Nyheter om

”Ministern uppmanade mig att ljuga och säga att armén hade kontroll” 

Den före detta presssekreteraren berättar för vår reporter om stämningen de sista timmarna i Kabul innan talibanerna tog över.

I Blankspots serie med röster från Afghanistan om vad som hände den 15 augusti när talibanerna tog över har turen nu kommit till en av pressekreterarna för ett av ministerierna.

Under de senaste tjugo åren växte det fram en stor marknad i Afghanistan för olika säkerhetsbolag och underleverantörer till den amerikanska armén. Den afghanska regeringen anlitade också en stor rad av privata bolag för att bedriva kriget mot talibanerna. 

– Sammantaget ledde detta till en omfattande korruption som likt termiter åt sig in i samhällskroppen, berättar den före detta pressekreteraren.

Han beskriver hur landets säkerhetsapparat för varje år blev allt mer ihålig samtidigt som kostnaderna skenade. 

– Drömmen om en ljus framtid för landet slets sönder av korruption och olika säkerhetsbolag som konkurrerade med varandra istället för ett försvar som fanns där för medborgarna i landet. Deras säkerhet var aldrig i fokus, säger mannen som vill vara anonym. 

Under åren uppstod det också ett behov både inom presidentens kontor och ute på de olika ministerierna om att informera allmänhet och medier om vad de olika säkerhetsbolagen gjorde och om vad som hände i landet. Antalet pressekreterare ökade snabbt och deras jobb blev akut den 15 augusti. 

– Jag arbetade som talesperson för en av säkerhetsorganisationerna och följde utvecklingen minut för minut under söndagen.

Enligt den information han hade från källor inom både talibanerna och andra säkerhetstjänster skulle talibanerna inte ge sig in i Kabul. 

– Den information vi hade var att det avtal som fanns från Doha mellan talibanerna och USA om ett maktskifte skulle reglera hur den politiska makten skulle föras över rent konkret. 

Det avgörande tillfället under lördagen var när presidenten Ashraf Ghani avgick och deklarerade att ”intentionen med min avgång är att överförandet av politisk makt ska genom råd från äldre politiska ledare.”

Uttalandet kom strax före halv nio på morgonen och talespersonen tog sig snabbt till kontoret där ingenting längre var normalt. 

– Det första jag gjorde var att få tag i de senaste rapporterna om säkerhetsläget ute i landet. Då de inte fanns på plats tog det en och en halv timme att sammanställa dem. Så strax efter 10 gick jag in på ministerns kontor för att ge honom en press- och säkerhetsbriefing. 

Men ministern var inte mottaglig. 

– Han verkade inte må bra. Han hade uppenbart inte sovit och hela hans ansikte och kroppsspråk utstrålade ren skräck. 

Väl inne på ministerns kontor fick han beskedet att den federala armén kollapsat i Balkh och Khost. Tre mil från Kabul. Strax därefter kom uppgiften om att Logar fallit. 45 kilometer från Kabul. 

Även om det låg längre bort tog den nyheten hårdare. Logar var Ashraf Ghanis födelsestad. 

– Det kändes som om marken gungade under våra fötter. Utanför kontoret såg vi båda hur tjänstemän i panik började att lämna sina arbetsstationer.

Trots läget så gav ministern pressekreteraren instruktioner om att säga till medierna att situationen var under kontroll. 

– Vi ska återerövra dessa områden, armén är nu på väg dit, uppmanade han mig att säga innan han själv lämnade myndigheten. 

Själv var presssekreteraren lugn. Talibanerna hade lovat att inte inta Kabul. Något blodbad fanns det ingen risk för. Målet för omringningen av huvudstaden av talibanerna var för att förmå Ashraf Ghani att abdikera och fredligt lämna ifrån sig den politiska makten. 

En timme senare strax före elva var kontoret nästan tomt.

– Det hände så mycket under denna enda dag, att jag skulle kunna skriva en bok. 30 miljoner afghaner hade stått emot under tjugo långa år och slagits för Republiken som upplöstes på ett dygn. 

Situationen nu några månader efter maktskiftet beskriver den före detta pressekreteraren som svår.

– Vi har inga jobb längre och eftersom vi arbetat för den förra regeringen vågar vi inte sova hemma heller. Som talesperson har jag berättat om otaliga attacker mot talibanerna under åren och dessutom har jag vidarebefordrat vad politikerna tycker om gruppen i rätt så abrupta ordalag. Det var mitt jobb att säga de sakerna, men rädslan för att de ska hålla mig ansvarig för mina uttalanden gör att jag inte sovit hemma de senaste 40 dagarna. 

I dagsläget gömmer han sig. 

– Mina före detta kollegor gör likadant. De flesta pressekreterare och talespersoner från den förra regeringen har inte kunnat fly. Vi är kvar i landet och vet inget om framtiden. Vi försöker bara överleva dag för dag och inte bli hittade. Jag har slutat att gå ut. 

Vittnesmålet ovan är berättat för NN som är en 26-årig journalist som sedan ett antal veckor rapporterar anonymt från Kabul för Blankspot. Varje vecka finns hennes intervjuer med människor på plats om hur livet påverkats i huvudstaden.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.