Röster om Afghanistan, Dagbok
Om explosionen hade ägt rum lite senare, hade vi också varit döda – Dagbok från Kabul vecka 46
Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Just nu är min situation i Afghanistan bara för dålig. Det här är min dagbok:
Av Mohammad 14 november, 2019
13 november 2019
I dag landade de utvisade på Kabuls flygplats. Jag åkte klockan åtta lokal tid för att hjälpa de hemlösa utvisade killarna från Sverige.
En ganska stor explosion inträffade rätt nära flygplatsen, en bilbomb som dödade 12 personer, varav flera barn. Vi åkte just den vägen dit, men den stängdes på grund av terrorattentatet.
Om explosionen hade ägt rum lite senare, cirka 30 minuter, kanske vi tre som var i taxin också hade varit döda.
Vi blev skrämda och åkte en annan väg till flygplatsen.
Jag träffade några killar på flygplatsen och gav dem information, ifall de behöver hjälp med boende och mat. Många har inte familjer och släktingar och tänker att de måste sova på hotell. Några hade vänner och några hade släktingar som de kunde bo hos.
De som har familjer i Afghanistan, känns det lite bättre för. Men de som inte har familjer och släktingar var jätteoroliga och nervösa. Jag gav dem telefonnummer så att de kan komma till ett hus som hyrs av svenskar.
Jag hade samma känsla i dag som när jag kom som ny på Kabuls flygplats. Jag kände att jag helt nyligen skickats till Afghanistan och nu tänker jag mycket på den dagen då jag själv utvisades.
Jag känner mig inte bra till mods. Jag tänker mycket på killarna som är i samma situation som mig. Jag kan gråta hur mycket som helst, men jag skäms över att göra det. För jag är en människa och det kommer att hända mycket för en människa i livet.
Svenska och afghanska politiker har gjort att jag blivit så olycklig. Jag kan fortfarande inte acceptera att jag är i Kabul. När jag ser dem som utvisas från Sverige och andra länder och tänker på att de inte kan bo i Afghanistan, känner jag mig ännu sämre.
Det var 15 killar som Sverige utvisade i samarbete med Österrike. Jag pratade med dem. De berättade att Österrike flög dem till Sverige, som hjälpte Österrike att utvisa dem till Afghanistan. Jag tycker det är sorgligt att Sverige utvisar ungdomar från Afghanistan.
Och varför samarbetar dem med andra länder för att utvisa ungdomar därifrån?
När jag själv utvisades, så landade vi i Österrike för att 25 killar skulle utvisas därifrån. Sverige får mycket betalt för att utvisa ungdomar från andra länder. Så Sverige föredrar alltså att vi inte bor i frihet?
Alla dessa killar tvångsutvisades från Sverige och Österrike. Ingen av dem kom frivilligt till Afghanistan. De kände sig väldigt oroliga.
Jag pratade med en kille som hade bott i Sverige i åtta månader och utvisades för att han fick avslag och levde som gömd i Sverige.
Som jag ser det är både Sverige och Afghanistan är skyldiga. De samarbetar med varandra. Afghanistan är hungrigt på pengar och om de får 10 000 dollar, är de nöjda med att ungdomar utvisas och återvänder hit. Sverige är ett land som är mätt, pengar är som papper.
Vi afghaner är som myror, vi kommer att trampa på varandra för att leta efter mat och säkerhet.
Jag heter Mohammad Ali Qasimi och jag vill inte bo i Afghanistan. Till Afghanistan säger jag – utvisa mig gärna tusen gånger! Jag gillar inte ditt land och jag gillar inte dina regler.
Jag hatar att du vill avgöra hur jag ska leva mitt liv.
12 november 2019
Jag har en dag kvar på körskolan och sen måste gå till ett trafikkontor för att göra själva uppkörningen. Jag vet inte om jag lyckas med att ta mitt körkort. Även om jag inte har ekonomi så att jag kan köpa en bil, så tänkte jag och Helen, som hjälper med jobb i Sverige, att det är nödvändigt att kunna köra bil.
Med ett körkort från Afghanistan får man köra i ett år i Sverige, efter det måste man ta ett svenskt körkort.
Jag är inte säkert på att jag får ett jobb i Sverige, men jag och Helen försöker ordna ett jobb åt mig. Personligen ser jag verkligen inte min framtid här och livet är tufft för mig. Jorden är inte bara till för dem som är mäktiga och vi små människor borde också få leva i ett säkert land.
Jag vill ingenting annat än att ha säkerhet. Jag kan arbeta och jag tycker att jag kan lära mig allting. Jag skulle lätt kunna skaffa mat i Afghanistan, om jag var fri. Jag kan jobba med olika sorters människor och jobb.
Om jag fick stanna i Sverige, så skulle jag börja betala tillbaka pengarna jag fått av Migrationsverket. Jag skulle betala skatt som en vanlig svensk och jag skulle umgås mycket med människor. Jag bodde hos ett svenskt par som gillade mig mycket och fortfarande tycker de om mig. Jag är en människa som försöker ha ett helt rent sinne och jag tycker att alla människor har lika värde.
Jag gillar Sverige och svenskar. Jag tycker att alla som jag träffade jag var snälla och även de som träffade som var Sverigedemokrater. Många tyckte att jag var duktig och alla mina lärare var nöjda.
Jag vill ta körkort för att kunna få ett arbetstillstånd i Sverige. Annars skulle jag inte tycka att det var någon mening att skaffa det kortet. Det var ett bra förslag av Helen, som påminde mig om att det är viktigt i Sverige.
Om jag inte får arbetstillstånd i Sverige, så kan jag inte heller söka asyl i Sverige. De tar bort mig ur systemet för all evighet. Alla som utvisats har lämnat fingeravtryck och man får inte söka asyl i Sverige på fyra år.
Vad är grunden för att Sverige utvisade mig? Jag tappade tålamodet och åkte till Frankrike, för jag hade tre avslag i Sverige och tänkte att Migrationsverket skulle verkställa mitt utvisningsbeslut.
Jag åkte till Frankrike och sökte asyl där. Migrationsverket har så lite hjärta, att jag inte fick söka asyl i Frankrike. Sverige krävde mig tillbaka. Jag var alltså Dublin-klassad. Sverige satte mig direkt i ett förvar och efter fyra månader sparkade de mig ut ur landet med tvång och hårdhet.
11 november 2019
I Afghanistan har inte regeringen bestämt att det är obligatoriskt för barn att gå i skolan. På det sättet, kan man säga att de inte ser till barns rättigheter. Många barn har föräldrar som inte har någon ekonomi alls, så barnen börjar lära sig ett jobb. De lär sig sådana slags jobb som barn kan göra, till exempel putsa skor eller sälja saker. Barn säljer ofta plastpåsar utanför affärer för att kunna försörja sina familjer.
Det finns massor av barn som hjälper minibussarnas chaufförer att ropa på passagerare och som ansvarar för att samla ihop pengar från folk som kliver på bussarna. Det är ett farligt jobb för barnen som jobbar så. De står på bussens avsatser och ropar hela tiden vart bussen ska åka, så att människor ska veta vilken buss de ska ta.
Här finns inte bussar som kommer exakt i tid, så man vet inte vilken tid bussen ska stanna på stationen. Här finns inte heller riktiga stadsbussar, så att man kan åka dit man vill inne i Kabul. I själva huvudstaden kan de alltså inte skaffa tider och regler för bussar. Och det ska kallas huvudstad?
Varje gång jag går in till marknaden eller på gatorna i Kabul, ser jag många barn som putsar skor eller säljer plastpåsar utanför affärer. Det finns dessutom en otrolig massa barn som är tiggare och som kommer för att be om pengar. Det är inte bara några barn, utan kanske ett tiotal barn på varje gata.
Vissa småbarn träffar jag varje gång jag går ut. Så om jag ser att ett barn komma med några kokade ägg och fråga – Köper du ägg? – så gör jag det. Många människor behandlar dem inte så bra. Jag ser ofta framför mina egna ögon hur ett barn kommer och ber om pengar och folk säger – Försvinn med dig!
På ett ställe sitter många barn som tigger pengar. De har en chef som är vuxen och han kommer varje timme och frågar hur mycket de har samlat in. Jag upptäckte honom medan jag väntade på en vän. Jag såg att mannen kom och pratade med barnen som satt på marken, det var han som fick dem att tigga pengar.
I Sverige får inte barn jobba, men i Afghanistan är det tvärtom. Och många föräldrar slår sina barn, så fort de gör något fel eller inte lär sig.
Så är livet för barn i Afghanistan. När samhället är hungrigt, regeringen är en tjuv och Talibanerna är mördare – hur kan man förvänta sig att Afghanistan ska byggas till ett tryggt land?
10 november 2019
Jag föddes när talibanerna hade makten i Afghanistan och alla sorters vapen var fria att användas i hela landet. Många människor hade vapen när jag var liten.
På den tiden användes vapen mest till bröllopsfester, då sköt man mot himlen och brukade skjuta om pengar mot en måltavla. Så på den tiden hörde jag väldigt mycket kraftiga ljud när det blev bröllopsfest. Jag blev jätterädd och ibland gömde jag mig hemma, jag var så skrämd. Varje dag hörde jag att många blev dödade på grund av konflikten som hazarerna hade med varandra.
Hazarer är delade i många grupper som krigade med varandra. Många hazarer dog under den konflikten då Iran skickade några Mullor som styrde över människor och gav order åt folket att kriga med varandra. Grupperna hette Sipa, Shora, Nasr och så en massa andra grupper.
Många av deras soldater kom och slaktade våra djur med tvång och åt dem. Jag blev rädd att de skulle döda oss alla. Och även mig, fast jag var en litet barn, kanske 4-5 år. Det hände i några byar att de gjorde sexualbrott mot en familj och sedan dödade dem. Därför var jag rädd för människor på den tiden och för vapen som de använde och som jag hörde.
Nu är det förbjudet att använda vapen på bröllopsfester eller att visa sina vapen. När talibanerna kollapsade och Afghanistan skapade en regering med hjälp av USA, så skulle alla vapen samlas ihop och det gjordes. Man samlade tusentals olika vapen.
När jag ser vapen kommer jag ihåg den tiden och jag blir fortfarande rädd. När jag ser på nyheterna om att talibanerna använder vapen, så blir jag väldigt rädd. För talibanerna använder dem bara för att döda.
Att tillverka vapen är egentligen fel. Det är inte en bra grundsituation. Att man har dem och använder dem. Men om man använder dem rätt, så kanske de behövs i vissa lägen. När jag ser att det finns så mycket människor som är kriminella, så måste man ha vapen för att använda till att försvara sig. Men tyvärr, många i hela världen använder dem bara för att döda. När jag ser vapen, till exempel att polisen har med sig ett vapen, så blir jag inte rädd. Men jag funderar på att han kan skjuta om han vill. Men när jag ser vapen hos talibanerna blir jag skrämd, eftersom de jag vet att de ska döda.
Jag reste en gång till Bamyan, när jag var nyligen utvisad till Afghanistan. På vägen till Bamyan såg jag många talibaner som stor med vapen bredvid vägen. De står i sina områden som de styr över, i regionen som heter Maidan Wardak. Nu vågar jag inte alls åka den vägen, eftersom talibanerna fångat många passagerare och slaktat dem just på den vägen.
9 november 2019
I Afghanistan finns det flera slags folkgrupper som tänker olika. Vissa tänker att man måste vara muslim på ett visst sätt och andra, som är läskunniga, bryr sig inte om hur människor lever med sin muslimska tro. Det finns ett stort problem mellan Sunnimuslimer och Shiamuslimer. Många sunnimuslimer är väldigt religiösa och kallar inte shiamuslimer för muslimer. Shiamuslimer och sunnimuslimer har inte heller samma moské.
Talibanerna tycker inte om shiamuslimer. De tycker inte alls om andra religioner. I områden där talibanerna befinner sig, måste alla vuxna gå fem gånger varje dag till moskén för att be. När Talibanerna hade makt över Afghanistan, hade de soldater som ansvarade för att alla bad fem gånger om dagen. Butiksägare fick inte stänga och låsa sina affärer, de måste lämna dem öppna när de gick till moskén. Om någon ville stänga sin affär, kom talibanerna och frågade – Vem tror du är tjuv? Varför stänger du din butik?
När någon stal någonting, så klippte Talibanerna av en fingerled. Om stölden upprepades, klippte de av hela handen. Deras regler gäller fortfarande i vissa områden som de har makt över.
Många afghaner tänker att de som lämnar Afghanistan för ett land som är kristet, och som lever där och ser ett annorlunda liv, kanske lämnar Islam eller blir kristna. Så tänker folk. Men det finns många afghaner som tycker att Europa, USA och Kanada är de bästa ställena att leva på. De bryr sig inte så mycket om traditioner.
Jag känner till en man, som har en bror som bor i Tyskland. Mannen tycker inte att det är bra och önskar att hans bror kommer tillbaka. Han pratar om att han ska straffa sin bror så mycket han kan. Han pratar ofta med oss om sin bror. Mannen säljer begagnade saker och är vår granne. Men vi har fortfarande inte hört att han har någonting emot oss.
Så är det med livet i Afghanistan. För den som vill vara fri och väljer att ta kontakt med andra religioner är det jättesvårt. Det måste vara hemligt. Varken folk omkring eller i familjen får upptäcka det. Det beror även på var i Afghanistan man bor och i vilken familj man har vuxit upp.
Att byta religion ger dödstraff i Afghanistan.
8 november 2019
Jag har tidigare berättat om skillnader mellan att vara kär här i Afghanistan och i Sverige. Nu ska jag berätta om vad kärlek betyder här och hur verkligheten är.
Kärlek är en viktig sak i livet. Men verkligheten är så, att vissa afghaner tyvärr ser kärleken som ett problem i samhället. För afghaner är det viktigt att gifta sig. Man kan säga att kanske hälften av landets befolkning blir tvångsgifta. När en son fyller 15 år, tycker ofta föräldrarna att det är dags att han gifter sig. Det är samma sak för döttrar.
När man inte hittar sin kärlek, så kommer det att bli problematiskt i livet. När man inte vet någonting om kärleken.
När man fyller 18 år, så börjar man kanske förstå vad ett äktenskapsliv innebär. I Afghanistan brukar föräldrar som har en son, matchmaka en tjej till honom. Tjejen vet inte heller någonting om killen som hon ska gifta sig med. Det är föräldrarna som bestämmer sig för att gifta de två ungdomarna med varandra.
I vissa delar av befolkningen måste killens föräldrar betala en stor summa till tjejens föräldrar för att deras son ska kunna gifta sig. Det kan kosta mycket pengar att gifta sig. De som har pengar vill att deras son gifter sig med en tjej som har föräldrar som också har en massa pengar. De bokar en bröllopssal för att ha en fest som kostar stora summor. Ett exempel är den stora bröllopsfesten i Kabul, där en självmordsbombare sprängde sig bland en massa bröllopsgäster. Ett tiotal personer och bruden dog i explosionen. Bara händerna var kvar av bruden.
Det är ändå en stor skillnad mellan förr i tiden och nu. Förut gifte sig nästan alla unga så som deras föräldrar hade bestämt. Men nu blir fler tjejer och killar läskunniga, de har gått i skolan och på universitet. Så de har råd att bestämma själva när och med vem de ska gifta sig. Men det gäller inte för alla i Afghanistan, fortfarande finns traditionen kvar, speciellt för religiösa människor.
Det är inte lätt att hitta sin kärlek i Afghanistan, eftersom de flesta tjejer och killar inte är fria att mötas var som helst. Bästa platserna för att hitta sin kärlek är på arbetsmarknaden eller på universitetet. Där kan man lätt träffa varandra.
De utvisade från Sverige är nu de absolut olyckligaste killarna som finns på jorden. De hade sina flickvänner i Sverige eller i andra länder och nu är det absolut inte lätt att träffa en tjej i Afghanistan. De behöver faktiskt umgås med tjejer och de pratar mycket om det. Jag hör det varje dag. Men de vågar inte börja prata med tjejer och berätta om sina känslor.
**
Läs dagboken från vecka 45 här, vecka 44 här, vecka 43 här, vecka 42 här och vecka 41 här.
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
Vi har nyligen för fjärde gången haft en reporter på plats i landet. Det senaste reportage kan du läsa här.
