Heléne. Gratulerar till ditt nya jobb. Medan du stod i talarstolen i riksdagen häromveckan och debatterade ensamkommande unga, befann jag mig på Migrationsverket i Hallonbergen. Min hustru och jag hade följt 18-åriga A dit på ett så kallat återvändandesamtal.
Av Gäst 24 september, 2017
A är född och uppvuxen i Afghanistan och var 15 när han sensommaren för två år sedan kom ensam över bron från Danmark. Det hade tagit honom nästan ett år att ta sig hit, ofta till fots och med långa stopp för att under svåra förhållanden arbeta och tjäna pengar i Iran och i Turkiet.
I somras fick han det slutliga avslaget på sin ansökan om asyl och han måste lämna Sverige inom de närmaste månaderna. Det var därför han hade kallats till Migrationsverket den här soliga onsdagen för ett möte med en handläggare som ska se till att beslutet att utvisa honom verkställs.
A var beredd på att mötet skulle innebära en svår balansgång mellan hans självklar strävan att stanna i landet och det nödvändiga i att visa samarbetsvilja och respekt för lagar och myndighetsbeslut.
Verkar han inte tillräckligt samarbetsvillig kan handläggaren fatta beslut om att låsa in honom på något av Migrationsverkets förvar i väntan på utvisning.
I riksdagen höll du ditt inledande anförande och sa att ”den som får avslag på sin ansökan måste såklart återvända”.
Samtidigt i Hallonbergen gick A upp för trappan till andra våningen i de myndighetsbleka lokalerna, till ett trångt rum med utsikt över en bensinstation.
Där fick han detaljerade instruktioner om att åka till Afghanistans ambassad på Lidingö och skaffa de resehandlingar som Migrationsverket behöver för att kunna sätta honom på ett flyg tillbaka till det land som han flytt ifrån.
Det här är utdrag ur samtalet, ord för ord:
”Du gör så här att du går dit till Lidingö”, sa handläggaren. ”Jag har adressen här, och så visar du upp det här papperet. Du ska även få foto. Och så säger du: ’jag vill åka hem’. Sen gör de bedömningen om du ska ha en tillfällig resehandling eller inte.”
Handläggaren uttalade ”jag vill åka hem” med konstlat eftertryck och fortsatte:
”Men Migrationsverket är medvetet om att ambassaden där, afghanska ambassaden, de utfärdar ingen resehandling om de ser en liten tvekan hos personen. Det vill säga om du går dit och säger ’ja, jag vill åka hem’ och så där. Då känner de att du inte vill och de vägrar att upprätta en sådan resehandling till dig.”
”Ja, jag vill åka hem” uttalades lika konstlat, men på ett lidande och ynkligt sätt.
Jag bad handläggaren beskriva närmare hur A förväntas agera på ambassaden.
”Man går dit och säger bestämt: ’jag vill åka hem’. Man ska vara bestämd, alltså, man ska inte ha någon liten tvekan på det man säger till personalen där.”
Handläggaren gjorde en paus för att tolken skulle hinna översätta till dari.
”Du går dit frivilligt, du bestämmer själv om du vill gå dit eller inte. Och sen säger du att ’ja, jag ska åka tillbaka, jag är trött på Sverige’, till exempel.”
Underlag för ansökan om uppehållstillstånd för den som är i behov av skydd i Sverige
Fotograf: Tomislav Stjepic
Efter mötet var A upprörd, förtvivlad.
– Jag ska säga att jag är trött på Sverige, men varför skulle jag vara det? Varför skulle jag hellre vilja åka tillbaka till kriget och våldet? Men jag vågade inte säga något om det för jag vet att handläggaren kan låsa in mig på ett förvar.
Att han uppmanades att spela teater på Afghanistans ambassad är ännu ett skäl till att det är omöjligt att förstå det tvärsäkra prat om att asylprocessen i Sverige är rättssäker, som hörs från dig och andra politiker, Heléne.
Agerandet stärker snarare misstanken om att Migrationsverket inte är att lita på, en misstanke som väcktes hos mig på allvar när jag läste alla dokument i A:s ärende, inklusive de negativa besluten på hans asylansökan.
Hans pappa är död, yngre brodern har inte synts till sedan han fördes bort av talibaner och hans mamma och två systrar lever som papperslösa i Teheran. I Afghanistan har han alltså ingen, men Migrationsverket och migrationsdomstolen ansåg ändå att han kunde utvisas eftersom ett ”manligt nätverk” skulle sörja för hans trygghet.
Slutsatsen om detta manliga nätverk byggde på en enda omständighet, nämligen att hans mamma är änka. Och eftersom en ensam kvinna har dåliga förutsättningar att klara sig på egen hand i Afghanistan, måste ett nätverk av män ha hjälpt och stöttat henne innan hon och döttrarna flydde till Iran.
Sedan besluten fattades har han fyllt 18 och även det uppdiktade nätverket har därmed tappat relevans. Nu är det bara att skicka tillbaka honom, som om ålder skulle utgöra något slags skydd.
”Enligt lagen är han i arbetsför ålder. Så han får åka tillbaka och försöka återetablera sig i sitt hemland”, förklarade handläggaren vid mötet.
”Har ni någonsin hört talibaner genomföra identitetskontroller innan de bestämmer sig för att göra något dumt?”, skrev asylrättsjuristen Volkan Yesil i en lång och intressant tråd på Twitter häromdagen, där han kommenterade det rättsosäkra i att utvisa människor till Afghanistan.
A är inte ensam om att ha drabbats av beslut som strider mot rim och reson. Visst har du hört talas om det, Heléne?
I en sammanställning som nätverket Vi står inte ut nyligen offentliggjorde beskrivs 122 fall som inte ens en mycket välvillig migrationsminister torde vara tillfredsställd med. Historierna handlar om godtyckliga åldersuppskrivningar, handläggare med avslappnat förhållande till asylskäl, usla tolkar och halvhjärtade advokater.
”Sverige har ett av världens mest rättssäkra system”, sa du i riksdagen, Heléne. Och: ”Den som söker asyl i vårt land får en rättssäker prövning.”
Men har du läst rapporten? Har du hört historierna?
Och såg du debattartikeln av Fredrik Tamsen, rättsläkare vid Rättsmedicinalverket, i senaste Läkartidningen? Den som bland annat Dagens Nyheter sedan följde upp?
Tamsen ifrågasätter vetenskapligheten i den metod för åldersuppskrivningar som Migrationsverket stödjer sig på –och han är inte precis den första i raden som formulerar sådan kritik.
Hur många gånger ska det behöva sägas?
Väcker det inga frågor hos dig om felprocenten i det system som du säger att du litar på?
Till och med Migrationsverket har blottlagt svagheter i asylprocessen. När myndigheten förra vintern gjorde en egen genomlysning av utredningarnas kvalitet blev slutsatsen att 15 procent av besluten var diskutabla eller direkt felaktiga. Och nästan 40 procent av utredningarna bedömdes som otillräckliga i sin omfattning, i förhållande till ärendenas beskaffenhet.
Be någon skaffa fram rapporten åt dig, diarienummer 1.3.4-2016-181383.
”Många tog ansvar”, var en annan sak du sa i riksdagen förra onsdagen. ”Staten tog ansvar; kommunerna tog ansvar; civilsamhället tog ansvar. Stat, föreningsliv, näringsliv och enskilda tog ansvar.”
När du uttryckte dig så så var det bland annat alla människor bakom Vi står inte ut som du pratade om; uppemot 10 000 lärare, sjuksköterskor, socionomer, psykologer, läkare och andra som kommer i kontakt med ensamkommande i sin yrkesutövning, men även idrottsledare och andra representanter för civilsamhället.
Om du ber om det så blir du kanske insläppt i någon av nätverkets grupper på Facebook och kan själv läsa de allt vanligare vittnesmålen om hur dåligt de ensamkommande mår och hur lite förtroende som finns kvar för svensk politik och myndighetsutövning.
Kanske struntar du i det.
Men struntar du i det vittrande förtroendet hos de som ställde upp under flyktingvågen hösten 2015? Alla de som du stod i riksdagen och hyllade för att de tog ansvar.
Är det verkligen värt att för alltid även offra dem, för att bli av med några tusen unga afghaner?
Innan jag avslutar ska jag återvända till mötet på Migrationsverket. Instruktionen till A om att spela upp en charad om att gärna återvända till Afghanistan var inte det enda förvånande. Det var lika häpnadsväckande när samtalet kom att handla om hans framtida möjlighet att söka uppehållstillstånd i Sverige och vad det innebär om han väljer att nu ta emot 30 000 kronor i återetableringsstöd från Migrationsverket.
”Om han kommer tillbaka till Sverige olagligt, det vill säga som asylsökande igen, då måste han betala tillbaka de här pengarna”, sa handläggaren.
Du förstår säkert att jag studsade när handläggaren beskrev sökandet av asyl som något ”olagligt”. Asylrätten är fastslagen i FN:s flyktingkonvention från 1951 och tilläggsprotokollet från 1967, i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och i EU-stadgan om mänskliga rättigheter. (Juridiken finns översiktligt beskriven på din egen regerings webbplats manskligarattigheter.se.)
Jag frågade därför vad som menades med ”olaglig”.
”Att man kommer hit med smugglare, till exempel”, sa handläggaren och vände sig till A.
”Att du kom till Sverige precis som du gjorde förut, du kom väl inte med visum eller så?”
Jag upprepade frågan om vad ”olagligt” betyder.
”Resvägen hit, att man kommer till Sverige illegalt. Det lagliga sättet är att man ansöker om visum och får det beviljat och kommer hit till Sverige, men om man kommer hit illegalt och söker asyl …”
Att söka asyl beskrivs alltså som en olaglig handling hos Sveriges migrationsmyndighet – och jag tror inte att det var ett olycksfall i arbetet.
Handläggaren uttryckte sig utan att tveka, som man gör när man har sagt samma sak många gånger förr.
Känns det verkligen tryggt, Heléne?
/ Thord Eriksson,
Stockholm 22 september 2017
Foto: Jann Lipka/Regeringskansliet
Av Gäst
Hjälp oss skriva mer om Migration!
Blankspots journalistik göms inte bakom en betalvägg. Stöd det fortsatta arbetet med att bevaka Migration genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli prenumerant.
