Röster om Afghanistan, Dagbok
Mentala problem allt vanligare bland de som utvisats – Dagbok från Kabul v13.
I veckan har Mohammad träffat några av de ungdomar som utvisats till Kabul den senaste tiden. De mår inte bra. Det skriver Mohammad om i veckans dagbok från Kabul.
Av Mohammad 8 april, 2021
Den här veckan ska jag skriva om hur farligt det är ibland när man fotograferar i Afghanistan. Över hela världen så ser människor annorlunda på att bli fotograferade. För många är det kanske en icke-fråga men här i Afghanistan så är det många som inte själva vill vara med på bilder och som inte heller vill att någon från deras familj är med på bild.
Men det är inte alltid alla har möjligheter att berätta om hur de ser på bilder och det är inte alla som tar kort i staden som hinner förklara heller vilket kan leda till missförstånd.
Det hände en grej häromdagen.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
En kille fotograferade och några tjejer gick förbi strax efter att han tagit sin bild. De var inte med på bilden – men det såg ut så för några av tjejernas anhöriga på andra sidan gatan. De trodde att han tog kort på tjejerna och inte sin bil. Utan att fråga personen som tog bilden eller kolla vad som var på bilden så började de istället skrika. De skrek om att han fotograferade deras döttrar. Att bilder på tjejerna fanns i hans telefon. Att han gjort det utan att fråga. Fler och fler anslöt och stenar började kastas. Först en sten och sedan flera. Till slut var han som tog bilden på sin bil död. Det gick så fort och var skrämmande. Ett fruktansvärt sätt att dö på.
Jag har svårt att sluta tänka på det som hände.
Jag tar ibland bilder på staden när jag går runt. Men detta har fått mig att tänka mig för. Jag tar aldrig bilder på någon som inte vill och oftast tar jag som ni vet bilder på hus, vägar och berg.
Men om någon stoppar mig så kanske jag inte hinner förklara detta. Ibland har jag stoppats av polis eller andra som frågat mig men när jag förklarat vad jag tagit kort på så har det varit ok.
I veckan har jag också träffat några av de ungdomar som utvisats hit den senaste tiden. Livet kommer att vara tufft mot dem. De pratade med mig om sin oro över att inte kunna försörja sig i Kabul. Att inte kunna skaffa jobb. Även i Kabul så krävs också utbildning för de jobb som betalar bra. Utan utbildning kan man inte få jobb på ett företag och många av de som utvisas har inte den typen av utbildning. De får svårt att veta vad de ska skriva i sin CV de som varit länge i Sverige. De riskerar att hamna bland landets fattiga. De flesta är fattiga i Afghanistan så det är inget konstigt.
De flesta kan knappt försörja sig själva.
FN varnar och varnar för att miljontals människor blir fattiga i landet. Ännu fler under 2020 och 2021. De räknar på det och har nu statistik som visar att fattigdomen ökat med 70 procent. I antal människor innebär det att 18 miljoner människor behöver matbistånd för att överleva. Det är i det sammanhanget de utvisade landar.
18 miljoner människor har inte mat och i denna verklighet ska de hitta jobb. Det kommer inte att gå för alla. Några blir missbrukare, andra är det redan när de kommer tillbaka efter alla år som gömda och asylsökande i Sverige.
När jag pratade med de utvisade så pratade vi om det gick att glömma. Kan man tränga bort minnen? Kan man glömma det trauma som det innebär att vara år efter år i Sverige för att sedan utvisas hit? Ovissheten har fört med sig att många har psykiska problem – andra har svårt att koncentrera sig.
Problem de inte hade när de flydde. Men nu ska de börja om igen, människor som är mellan 18 och 70 år gamla.
De är också ensamma de som kommer. I teorin har vi en regering som tagit tillbaka sina medborgare. Men de gör inget för dem som nu återvänder. De lovar och lovar men jag ser hur de som kommer tillbaka från Tyskland får mer hjälp än de som kommer från Sverige.
De som kommer hit nu har stora behov. Större än de som utvisades för några år sedan. Situationen i Kabul är svårare och de har större problem med det mentala de som nu kommer. Sverige har varnat Afghanistan om att de måste ta emot de utvisade men det verkar inte hjälpa.
Det är svårt som det är i Kabul. Är man dessutom psykiskt sjuk eller lider av stress och mentala problem, ja då blir det än svårare.
**
Jag som skriver denna dagbok heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. Läs tidigare inlägg här.
Läs våra köpvillkor vid beställning.
