Röster om Afghanistan, Dagbok
På väg till Bamyan – Dagbok från Kabul vecka 49
Den här veckan är Mohammad på resa ute på landsbygden och har sällan internetuppkoppling. Dagboken är därför kortare denna vecka. På väg: Jag har nu passerat den farligaste delen av vägen och nu känner jag ingen oro – tills jag kommer tillbaka. Jag var på väg till Bamyan och vägen var väldigt skrämmande. Jag var […]
Av Mohammad 5 december, 2019
Den här veckan är Mohammad på resa ute på landsbygden och har sällan internetuppkoppling. Dagboken är därför kortare denna vecka.
På väg:
Jag har nu passerat den farligaste delen av vägen och nu känner jag ingen oro – tills jag kommer tillbaka.
Jag var på väg till Bamyan och vägen var väldigt skrämmande.
Jag var mest orolig för att talibanerna skulle fånga mig och undersöka mina grejer, att de skulle vilja veta vem jag är och vart jag ska. Men jag hade inte tagit med mig någonting som kunde bevisa vem jag är. Jag tog bort allt personligt på min mobil och raderade alla mina mejl, allt som visar att jag har varit i Europa.
Jag var rädd för att fotografera vägsträckan som talibanerna styr över. I bilen pratade vi passagerare om vår rädsla för talibanerna och om att vi Hazarer alltid är rädda för vad som kan hända oss just på den här vägen. Men vi är tvungna att åka den här vägen från Kabul fram och tillbaka om vi ska till Bamyan och Behsud.
Bland oss Hazarer finns det ingen som inte rädd för den här vägen.
När jag hade passerat vägsträckan där Talibanerna styr, började jag att se ut på vägen till Bamyan och att fotografera min resa. Många ställen av vägsträckan var bra, men på andra sträckor var det otroligt svårt att åka.
Vi kom fram till en restaurang och stannade där för att äta. Maten var jättegod, Kebab och Qabuli. Sedan fortsatte vi mot Yakawlang och där stannade vi och drack te. Vi tog sedan vägen mot Pajandoor, som var otroligt dålig, hela sträckan var en grusväg.
Just nu är jag i en by som ligger ganska långt från Bamyan.
Jag har varit på en fest för två män som kommit tillbaka från Irak, där de har besökt en helig plats i Karbala. När människor kommer hem från sin vallfärd dit, så det är jätteviktigt att fira.
Jag såg hur människor förberedde festen och hur viktig den är för många som bor i området. Alla vill träffa männen och gratulera dem, också byns äldste. Den viktiga resan betyder mycket för byborna.
Varför är den resan så viktig? Jag har tidigare berättat att många människor åker till Iran för att jobba i flera år. När de kommer tillbaks från sina resor firar de hemkomsten, att de är tillbaka hos sina familjer.
Andra slags resor är de som görs av religiösa skäl, som de här männens resa för att besöka den heliga platsen Irak. Många bybor drömmer om att kunna vallfärda till Irak för att besöka Imam Husseins gravplats, men få har budget för det.
Vem är då Imam Hussein? Imam Hussein är en man som dödades samtidigt som 72 andra personer och alla sina barn i Karbala, Irak. Människor vallfärdar dit för att besöka gravplatsen.
Till dem som kunnat besöka gravplatsen, kommer släktingar och alla som de känner på besök vid hemkomsten. De gratulerar honom eller henne för att de är tillbaka och för att de lyckades besöka den heliga platsen. Traditionen är jätteviktig och man vågar inte alls undvika att gå dit och gratulera.
Många skulle säkert vilja ha det annorlunda. Man dödas inte om man inte följer seden, men ortsborna bryter all kontakt med personen som gör så. Personen får svårt att gifta sig, eftersom många tycker att han eller hon är en dålig person.
Här i byn har jag faktiskt träffat en del människor som tänker olika och de är bra människor. Så det finns bland dem som bor här även de som tänker annorlunda.
De som bor här i dalarna, har inte möjlighet att komma till sjukhus eller vårdcentraler. Ofta dör de på grund av skador och svåra sjukdomar som kommer plötsligt. De hinner inte skjutsas till Kabul.
Själva staden Bamyan har inte heller något bra sjukhus. Så ortsborna är tvungna att åka hela vägen till Kabul för att få komma till en bättre läkare.
Det har däremot en skola som ger undervisning till 12:e klass, vilket är väldigt bra. Men det är svårt att ta sig till skolan. Barnen som bor i byarna, måste gå en timme för att komma till skolan och en timme tillbaka hem.
Det största problemet nu på de här små orterna, är att på vintern när det kommer mycket snö, så blir det stopp på vägen till Kabul. De har inte ens möjlighet att ta sig till en stad.
Det är jättesvårt att berätta om alla svårigheter som finns här där jag är nu. Människor som bor här, har knappt någon möjlighet att ringa, nå en telefon eller internet.
Jag har jättesvårt att få till uppkoppling och jag måste åka en timme för att försöka få lite täckning på min mobil. Nätet är så svagt, att jag nästan inte kan få gjort något av det jag vill göra.
Jag kommer att skriva mer i nästa vecka om jag får bättre uppkoppling.
**
Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
Vi har nyligen för fjärde gången haft en reporter på plats i landet. Det senaste reportage från den resan kan du läsa här.
