandet om juridiska teknikaliteter har pågått mellan försvaret och åklagarna lika länge som förundersökningen. Det vill säga i 13 år. Försvaret har, helt enligt regelboken, ifrågasatt allt. Allt. Ifrån att rättegången ens kan äga rum till det sätt som den nu ska äga rum på. Ibland har man vunnit och fått rätt.
Ibland, som idag, förlorat.
Rättens ordförande Tomas Zander instämmer med Attorps och godkänner förfarandet, något som får Ian Lundins advokat att begära ordet igen och fråga om det ”godkänns även om man inte ens klickat på en länk.”
– Ja, svarar ordföranden, även om man inte klickar på en länk. Kan man hänvisa till en länk, svarade Tomas Zander och så var veckan i sal 34 igång.
En folkrättsrättegång liknar inte en vanlig förhandling. Den som nu pågår är också särskilt ovanlig med en 13 år lång förundersökning och en två och ett halvt år lång huvudförhandling.
Rättegången i sal 34 saknar dessutom utpekade gärningsmän, de är alla anonyma personer i miliser och militären. Det saknas också, än så länge, målsägande. De ska höras långt senare.
Vad som finns efter de första två veckorna är en berättelse om situationen i Sudan vid millennieskiftet.
Allt började i maj 1998. Det är då sökandet efter olja i block 5A tar fart och det är då som Paulino Matieps regeringsstödda milis, enligt åtalet, driver bort civilbefolkningen från huvudutforskningsområdet.
Det är också då som Riek Machars SSDF försvarar området och slår tillbaka.
På ytan en strid om guvernörsposten i Unity State. Under den en strid som vem som skulle dela på belöningarna från koncessionen genom att tillhandahålla säkerhet för oljebolaget som arbetade i det oljerika Block 5A.
Det finns mycket som åklagaren och försvaret inte är överens om. Men en sak förenar de båda sidorna. De håller alla med om att natten till den 3 maj 1999 kommer beväpnade män, tillhörande Tito Biels SSDF till Thar Jath där Lundinbolaget börjat borra.
Därefter är vittnesmålen skissartade och tolkningarna går isär.
De flesta ur personalen evakueras med helikopter. Kvar på golvet ligger Abdul Azizz och Hashim Sulemein. En tredje vakt förs i en ambulanshelikopter till Khartoum för vård.
Åklagaren pekar på en karta över området, var kropparna på de döda och skadade hittades. I ytterligare en bilaga finns en ritning över området där attacken skedde och platsen där helikoptern evakuerade personalen.
Flera var skadade men vid liv. Klockan tjugo över tolv avlider den skadade mannen som flögs med helikopter till Khartoum.
För ett ögonblick liknar rättssalen en vanlig rättegång: Brottsoffer. Gärningsmän. Siluetter av kroppar. Men bara för en kort stund.
Ett dygn senare, den fjärde maj 1999, går en styrka på 700 man ur Sudans armé in i Unity State där bolagets block 5A ligger.
På morgonen den 5 maj 1999 har armén tagit kontrollen över Thar Jath och 30-35 av Tito Biels SSDF soldater dödats.
Allt står att läsa i bolagets egen säkerhetsrapport som upprättas en dryg vecka senare. I en av dem står det att ”trakasserier av personal” kan vara ett av skälen till attacken, men också att: “The find of oil may have been the deciding factor.”
Nu, efter händelsen, kräver bolaget full militär kontroll av byar och borriggar. Helt enligt regelboken enligt försvaret. Att be om militär hjälp, även av en diktatur är inget brottsligt.
Enligt åklagarna är denna tid central eftersom de menar att striderna mellan regeringstrupperna och rebellstyrkorna om kontrollen över oljefälten orsakade stort lidande för civila. Att militären gjorde mer än att bara försvara borrtornen.
Den mesta av tiden har åklagarna hittills lagt på att beskriva de folkrättsbrott man menar skett i området. Men då och då har de kopplat tillbaka till gärningsbeskrivningen och hur man tänkt sig bevisa medhjälp till dessa folkrättsbrott.
I gärningsbeskrivningen står det att Ian Lundin mellan den 3 och 17 maj framförde krav på att militären skulle stå för säkerheten, något som regeringen sedan accepterade.
Därmed så medverkade han enligt åklagaren till de brott som följde när militären skulle skapa förutsättningar för verksamheten.
Flera av de centrala dokumenten som åklagaren menar bevisar detta kommer från protokoll och inlagor som tagit fram kring de så kallade JMC-mötena som hölls två gånger per år mellan bolaget och staten Sudan.
– Trots säkerhetsproblemen efter attacken planerar man för fortsatt verksamhet i samråd med Sudan, förtydligar åklagaren i rätten.
Som stöd för det för man fram att ”World Food Program” i en rapport från den 15 maj klassificerar regionen som allt för drabbad av konflikt för att det skulle gå att verka där.
Enligt åklagaren så flydde många civila när SSDF drog sig tillbaka från Ler. Civila som jagades och dödades av Matieps styrkor.
Enligt vad försvaret uppgett under förundersökningen omfattar rapporten endast en beskrivning av en kortvarig strid.
Det finns enligt dem inte heller något stöd i rapporterna ”för att utvecklingen under perioden 2 maj – 17 maj 1999 skulle ha resulterat i våld mot civila, än mindre att våldet skulle ha varit riktat mot civila”.
Det framstår inte som möjligt, enligt vad advokaterna tidigare uppgett: ”att med någon säkerhet kunna klarlägga varför den sudanesiska armén valde att förstärka sin närvaro i Unity State/Block 5A den 4 maj 1999 med ca 700 soldater. Klart är dock att delstaten inte hade lyckats uppfylla sitt åtagande i KPA om ordning/säkerhet i Unity state”.
Men i dag får de inte svara. Deras tur att skjuta ner åtalet inleds i november.
Hur många FN-rapporter tål Tingsrätten? Det var en fråga många ställde sig under veckans förhandlingar.
Försvaret har under hela tiden som förundersökningen pågått menat att de NGO-rapporterna som åklagarmyndigheten hänvisar till inte kan användas som bevis i domstol ”då de främst är avsedda för opinionsbildning och aktivism och saknar trovärdighet, noggrannhet och tillförlitlighet”.
Det har i sin tur fått åklagarna att ägna mycket tid åt att inte bara gå igenom rapporterna utan också berätta detaljerat om hur de har tagits fram.
En av de centrala rapporterna är Human Rights Watch rapport från 2003 om perioden kring 1998-1999. I den framgår att regeringen i Khartoum, efter att olja hittats, ville få kontroll över området.
Khartoums definition av säkerhet, visade sig vara ett omfattande ”cordon sanitaire”, ett stort område rensat från alla civila på kvadratkilometer stora ytor kring bolagets anläggningar.
När en kinesisk underleverantör hade byggt upp en anläggning i Thar Jath 1998 och flyttat in sina anställda blev de som bodde i området enligt rapporten, tillsagda att flytta av milisledaren Paulino Matiep. I mitten av maj fortsatte attackerna mot Riek Machars SSDF-trupper och enligt hjälporganisationer attackerade Paulino Matieps milis Nhialdiu och två andra byar den 25 februari 1998.
I april 1998 brändes och sex andra byar plundrades i Nhialdiu-området. Både skolan och Läkare Utan Gränsers kontor brändes ner.
Oljebolagets arbetare var inte fredade. En natt överföll Paulino Matieps män en av Lundins lastbilar och tog fyra sudanesiska anställda som gisslan. Två lyckades fly och två blev summariskt avrättade. Polisen hittade deras kroppar nästa dag: de hade blivit avklädda, bundna och skjutna i bakhuvudet.
Åklagare Attorps menar också att rapporten visar att den sudanesiska regeringen förstärker sin närvaro i block 5A samtidigt som bolaget påbörjar verksamheten i blocket. Åklagarsidan försöker också styrka uppgifterna genom att visa att samma händelser återkommer även i andra rapporter från samma tid. Inklusive i bolagets egna säkerhetsrapporter.
På den vita duken utrullade från fästena högt upp på väggen inne i sal 34 projiceras även rapporterna från FN:s särskilda rapportör.
I en rapport från den 20 januari 1998 dras slutsatsen att det skett en ökning av striderna under 1997 med ”massiva civila förluster” som alla sidor är skyldiga till: ”både rebellerna och staten”.
Rapporten ser nästan ut att vara skriven på skrivmaskin. Samma ord som tidigare: en kritik mot det ”urskillningslösa våldet” och en krigföring ”i strid mot krigets lagar”.
Åklagaren lägger mycket tid på att visa hur den sudanesiska armén strider, för att kunna visa på krigsbrott. Även om åklagarna, förtydligar att dessa strider inte gäller block 5A.
Under en halvtimme läser åklagaren högt ur olika delar av rapporten. Rättens uppmärksamhet kring ännu en lång omfattande FN rapport är lite sviktande.
Ian Lundins advokat går och tar vatten och kavlar upp skjortärmarna för att sedan väga på stolen och intensivt lyssna på de olika rekommendationerna till de stridande parterna.
Vad har detta med oss att göra? verkar han tänka.
Den åtalade själv, Ian Lundin, har ett anteckningsblock framför sig som han ibland ser ner i men sällan skriver i. Det som för åklagaren verkar vara unika seismiska undersökningar som bevisar brott från ett krigsområde, är för Lundinarna en beskrivning av vanlig dag på jobbet med att utvinna olja ur konfliktfyllda områden: Analyser, avtal och risktaganden.
FN:s särskilda rapportör, Leonardo Francos andra rapport kommer den 14 oktober 1999. I slutet av den period som det genomförts offensiva militära operationer i block 5A. Mycket är detsamma i rapporten. Men nu finns om möjligt, ett ännu tydligare fokus på vad som skett i block 5A.
I skrivelsen till Generalförsamlingen efter resan beskriver Leonardo Franco hur oljeexploateringen kan komma att hota fredsavtalet. Men också om hur byar attackerats och bränts ner av den sudanesiska armén: helikoptrar, artilleri och flygplan ska ha bombat civila för att rensa kring oljefälten. Samt även om de övergrepp som SPLA genomför.
I rapporten står att oljeindustrins delaktighet är stor och att företagen förlitar sig helt på den sudanesiska armén.
Leonardo Franco skriver: ”De strategiska implikationerna kring oljeproduktion har allvarligt förvärrat den väpnade konflikten, vilket har resulterat i en försämring av den övergripande situationen för mänskliga rättigheter och respekten för humanitär lag”.
I Tingsrätten finns det under veckan två olika stämningar. Ibland är det gärningsbeskrivningar, miljardböter och fängelse i straffskalan för att ha medverkat till krigsbrott.
Ibland är det bråk om kaffe och bullrande skratt.
Redan de första dagarna märktes det att åklagarsidan hade en egen kaffekran. I kön nere i Tingsrättens café stod journalister och de åtalade snällt på rad för blaskigt kaffe i pappmuggar.
Inne i ett rum bredvid rättssalen satt åklagarna kvar.
Irritationen kring detta växte, men eftersom det är jurister som bråkar verkar inget vara enkelt. Istället för att undra varför de andra har en bryggare, men inte vi? reste försvaret frågan om ”möjlig brandfara!”
En obevakad kaffebryggare, dessutom inkopplad utan tillstånd, kan om det går illa, innebära att hela Rådhuset brinner ner.
Det som sker är med andra ord inte bara orättvist utan också livsfarligt.
Åklagarna försvarade sig snabbt med att de ”hade köpt en timer”. Det vill säga brand skulle inte kunna uppstå, även om de glömde bort att slå av kaffebryggaren vid dagens slut.
När den saken var utredd kunde alla återgå till att läsa högt ur Human Rights Watch tjugo år gamla rapport.
Även människorättsorganisationen HRW beskriver konflikten som att ”två regimlojala grupper strider över kontrollen över oljan”.
Riek Machar och Paulino Matiep.
Kriget för ett fritt Sydsudan är inte bara ett krig mot norr. Det är också ett krig mot de egna Nuerna. Ett krig mot sig själva. Ett krig som redan då hade skapat den tidens största flyktingkatastrof med fyra miljoner döda.
Ofta återkommer åklagaren till att det som sker under 1998 är att fredsavtalet frångås eftersom det i det avtalet står att säkerheten i block 5A inte ska skötas av armén. Brottet består i att regeringen utnämnt Nuer-krigsherren Paulino Matiep till general i regeringsarmén och försett hans milis med vapen, vilket upprepade gånger lett till sammandrabbningar i Unity State med Machars tidigare rebellarmé, South Sudan Defense Forces (SSDF).
Enligt fredsavtalet från Khartoum år 1997 skulle SSDF ha exklusiv militär kontroll i de områden de ockuperade vid avtalets undertecknande, inklusive det oljerika Nuer-området söder om Bentiu, huvudstaden i Unity State. Regeringens försök att stationera trupper där i maj 1999 utlöste SSDF-attacker vilka fick bolaget att för en period lämna området.
I ett uttalande som åklagaren citerar säger SPLA: ”Den Nationella Islamska Front-regeringen försöker utnyttja oljan för att stärka sin dominans över sudanesiska folket. Oljefälten förblir ett legitimt militärt mål, och vi kommer att söka varje möjlig väg för att förhindra NIF:s exploatering av resurserna.”
Även I HRW rapport ”Famine in Sudan” från februari 1999 omskrevs striderna i Western Upper Nile som att de bland annat handlade om kontrollen över oljefyndigheterna. Men också om den centrala regeringen bör vara en sekulär eller islamisk stat, kontrollen över Nilens vatten och politisk delaktighet i regeringen.
– Dessa områden var tidigare förskonade från inbördeskriget. Genom att försäkra sig kontrollen över oljeområdena som också SPLA vill ha kontroll över kan man finansiera kriget mot rebellerna, säger åklagaren och visar upp ett brev som milisledaren Machar skrev vid tiden till Sudans president al-Bashir.
Brevet som åklagaren visar upp i powerpointpresentationen inleds med ”My dear president” och i punkt tre skriver Machar att situationen i Unity state oroar honom eftersom ”Matiep genomför ett krig mot hans styrkor.”
Ett krig som resulterat i att civila dött och att sjukhuset i Nhialdu och Leer ska ha bränts ner. Han skriver också att Paulino direkt försågs av regeringen med stora mängder vapen och annan militär utrustning, och uttryckte förvåning över att regeringen skulle stödja Paulino i kampen mot hans SSDF som ju var ”den officiella armén i söder” och som sanktionerats av regeringen.
Även i den andra stora rapporten från Human Rights Watch: ”Sudan Oil and Human Rights” från november 2003 beskrivs hur Matieps anfall mot flera byar i block 5A riktats mot civila.
Här finns också beskrivet hur Machars bjuder motstånd mot ett militärt inträde i block 5A.
Resultatet av striderna var att tiotusentals civila fördrevs, enligt en regeringstidning i juli 1998. De häftigaste striderna ägde rum i Leer, där 250 hus, femtio butiker och 2 500 boskapskomplex förstördes.
Läkare Utan Gränser lämnar nu också området.
Ändå sedan anklagelserna kring Lundinbolagets roll i Sudan börjat diskuteras har ledningen för bolaget konsekvent tillbakavisat alla anklagelser. I ett uttalande till TT från 2001 skriver Ian Lundin att företaget ser mycket allvarligt på anklagelserna om att brott mot mänskliga rättigheter skett i samband med deras verksamhet i Sudan, men att ”företaget har inte bevittnat övergreppen”.
Alexander Schneiter uppger även han för nyhetsbyrån TT år 2001 att han inte sett något av de övergrepp som olika hjälp- och människorättsorganisationer har vittnat om. ”Jag har i stället sett motsatsen. Hur det växer upp byar utmed vägen och hur människor har fått det bättre genom att de fått bättre kommunikationer. Vår närvaro innebär en trygghet för befolkningen”.
I samband med Amnesty Internationals rapport ”Sudan. The Human price of oil” beskrev Ian Lundin för Veckans Affärer de som hade kritiserat företaget med att ”de lever på att måla upp negativa bilder av situationen i den här typen av länder för att få så mycket bidrag som möjligt. De är “merchants of misery”. De här organisationerna arbetar med bidragsverksamhet som snarare stjälper än hjälper. Befolkningen blir beroende av bidrag, medan de istället är mer betjänta av utbyggd infrastruktur. Något vi ju bidrar till med våra investeringar.”
Ett liknande försvar där man konsekvent tillbakavisar allt användes även av det kanadensiska bolaget Talisman när de ställdes inför rätta i New York för ett antal år sedan. Bolaget friades då från anklagelserna, men de svenska åklagarna har varit i New York och hämtat material från ”Talismanprocessen” eftersom det bolaget var verksamt i Sudan vid samma tid som Lundin, men norr om block 5A.
Ett av de dokument de tog med sig hem över Atlanten var en säkerhetsrapport från Oxford Analytica med titeln ”Sudans civil war.”
Det inskannade dokumentet är fullt med anteckningar i marginalen som åklagaren ber oss bortse ifrån.
Istället har man gulmarkerat ordet ”extrem” som de vill att rätten fokuserar på. Extrem är säkerhetsbolagets bedömningen av riskerna 1998. De politiska, de ekonomiska och de företagsmässiga.
Enligt rapporten beror det på att oljesektorn har blivit central för den väpnade konflikten.
Det åklagaren ska bevisa är dels att det begåtts grovt folkrättsbrott i Sudan under de aktuella åren. Det i sig är komplicerat. Sedan ska de också påvisa medhjälp till dessa folkrättsbrott, det vill säga att de åtalade uppsåtligen medverkat till detta.
För att göra det måste de åtalade ha känt till det som sker. Att företaget skyddats av staten är båda sidor överens om. Men konflikten rör om de medverkat till brott som regimen kan ha begått.
Den stora bevisbördan, i kombination med det omfattande materialet, gör att rättens ordförande Tomas Zander flera gånger under veckan avbryter Attorps.
– Det är rörigt, samma dokument återkommer flera gånger från olika utgångspunkter, det är svårt att hänga med i kronologin.
Henrik Attorps försvarar framställningen med att de vill berätta om samma tidsperiod ur olika perspektiv. Det är inte kronologiskt.
– Vi får ju bara fragment, vi får aldrig den fullständiga bilden, men jag ska inte säga hur ni ska genomföra er sakframställan, säger ordföranden innan han ger ordet till åklagarna igen.
Attorps forsätter med att berätta om en säkerhetsdagbok. Eller en ”Diary of Events” som man hittat under husrannsakan. Varje gång det ska visas ett dokument som man inte fått frivilligt av bolaget görs en poäng av det. Det fungerade bättre den första veckan. Vid det här laget får det inte samma effekt att säga ”husrannsakan” längre.
I dagboken kan man följa att striderna huvudsakligen handlar om strider mellan Matieps och Titos styrkor och att Matiep är aggressorn.
– Det vi vill visa är att Lundinbolagen håller sig uppdaterade om säkerhetssituationen, sammanfattar Attorps.
Alexander Schneiters försvarare hugger då igen.
– Påstår åklagaren att denna lista fanns 1998. Försvarets ståndpunkt är att denna är upprättad i juni 2000. Den existerade inte 1998.
– Vi hittade denna genom husrannsakan i Geneve och det vi kan säga är att Alexandre Schneiter tog del av den. Säkerhetsdagboken visar att bolaget följde säkerhetssituationen. Vi ser att den senast sparades av Schneiter.
Utanför sjunker temperaturen. Mornarna blir kyligare. Strax efter att förhandlingarna startat veckans andra morgon begär Ian Lundins advokat Torgny Wetterberg ordet. Han har funderat. Igen. Den här gången på det här med influensan.
– Vi går mot influensatider och det är förenade med stora kostnader för försvaret att vara här. Vad händer om någon blir sjuk?
Ordförande Tomas Zander svarar att de båda sidorna alltid kan nå honom på mobilen ”dygnet runt” om det skulle vara så att någon blir dålig under helgen.
– Från vår del tänker vi oss att om någon blir sjuk så kan de andra gå in, säger Henrik Attorps.
Men så är de också inte mindre än sex åklagare på plats.
För försvaret är situationen svårare. Både Ian Lundin och Alexandre Schneiter planerar att flyga in från Genève varje vecka och vill inte komma till en tom tingsrätt. De 220 dagarna har redan kallats för ett ”tingsrättsfängelse” av försvaret.
När oron för sjukdom är avklarad så går åklagarna vidare med att redogöra för vad som skrevs i rapporter från hjälporganisationer under den aktuella tiden.
Även här kan man enligt åklagaren följa sönderfallet och hur kriget ökar i intensitet och styrka.
I en rapport från Care från den 5 maj 1998 har 50 000 personer fördrivits under de senaste månaderna,”varav 20 000 ska ha flytt Unity State som har varit centrum för striderna.
Samma budskap finns också i en rapport som når bolaget den 1 maj. Fler kan dessutom enligt åklagaren ha flytt till områden som inte kontrolleras av regeringen.
Även Läkare Utan gränser (MSF) kommer med en rapport i juni 1998 om att de evakuerat på grund av stridigheter i området.
Organisationen skriver att hundratals barn har drabbats av svält och att all verksamhet på åtta olika platser har pausats.
Den 10 juli 1998 rapporterar FN organet, World Food Program, WFP att de evakuerat från staden. Ett center beskrivs av WFP ha en avgörande betydelse för att förse 25 000 sudaneser med mat
När personal från organisationen kom tillbaka fem dagar senare, var allt plundrat och bränt.
Det första halvåret 1998 blir Leer snabbt ett av de värst drabbade områdena enligt rapporterna. Läkare Utan Gränser kan bara se på när de civila flyr med sjuka barn i armarna.
”Det var overkligt, vi gick i träsket och hörde det skjutas bakom oss, jag förlorade en sko men såg skräcken i kvinnornas ansikten så jag fortsatte framåt,” säger en av de civila som pratat med Läkare Utan Gränser.
Krisen beskrivs som den värsta på tio år. Få återvänder till de attackerande områdena. Leer har förvandlats till en spökstad.
Ordföranden Zander, avbryter igen. Det verkar vara en sådan dag.
Han vill ta upp frågan om att den åtalade Alexandre Schneiter behöver ta av och på de stora svarta hörlurarna, gång på gång, när åklagaren växlar mellan engelska och svenska. Ibland hinner inte tolkens översättning klinga ut innan han måste lyssna på åklagaren igen.
I bakgrunden ligger en bubblande kritik från försvaret över åklagarnas engelska. Flera gånger har de rättat enstaka ord och uttal i ett lågintensivt krypskytte. Men också för att få klarhet i vad som avses.
– När det gäller den engelska texten som åklagarna läser högt, kan det vara bättre att tolkarna läser de engelska avsnitten. Ska man ha en rättegång om sitt eget vidkommande, behöver man förstå, säger Tomas Zander, rådman och rättens ordförande.
Tolkarna själva säger sig gärna bistå med att läsa engelsk text, de har gjort så förut under andra rättegångar och åklagaren går med på att pröva detta.
Bättre för Alexandre Schneiter så klart. Men svårare för rätten med en snabb och perfekt engelska utan åklagarens intonationer. Det svenska uttalet gav en helt annan känsla än när det nu läses av en mer neutral röst i dubbla hastigheten.
Men alla verkar nöjda med det nya upplägget.
Efter pausen uttalas både ”Highland Crew” och ”Swamp Crew” som två olika sorters fint te. Det är de bolag som gjort de seismiska undersökningarna i området.
Eftersom USA nu infört sanktioner mot Sudan och andra företag dragit sig ur landet på grund av säkerhetsläget har det varit svårt att hitta underleverantörer.
I protokollen från de seismiska undersökningarna trycker åklagarna på att det också framgår att det finns ”en kännedom om att civilbefolkningen finns utspridda över hela block 5A”.
Kartan visar röda streck och ett gytter av färger. Några områden kallas för ”prospects” och andra för ”leads”. Den första kategorin har man kommit lite längre med. Den andra är områden där det kan finnas något.
I samma rapport från den 15 juni 1998 står det att block 5A ”täcks till stor del av träskmark” och att området ligger under vatten året om, vilket får försvaret att anteckna flitigt.
Men så står det också att området är tätt befolkat av boskapsuppfödare som föder upp stora hjordar av kreatur.
Återigen ett dokument som kommer att kunna användas av båda försvaret och åklagarsidan.
I säkerhetsrapport, efter säkerhetsrapport skildrar åklagaren utvecklingen.
– Rapporter till bolagsledningen handlar om att striderna gäller kontrollen över oljeområdena. Således att det inte är några ”stamstrider”.
Mellan juni till juli 1998 fortsätter den interna rapporteringen om Matieps anfall i block 5A. Åklagaren menar att de egna säkerhetsrapporterna bevisar att Lundinbolagen får information om striderna.
Rapporterna från mäniskorättsorgansiationer talar om omringade städer. Om att militären är på väg att ta över.
Attackerna fortsätter och sjukhus bränns ner, kor stjäls, och civila flyr. Det varnas också för en kommande svältkatastrof eftersom grödorna förstörs av striderna. Under nästa torrperiod förutser man svält.
– De hus i Leer som Alexandre Schneiter flög över med helikoptern i filmen som vi visade är nu nedbrunna, poängterar åklagaren Henrik Attorps.
Underförstått vill åklagaren därmed säga att det borde bolaget lagt märke till.
Att inte göra det, eller förstå det kan vara den lägsta formen av uppsåt. Likgiltighetsuppsåt.
Men för att reda ut om det är så eller inte, kommer att krävas ytterligare 211 dagar i rättssalen.
Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats-appgrupp för bevakningen av rättegången.
Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
Detta var en rapport från rättegångens tredje vecka. Rapport från första dagen finns att läsa här, andra dagen här och tredje dagen här, fjärde dagen här.
