Analys om

Rapport från Lundinrättegången: ”Fixed Wings on standby”

Lundinrättegångens femte vecka inleddes med att åklagaren fortsatte att presentera vad de menar är bevis för att oljebolaget kände till arméns övergrepp mot civila, men valde att köra på.

Den femte juni 1999 blir en helikopter på väg till oljebolagets borrtorn i Thar Yath beskjuten. Troligtvis av miliser kopplade till SPLA, rebellgruppen som slåss för Sydsudans självständighet.

Vid landningen kan man konstatera kulhål i plåten. 

Åklagaren läser vidare: Den 8 oktober 1999 attackeras riggen från marken av milisledaren Peter Gadets trupper. Den 12 januari år 2000 blir ytterligare en helikopter beskjuten och drygt en månad senare bombas riggen, av misstag, av den sudanesiska armén.

I maj skadas både regeringssoldater och rebeller i strider och under sommaren beskjuts transporter.

Åklagare Annika Wennerström rabblar snabbt upp datum efter datum ur bolagets egna säkerhetsrapporter. Det går så snabbt och är så omfattande att rättens ordförande ber henne läsa saktare, så att tolkarna hinner med.

– Snälla, kan du sakta in lite och dra ner på tempot, vädjar Tomas Zander.

Listan på säkerhetsincidenter som presenterades på ett möte den 25 juli 2000 är omfattande och åklagaren poängterar att de hon tar upp bara är toppen på isberget.

Attackerna har nu blivit så pass vanligt förekommande att åklagaren menar att det påverkat bolagets verksamhet. 

Ställda inför en ny situation ber Lundinbolaget utredaren Christine Bartruch att ta fram en rapport som landar fyra olika scenarion. 

Det ena handlingsalternativet vore att ”ignorera varningarna och protesterna”, det andra att dra sig ur Sudan vilket inte bedöms som ekonomiskt lämpligt. 

Det tredje alternativet är att verka men med en mer pro-aktiv approach och det fjärde att pausa all verksamhet och endast övervaka situationen. 

Enligt åklagaren landar bolaget i en ”wait and see” – policy samtidigt som man sträcker ut en hand till de människorättsorganisationer som arbetar i Sudan. Utredaren representerar kort därefter bolaget på en konferens med namnet ”Pouring oil on the fire” och i Christine Bartruch rapport från konferensen framgår det att bolaget ”nämndes vid mötet men inte pekades ut specifikt”.

Den sudanesiska regimen såg enligt konferens talare på kriget som ”business as usual” och en av föredragshållarna lyfter fram att det inte är möjligt för ett oljebolag på plats i Sudan ”att inte dras in i regeringsstyrkornas arbete med att rensa området,” skriver Christine Bartruch i den rapport hon sedan skickar in till Ian Lundin och som åklagaren citerar ur.

I rapporten från konferensen framkommer också, enligt åklagaren, att landets president Al-Bashir är av uppfattningen att ”det är acceptabelt att bomba civila om det finns rebeller bland dem”. 

I rapporten från NGO-mötet framhåller Bartruch att hon höll “en låg profil”. Hon hamnar dock i en workshop om ”kampanjer mot oljebolagen” som hon lämnade efter bara någon minut för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet. 

Innan hon lämnar, uppger hon att en deltagare sa till henne att Lundinbolaget bör lämna Unity State för att lokalbefolkningen inte vill ha dem där.

Åklagaren ägnade sedan större delen av förmiddagen åt att visa hur Lundin får vetskap om ytterligare säkerhetsincidenter och förhåller sig till dem genom att ”spela ner allvaret i situationen”.

– Fokus ligger på att tona ner att det var säkerhetsläget som fick allting att skjutas fram, säger åklagare Annika Wennerström.

I ett brev från Ian Lundin till aktieägarna, som åklagaren har olika versioner av, kan man se hur texten såg ut före och efter att det skickades ut. I en tidig version heter det att det finns ”en besvikelse över att arbetet i block 5A försenats på grund av säkerhetsincidenter”. 

I det brev till aktieägarna som skickas ut efter sommaren år 2000 står det att förseningarna beror på ”logistiska och säkerhetsmässiga övervägningar”, men att östra Afrika fortsatt är ett prioriterat område.

I samma period har också PR- och kommunikationsbolaget Kreab blivit kontrakterade för att hantera bolagets kommunikation.  

Åklagaren visar hur situationen fått Ian Lundin att nu kommunicera direkt med människorättsorganisationen Human Rights Watch. Hon noterar dock att man inte tar upp ”rebellernas angrepp på deras verksamhet”.

”Lundin gömmer undan konflikten i block 5A” är också en underrubrik i HRW:s rapportering från perioden. 

Även Human Rights Watch pekar på att bolaget inte offentligt kommenterat attackerna i området eller det faktum att bolagets verksamhet har pausats som en följd av attackerna. 

Som kontrast citerar åklagaren ur rapporter från FN:s World Food Program där det framgår att det råder svält i området som en följd av striderna och fördrivningen av människor inom block 5A. Tusentals flyktingar ankommer till flyktinglägren i näraliggande byar men i Lundins pressmeddelanden nämns varken strider eller folkfördrivning. 

Istället talar man fortsatt om ”logistiska utmaningar”.

I en rapport från en säkerhetskonsult, John Nobel, som flyger helikopter över området i augusti beskrivs situationen som ”brända byar i alla riktningar så långt ögat kunde se.” Försvaret har tidigare tillbakavisat den typen av svepande uppgifter med att det troligtvis är svedjebruk som orsakat bränderna.

– Fortfarande ingen kommentar från bolaget, poängterar åklagaren Annika Wennerström och visar upp ett brev från Ian Lundin till Human Rights Watch på rättssalens fyra skärmar.

I brevet skriver oljebolagets VD att bolaget ännu är i ett tidigt exploateringsstadium och att det enligt honom inte är klarlagt att oljan är orsaken till konflikterna.

– De skriver inget om att deras egen oljerigg angripits, understryker åklagaren. 

I brevet skriver Ian Lundin vidare att situationen i landet är svår och att de hoppas kunna bidra till att ”lösa den humanitära krisen”. Men också att de inte har så mycket verksamhet i området vilket gör det svårt att bekräfta eller förneka påståendena som förts fram; ”difficult to confute or confirm”.

Ian Lundin lyfter att oljeindustrins framtida vinster kommer att komma landet till del både i form av arbetstillfällen, nya vägar och broar, men också genom pengar till statskassan.

”Vi håller inte med om att oljan är orsaken till våldet, eller att det skett en flyktingkatastrof i block 5A,” skriver Ian Lundin samtidigt som han lyfter fram NGO:ernas viktiga roll i att sätta Sudan på kartan.

Hans och bolagets mål är att block 5A ska bli ett område präglat av fred och framgång: ”Oljan är inte problemet utan en del av lösningen”. 

– Vi menar att det framgår att Ian Lundin är medveten om att HRW anser att oljeverksamheten förvärrat konflikten och att det lett till att människor fördrivs, även om han inte höll med, avslutar Annika Wennerström.

Det åklagaren har att bevisa är att de åtalades gärningar bidragit till krigsbrotten i området som ska ha genomförts för att möjliggöra verksamheten.

Mycket tid lades under måndagen därför också på att berätta om den planerade verksamheten.

För åren 1999 till 2000 var målet enligt dagordningen och planerna på JMC-mötena mellan bolaget och Sudan atr Lundinbolaget skulle testa borrriggen i Thar Yath, borra i Jarayan-1, etablera ett läger i Rubkona samt förbättra landningsbanan och bygga en bro över en av floderna.

Men också att utöka sökandet efter olja till ytterligare ett block 5B.

I mötesanteckningarna poängteras det enligt åklagarna att en förutsättning för oljeutvinningen var att säkerhetssituationen i block 5A var stabil.

I ett fax från den 21 september 2001 från den åtalade Alexandre Schneiter till bolaget Petronas skriver Schneiter om villkoren för att leta olja även i nya områden. Han framför i faxet att det i det kommande EPSA-avtalet (Exploration and Production Sharing Agreement) för det nya området bör framgå att för att gå vidare i block 5B ska det vara stabilt i block 5A.

– Detta menar vi är att ställa ytterligare krav på att armén ska kontrollera hela block 5A och 5B innan ett nytt avtal kan skrivas, säger åklagaren Wennerström.

Efter den första kaffepausen fortsatte hon med att visa vad åklagarsidan menar är bevis för att bolaget såg positivt på hur regimen skapade förutsättningar för denna verksamhet i block 5A. 

I bolagets egna mötesanteckningar beskrivs den ”oheliga alliansen” mellan milisledarna Tito och Matiep och den sudanesiska militären mot Peter Gadet som positiv.

– Bolaget berömmer armén för säkerheten i området. Att armén flyttat sin bas till Rubkona ses som en viktig faktor för ökad säkerhet, fortsätter åklagaren Wennerström.

Åklagarens rubrik för detta avsnitt av sakframställan är ”Beröm och fortsatta krav”. 

I beskrivningarna av planeringen för allvädersvägen framgår det att den kommer att byggas om inga säkerhetsproblem inträffar. 

– Kort därefter meddelar Alexandre Schneiter att förseningarna beror på säkerhetsproblemen, säger åklagaren. 

Under ett annat JMC-möte ifrågasätter motparten OEPA beskrivningen kring att det ”inte finns några trovärdiga säkerhetsgarantier”.

Enligt åklagaren, svarar Alexandre Schneiter att det inte är tänkt som kritik utan som beröm för det arbete som gjorts.

– Bolaget kände att säkerhetssituationen hade förbättrats och att regeringen gjorde ”framsteg med att säkra området inför nästa års verksamhet.”

Enligt åklagaren framgår det av protokollen att Shneiter ger en ”tydlig signal” om att säkerhetssituationen ska vara stabil. 

Försvaret i sin tur ifrågasatte kort om alla dessa punkter fanns med på dagordningen inför mötet. De har tidigare sagt att det inte är något konstigt eller olagligt att skyddas av ett lands säkerhetsstyrkor.

Precis innan lunch visar åklagaren en satellitbild över den framväxande vägen i block 5A. På bilden ser man att en väg byggts till Thar Yath. 

Åklagaren pekar på att man ser en övergång över floden och hur vägen sedan sträcker ut sig i sydlig riktning.

– Vägen har byggts klart någon gång mellan oktober och november. Det som är ifyllt är vägens sträckning, inte vägen i sig. Färdigställandet av vägen är centralt för att arbetet ska kunna ske och ett avtal ska skrivas först när vägen är klar.  

– Vem har ritat dit vägen, ropar en av bolagets försvarare rakt ut?

– Det har Torbjörn Rost gjort. Han kommer att höras längre fram, svarar Henrik Attorps. 

– Var finns kartan, undrar rättens ordförande Tomas Zander.

– Sidan 169 i bevisuppgiften, svarar åklagarna i kör. 

Så var det dags för rast. 

I början av rättegången visade åklagaren upp en trappa som vid en snabb titt liknande Maslows behovstrappa. Längst ner sömn och mat och högst upp meningsfulla relationer. 

Men åklagarens trappa ska istället visa hur olika handlingar eller ”medverkansgärningar” bidrar till att möjliggöra de brott som sker i block 5A under den så kallade brottstiden. 

Man är nu framme vid avsnitt G. Det trappsteget sträcker sig från den 5 oktober år 2000 till 25 oktober 2001 och består i sin tur av olika delar, eller teman, som åklagarna valt att kalla dem. 

Tema ett har rubriken ”Militären och milisgrupper lyckades genom offensiva militära operationer ta kontroll över större delen av block 5A varpå verksamheten kan bedrivas under år 2001”. Tema två handlar om Peter Gadets rebellstyrkor.

– För att bekämpa dem genomför regimen offensiva operationer. De äger rum i område två, framför allt kring Nhialdu, fortsätter åklagaren. 

Ett par gånger tidigare har både försvaret och åklagaren varit inne på det som kallas ”War of the Peters,” eller ”Peterskrigen”. Men där försvaret ser en lokal konflikt mellan två starka män, ser åklagaren ett större spel. 

– Peter Gadet hade stöd av SPLA medan Peter Paar hade stöd av regimlojala befälhavare, de är också understödda av regimen och beväpnade av regimen. Detta handlar inte om ”fractional fighting”, argumenterar åklagaren. 

Efter lunchen fortsätter åklagaren gå igenom de veckovisa rapporterna som upprättats av bolaget om hur arbetet i regionen fortskrider.

En del byar och platser har åklagaren markerat med gul penna.

– Ur en av rapporterna framgår att källan i Thar Yath var ”Spouted” vilket på oljespråk betyder det att man kunnat tappa upp olja, säger åklagaren.

I ordboken beskrivs ordet som: “having a tube or lip through which liquid can be poured.”

Det faktum att källan blivit ”Spouted” får Alexandre Schneiter att både skriva till landets president och bolaget att skicka ut en pressrelease. I den framgår det att man tror sig kunna utvinna 4 260 fat olja per dag från 100 meters djup. 

”Resultaten är mycket uppmuntrande,” skriver Ian Lundin.

Åklagaren håller ett högt tempo och rättens ordförande ser allt mer stressad ut. 

Tills slut avbryter han mitt i en mening. 

– Jag har bett dig vid flera tillfällen att sänka tempot så att vi kan orka ta in allt detta, säger Tomas Zander. 

– Ja, jag ska tänka på det, svarar åklagaren, igen. 

Kort därefter blir det något fel med filen i åklagarens dator. En blå skärm visas och en ruta med ett felmeddelande envisas med att dyka upp när det klickas bort.

Efter en välbehövlig paus får åklagaren återigen upp dokumenten. 

– Så där, då har vi först ett faxmeddelande daterat den 18 juni ställt till energiminister El-Jazz. 

Tolken läser sedan hela faxet om det man funnit i block 5A och hur man ser positivt på samarbetet med ministern. 

Sedan visar åklagaren upp inbjudan till teckningen av optioner som skickades ut av Lundinbolaget i oktober 2001. Talisman har nu köpt hela Lundin Oil förutom Sudanprojektet och Lundin Petroleum drivs nu vidare med den gamla ledningen. 

Strategin beskrivs som fortsatt prospektering och utbyggnad av befintliga tillgångar i Sudan. Det nämns också att bolaget har drygt 40 procent i block 5A och 24,5 procent i block 5B. 

– Båda beskrivs som källor rakt ner i en av de största outforskade bassängerna i världen, refererar åklagaren.

Konflikten i området uppges i materialet till blivande aktieägare bestå av ”kulturskillnader och stamrivaliteter.”  Men oljeinstallationerna uppges också kunna utgöra mål för attacker. Att det finns höga risker förknippade med tillgångarna har inte bara att göra med verksamheten på marken: Både Iran och Sudan har av USA pekats ut som stater som sponsrar internationell terrorism, står det i prospektet. 

Månaden innan har attacken mot tvillingtornen i New York kastat in världen i en ekonomisk kris. Men Ian Lundin tror att ”efterfrågan på olja snart kommer att överstiga utbudet.”

– Lundinbolagets strategi är att växa genom att hitta olja på nya platser, sammanfattar åklagaren. 

Efter att ha gått igenom bolagets planer så byter åklagaren tematik och i del två av bevistema G, fokuserade åklagaren på att visa hur Peter Gadets rebellstyrkor hotar Sudan Limiteds verksamhet under en längre tid.

I en säkerhetsrapport från första veckan i oktober år 2000 anges det hur Gadet vid flera tillfällen angripit mål i närheten av Adok. I en annan rapport får bolaget inte flyga till byar i blockets västra delar. 

– Detta visar att Gadet är ett hot mot bolaget, argumenterar åklagaren. 

I en rapport från 20 januari 2001 gjord av säkerhetsbolaget ”Rapport” står det under punkt 18 att armén lider brist på soldater och dragit sig tillbaka från området. Andra soldater har flyttats vilket skapat ett vakuum. 

– Detta visar att områden där Gadet opererar måste betraktas som osäkra, läser tolken upp från säkerhetsrapporten. 

I rapporten uttrycks också en tvekan hos armén att återvända till områden de inte kontrollerar eftersom det kommer att resultera i strider med Gadets styrkor. 

I en annan säkerhetsrapport framgår att James Lia Diu och Peter Paar har haft ett möte i Koch. Peter Paar har därefter varit förbi bolaget och berättat att han fått två jeepar och ett hus i Khartoum av regeringen. Detta menar åklagaren visar att de så kallade ”Peterskrigen” inte är en ”stamkonflikt” utan en proxystrid mellan regeringen och SPLA. 

I en annan rapport beskrivs att oljebolagen skyddas av armén mot Peter Gadets styrkor. Mellan Rubkona och riggen finns nu 1 350 soldater. Dessutom finns flera soldater i Adok och Leer, minst 150 soldater i vardera by. Flera trupper finns också i den närliggande regionen. 

– Soldaterna är där för att skydda bolagets verksamhet i block 5A, står det i rapporterna säger åklagaren. 

Säkerhetsläget uttrycks också enligt åklagaren i de rapporter som bolaget varje månad skickar till staten Sudan. I en av dem från den 25 januari författad av Alexandre Schneiter uttrycks behovet av fler soldater i området. 

Samtidigt angriper Peter Gadet armén med stora förluster som följd. Han bedöms av en del organisationer nu ha 10 000 man under sitt befäl. Det ska jämföras med regeringsmiliserna som endast har ett par tusen personer. Men Lundins säkerhetsfirma bedömer att de siffrorna är överdrivna, trots att han utgör ett hot. 

I en rapport står att om Peter Paar angriper Gadet ger det oljebolaget möjlighet att utveckla verksamheten då Gadet inte kommer att ha kapacitet att anfalla oljeområdena i väster om han blir anfallen. 

Kort därefter uttrycks en oro över om armén har tillräckligt med soldater för att säkra de kommande seismiska 3-D undersökningarna som planeras under 2001. 

En större attack på byn Kwosh tre mil från riggen vid Thar Yath utlöser en intensiv aktivitet hos bolaget. I rapporterna finns en oro över att riggen ska angripas. Både i Ken Barkers veckorapporter och i bolagets rapporter till Sudan.

Åklagaren citerar ur flera rapporter som trycker på att ”återigen så ser vi ett behov av fler soldater för att skydda verksamheten. Det vi utlovats har inte kommit”. 

Situationen i bolagets block 5A är fortfarande skör. Gadet anfaller upprepade gånger. I en rapport från Ken Barker den 14 februari menar han att det inte finns tillräckligt med militärer för att skydda borriggarna i blocket. I en annan beskrivs hur armén ses förfölja rebeller väster om riggen. 

I en annan rapport beskrivs hur civila som flytt striderna samlas kring riggen. 

– I flera av rapporterna vi citerat ur ser vi att armén är aktiva västerut, poängterar åklagaren Henrik Attorps. 

Bolaget skriver till sudanesiska regeringen att de ”inte kommer att acceptera en attack på riggen.” Resurser finns att sätta in. 

”Fixed Wings on standby,” står det i en av rapporterna från tiden.

I Rubkona landar så småningom tre så kallade ”Gunships” vilket innebär att armén har växlat upp sin kapacitet att slå tillbaka angrepp genom att understödja James Lia Diu och Peter Faar. 

De tre helikoptrarna placeras sedan på flygplatsen i Unity State. En av dem är trasig och inväntar en mekaniker. Men de andra två flyger i par under tre veckor: ”Opererar de för att skydda oljebolaget? Svaret på det måste sägas vara ja trots att det är stridshelikoptrar” står det i en av säkerhetsrapporterna.

I mars 2001 kommer också två bussar fulla med soldater till Rubkona. De ska placeras i Thar Yath som led i en kommande offensiv mot Peter Gadet. Att armén förstärker sina positioner väster om bolagets anläggningar, menar bolagets säkerhetsanalytiker är naturligt med tanke på kommande offensiver. 

Antalet dödsfall i sammandrabbningarna blir flera med tiden. I rapporter från bolaget Talisman som åklagaren kom över efter rättegången i New York mot bolaget konstateras att även om Gadet anfallit så behåller de regimtrogna miliserna kontrollen över området.

I en av rapporterna står att Peter Gadet använder civila och barn som mänskliga sköldar för att inte helikoptrarna ska skjuta in i byarna. 

– Den enda grupp som strider i vårt område är Gadet, alla andra har slutat. Det har varit mycket strider när vägen började byggas. Allt var riktat mot Peter Gadet, citerar åklagaren ur rapporten.

Den 27 mars 2001 publicerar Aftonbladet ett av de första på plats reportagen från området. I en artikel med rubriken ”De som inte flydde dödades” av Oisin Cantwell och Martin Adler beskrivs vad de flyktingar från Nihaldo-området som de träffade sa.  Åklagaren läser upp hela texten. Sakta. Sakta.

En av de intervjuade Tumongvork Vegvong, som var hövding i Nhialdu berättade att attacken kom från tre håll samtidigt och att SPLA tvingades ge upp.

”Dom gamla, blinda och gravida som inte orkade fly dödades. De tände eld på hyddorna. Barn brändes inne. Flera kvinnor blev våldtagna. Sen kom två helikoptrar och sköt mot folk”.

Enligt SPLA dödades 120 civila och 310 skadades. ”En siffra som kan vara sann, som kan vara överdriven,” skriver Oisin Cantwell. 

En annan flykting Veronica Nerkaui berättarde om hur soldaterna vällde in i byn och slängde in brinnande facklor i hyddorna. 

Åklagaren läser allt som Oisin Cantwell skriver i reportaget:

”Det var till just Nhialdu som runt 11 000 människor flydde förra året sedan regeringsstyrkor bränt ner byar och fördrivit befolkningen i det område som det svenska oljebolaget borrar olja i, enligt rapporter som människorättsorganisationerna Amnesty, Christian Aid och Human Rights Watch lagt fram. 

Lundin Oil, som specialiserat sig på att köpa oljerättigheter billigt i konfliktområden, hittade olja i That Jath i april 1999. En månad senare invaderade militären området och fördrev tiotusentals människor, enligt Human Rights Watch.”

Efter att ha högläst hela artikeln frågar rättens ordförande varför åklagare inte läste upp rubriken eller faktarutan på sidan 23?

Varpå åklagaren läser upp faktarutan. 

Och rubriken. 

**

Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats-appgrupp för bevakningen av rättegången.

**

Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.

Detta var en rapport från rättegångens femte vecka. Rapport från tidigare dagar finns här.