Reportage om , ,

Polariseringen i Togo – en utmaning för landets journalister

I årets pressfrihetsindex från Reportrar utan gränser klättrade Togo två placeringar till plats 88 av världens 180 länder. Det ökande antalet privata medier är orsaken – samtidigt beskrivs situationen av lokala journalister som fylld av självcensur och rädsla.

Av 27 augusti, 2017

Det här är femte delen i Martin Schibbyes reportageserie från Togo. De tidigare delarna kan du läsa här. Del sex publiceras inom kort. 

Om det inte fanns någon trafik skulle man höra havet som sakta men säkert äter sig in i Lomé, centimeter för centimeter. Farligt nära vågorna reser sig ett övergivet hotell där naturen tagit tillbaka initiativet – de övergivna våningsplanen är täckta av grönska.

Enligt myten gavs hotellet av presidenten till en politiker som vanskötte det tills den sista gästen lämnade. Men inget vet säkert.

– Om det finns något land som behöver granskande journalistik så är det Togo, säger Abi-Alfa, chefredaktör för tidningen ”Le Rendez Vous” för dagen klädd i en grå kavaj och rosa skjorta.

Ett stenkast från det övergivna hotellet sitter han tillsammans med två kollegor och äter en gemensam frukost bestående av kaffe, omelett och gifflar. Det skrattar alla åt historien med hotellet.

Om ett år, i juni 2018 är det parlamentsval i landet och de har alla börjat fundera på journalistikens förutsättningar i den kommande valrörelsen.

– Vi gör alltid vårt jobb vid varje val. Men det spelar ingen roll. Det är den som räknar rösterna som bestämmer vem som vinner, säger Ferdinand Ayite chefredaktör för L`alternative och börjar bläddra i det senaste numret av sin tidning.



Nyligen attackerades en av tidningens medarbetare. Något som länge varit vardag. De beskriver dagens Togo som en politisk krutdurk.

– De kommande åren kommer att bli avgörande för landet – men också för journalistiken, säger Abi-Alfa.

Frågor kring yttrandefrihet är mer än en branschfråga i Togo och trots det svåra läget finns flera hundra privatägda och oftast regimkritiska vecko- eller månadstidningar, om än med liten upplaga.

– Att vara journalist här är en passion, ett kall om man så vill, och trots svårigheterna är Togo också ett land av möjligheter. Om man jobbar hårt kan man göra undersökande journalistik och få fram unika avslöjanden, säger Elom Attissogbem chefredaktör för La Nouvelle Tribune, klädd i skräddarsydd svart kostym och häller upp mer kaffe.

Enligt alla tre redaktörerna kommer de som väljer journalistyrket i Togo att utsättas för tre prövningar. Det första som kommer är hoten: Politiker och makthavare börjar alltid med att försöka skrämma den nya journalisten till tystnad.

Om det inte biter och man fortsätter att publicera oberoende journalistik kommer de sedan att försöka köpa över en med så mycket pengar att personen aldrig mer behöver fundera över sin ekonomi.

– Den som tackar nej till pengarna kan sedan ta steget och bli journalist på riktigt. Vid det här laget är man en känd reporter och har man offentliggjort alla hot och erbjudanden längs vägen kan man börja jobba med läsarnas förtroende i ryggen, förklarar Abi-Alfa.

Det västafrikanska landet Togo har styrts av samma familj i nästan 50 år. Något som skapat en levande och kritisk privat press.

Men de senaste åren har inte bara regimens nyckfullhet påverkat dem – de sociala medierna har också förändrat villkoren.

Tiden är förbi när de kunde vara först med nyheter och sedan medborgarna började använda Whatsapp-grupper och liknande mediala verktyg för att kommunicera och diskutera händelserna har de fått backa hem till kärnuppdraget.

– Vi kan inte ägna oss åt nyheter längre, fokuset ligger på granskande journalistik, säger Abi-Alfa.

Under oppositionens demonstrationer är twitterflödet och fram för allt olika grupper på WhatsApp den främsta källan till vad som sker.  Samtidigt har de noterat att när nätverkstrafiken ökat dramatiskt i samband med demonstrationer har hastigheten gått ner även om internet aldrig stängts av helt som varit fallet i till exempel Gambia efter valet i december.

Men den polariserade stämningen, både på de sociala medierna och på gatorna, är samtidigt ett dilemma för dem som publicister.

– Många kräver förändring, efter 50 år med den här dynastin. Men det har också medfört att oppositionens och folkets krav kan sammanfattas i: ”bort, bort, bort”. Mer avancerat är det ofta inte. Så vi kan inte heller bara skriva om alla som vill bli av med presidenten, säger Elom Attissogbe.

När skandalen Panama Papers avslöjades och de togolesiska journalisterna gick igenom materialet förekom både oppositionens och regeringspartiets politiker på listorna över de som gömt tillgångar i skatteparadis.

– Det var inte en populär publicering, konstaterar Ferdinand Ayite.

En annan utmaning är bristen på neutrala källor och statistik. Landets politiker kan påstå att Togo är en av världens största producenter av fosfat – men enligt journalisterna kan ingen kan visa upp siffror på hur mycket som exporteras.

En särskild myndighet har också sedan 2015 möjligheten att döma journalister till fängelse för “falska” uppgifter.

Situationen menar de alla tre är så dyster att man kan tala om en ”politisk förruttnelse”. ­

– Bristen på insyn är monumental och har nått sådana nivåer att jag inte ser en väg ut, säger Abi-Alfa.

Journalister i landet utsätts också för våld, inte minst från säkerhetsstyrkor i samband med att de bevakar regeringskritiska protester.

De som ligger bakom attacker mot journalister har vanligtvis sluppit undan straff.  Och om man är politiker i Togo – kommer man undan med allt, menar Abi-Alfa, rör om i sitt kaffe och skakar på huvudet.

– Man matar andra och blir själv matad. Jag skulle kunna ge olika exempel hela dagen på korruption och vanstyre.

Togos president Faure Gnassingbe röstar i valet 2013. (AP Photo/Erick Kaglan)

Under den kommande valrörelsen kommer det att vara förbjudet att publicera opinionsundersökningar innan det officiella resultatet har meddelats.

– Publicerar men en opinionsundersökning kommer polisen och knackar på hos redaktionen. Men vi arresteras inte. Togo är inte ett sådant land. De håller en något dygn och ställer frågor, säger Abi-Alfa.

När presidenten efter det senaste valet presenterades som valvinnare stängdes oppositionens hemsidor ner. Sammantaget leder situationen också till en ökad försiktighet under valrörelserna. De har alla suttit på avslöjanden som de valt att inte publicera.

– Inför vissa problem så väljer man att vara tyst. Endast i de fall där vi har fysiska bevis, dokument eller papper på korruption, vågar man publicera. En historia med enbart vittnen kommer att tystas ner, säger Abi-Alfa.

Men han menar att man inte kan tala om en självcensur i vanlig bemärkelse.

– Det är politikerna och makten som tystar oss, det skulle inte jag kalla självcensur.

Trots att många kollegor har försvunnit under åren. Fängslats. Flytt. Så har de aldrig funderat på att lämna landet. Är det en extra känslig ansvarsintervju som ska göras ber de kollegor i Ghana att ringa för dem. De vet att de kommande året kommer att bli tufft: radiostationer kommer att stängas, civilsamhället pressas och några internationella kollegor har hittills inte synts till.

De sveper det starka kaffet på stående fot och tar farväl. På tv:en i bakgrunden pratar Frankrikes president om att skicka fler soldater till Mali.

Klockan är redan tio och de har alla ett jobb att sköta.

Det här var femte delen i Martin Schibbyes reportageserie från Togo. De tidigare delarna kan du läsa här. Del sex publiceras inom kort. 

Av

Hjälp oss skriva mer om Demokrati!

Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.

Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.

Så kan du stödja Blankspot!