Röster om

Ökad militarisering på landsbygden i Paraguay

Vid infarten till staden Horqueta står en stor skylt med bilder på Paraguays ”Most Wanted”. Sedan fem år tillbaka är område militariserat som ett svar på gerillans närvaro. Invånarna vittnar för Diakonias Elin Stenung om hur vardagen försämrats och hur det demokratiska utrymmet krympt.

Av 25 september, 2017

”Om du inte är tyst så skjuter vi”, sa militären och riktade sitt vapen mot Sonias lillasysters gosedjur. Klockan var fyra på morgonen den 19:e januari 2010. Militären hade kommit för att ta Sonia Muñoz med sig. De sa att hon var informatör för gerillan.

Iförd handklovar släpade de henne med sig. Hon satt ett år och sex månader i fängelse utan att veta vad som skulle hända. När det äntligen var dags för rättegång frikändes hon i brist på bevis. Men domen överklagades och med sina erfarenheter av ett icke-fungerande rättssystem beslutade Sonia att lämna Paraguay.

När vi träffar hennes mamma Florinda Perez har hon inte sett sin dotter på två år. Advokaterna säger att det vill ha 30 miljoner guaranies för att försvara Sonia (motsvarande 40 000 svenska kronor).

Det är pengar hennes familj inte har – så hon kan inte återvända.

Utöver betalningen måste Sonia dessutom erkänna sig skyldig till samröre med gerillan, annars kan advokaterna inte hjälpa henne säger de.

– Min dotter är oskyldig. Det pågår en politisk förföljelse av medlemmar i bonderörelser för att vi säger emot och står upp för våra rättigheter. Det som hänt har gjort att jag inte litar på staten eller på det juridiska systemet. Sedan militären kom har saker och ting försämrats, säger Florinda.

“Det pågår en politisk förföljelse av medlemmar i bonderörelser för att vi säger emot och står upp för våra rättigheter,” säger Florinda. Foto: Juan Carlos Meza / Fotociclo

Florinda har varit medlem i La organización campesina del norte sedan den startade för nästan 30 år sen. Hennes barn är uppväxta i organisationen. Sedan de var små har de varit med på möten och lärt sig om ekologisk odling och om sina rättigheter. Alla barnen är aktiva i organisationen på ett eller annat sätt.

Rosalba, Florindas näst yngsta dotter är ansvarig för organisationens radiostation. Sonia är agronom och innan hon greps hjälpte hon många kvinnorättsorganisationer i området med att bli självförsörjande genom att förbättra sina odlingsmetoder.

Den våldsamma situationen i norra Paraguay har sitt ursprung i kampen mot diktaturen. Det organiserade motståndet mot regimen var starkast här och många av de som stod upp för sina rättigheter torterades och dödades. Men förföljelsen slutade inte med diktaturens fall. Sedan demokratiskt styre infördes 1989 har över 120 personer försvunnit eller dödats.

Idag är det markkonflikterna och rätten till skola och sjukvård som står i centrum för organisationernas arbete. Paraguay är också  världens mest ojämlika land när det kommer till fördelningen av jord.

Mindre än två procent av markägarna äger 80 procent av den brukbara marken. Den utbredda korruptionen har gjort att en utlovad jordreform aldrig blivit verklighet. Under den 35 år långa diktaturen beräknas diktatorn Stroessner ha delat ut närmare sju miljoner hektar till familjemedlemmar, militärer och företag som stöttade regimen.

Diktatorn Alfredo Stroessner delade ut land till lojala bönder under sin trettiofemåriga regim som varade fram till 1989. Foto: Juan Carlos Meza / Fotociclo

Idag är Paraguay världens fjärde största sojaproducent och stora delar av sojan produceras på den mark som skulle ha gynnat fattiga familjer i en jordreform.

– Gerillans existens har använts som en ursäkt för att öka den militära närvaron och minska bonderörelsernas demokratiska utrymme. Gerillan har endast ett 30-tal medlemmar och om militären verkligen ville skulle de kunna gripa dem, menar Cristina Cornel från organisationen Servicio de Paz y Justicia som arbetar i norra Paraguay.

För att tysta den kritik som organisationerna i området framför har militären gripit många bönder utan att ha bevis och sedan anklagat dem för att vara del av gerillan.

Florindas dotter Sonia är en av dem.

– Militärens närvaro påverkar yttrandefriheten och organisationsrätten negativt. Medlemmar i lokala organisationer stoppas när de är på väg till möten och av rädsla för våldet håller människor sig hemma på kvällarna. Antalet fängslade ökar och de anklagas precis som Sonia för att vara informatörer åt gerillan, säger Cristina Cornel.

Eftersom motståndet under diktaturen var starkast i norra delen av landet straffade befolkningen i området.

– Men bönderna är inte brottslingar. De är människor som försvarar sina rättigheter, tillägger hon.



Den före detta diktatorn Alfredo Stroessner genomförde inga infrastrukturella investeringar i regionen, vilket resulterat i att det är den fattigaste i landet. I Horqueta finns idag 1500 militärer, men bara 25 läkare.

– I ett land med så enorma inkomstskillnader är det absurt att spendera stora summor på militära investeringar i stället för att säkerställa mänskliga rättigheter, säger Cristina.

I byarna i området finns inga asfalterade vägar. Under vinterhalvåret när det regnar kraftigt kan människor inte lämna sina hem. Det påverkar böndernas ekonomi eftersom de inte kan ta sina grönsaker till marknaden.

– Vi behöver inte fler militärer, det vi behöver är sjukvård, utbildning och infrastrukturella investeringar. Staten har övergivit oss. Det enda svar de gett oss är militariseringen, säger Marciano Jara Romero som är lärare och ledare för den regionala bonderörelsen, Coordinadora departamental de organizaciones campesinas de Concepción.

Marciano bor i Arroyito, som ockuperats av jordlösa bönder sedan diktaturens fall. Det är ett av de områden som har haft flest militära ingripanden de senaste fyra åren.

I skolan där Marciano arbetar har antalet studenter minskat kraftigt den senaste tiden. Förra året gjorde militären en razzia. De hävdade att det fanns vapen i skolan och att flera studenter var medlemmar i EPP.

– Militären är väldigt våldsam. Flera barn och ungdomar har trauman från deras attacker. Föräldrarna är rädda för att skicka sina barn till skolan.

Många ungdomar lämnar byarna i norra Paraguay så fort de får tillfälle. Men det är svårt att hitta arbete eller att fortsätta studera på andra ställen. Framtiden är väldigt osäker.

– I vårt område brukar vi organisera en fotbollsturnering. Men det här året gick det inte för det fanns inte tillräckligt med ungdomar för att få ihop ett lag. Vi upplever en social kris och staten gör ingenting för att lösa den, säger Marciano.

/ Elin Stenung, Diakonia Latinamerika. 

Av