Röster om

"Mammorna blir sjuka av sorg" – Dagbok från Kabul vecka 28.

I veckan som gick hände något väldigt sorgligt. Ett sextiotal personer drunknade när de skulle ta sig till Turkiet, av dem var 34 flyktingar från Afghanistan. Det skriver Mohammad om i veckans dagbok.

Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul.

Här i Kabul så väntar många familjer på att få höra att sonen klarat sig och kommit fram. I säkerhet. Levande.

Men nu vet många att deras sönder aldrig kom fram. Att de dog på vägen. Den mamma och pappa som bara hade en enda son, en son som de önskade en bättre framtid. Ett liv i fred.

De får nu istället höra nyheten om de som drunknat. 

Deras hjärtan kommer att fastna i deras munnar. De gråter och bankar huvudet i väggen. Men det är för sent. Sonen är död i havet. 

Alla mammor har speciella känslor för sina barn. De älskar sina barn så mycket att de nu blir sjuka. De klarar det inte. Hur mycket de än gråter kommer sonen inte tillbaka. Det enda som sker är att de själva blir sjuka. Av sorg. 

Det är så klart inte första gången flyktingar dör på vägen. Men för den mamman och pappan, är det första gången. 

Men de är inte de första och inte heller de sista afghaner som kommer att drunkna när de flyr mot en ljusare framtid.

Flykten kostar många livet.

Även om våra hjärtan vore av sten skulle de krossas. Mina ögon tåras när jag läser om nyheten.  

Nu är också situationen värre. De som haft tur har hunnit ta sig till EU och sökt asyl. En del har fått uppehållstillstånd. En del är för andra gången på väg genom Europa efter att ha utvisats.

Men den här gången är det svårare. Jag känner flera som lyckats ta sig till Turkiet igen, men de kommer inte vidare och de kan inte heller vända tillbaka. 

Jag kan inte sluta tänka på de flyktingar vars döda kroppar nu kommer återvända till Afghanistan. Men för de flesta så drunknande de utan identitet. Utomlands. De är extra sorgligt att de dör i havet utan att någon hittar kroppen.

Kanske äter hajar upp dem? 

Vem är då skyldig? Är det Turkiet? Iran? Eller Afghanistan? Nej ingen kommer att befinnas skyldig. Inte de politiker som förvandlat landet till en plats för krig och kriminalitet. En plats utan jobb, utan mat, utan säkerhet, utan frihet. En plats från vilken många flyr på jakt efter säkerhet och fred. 

Jag hoppas att det en dag blir fred i Afghanistan så att inte fler ungdomar ska behöva dö.

Att det blir fred så som i Sverige. 

”Jag ser på tv hur våra politiker sitter och tittar på varandra. Jag skäms när jag ser dem. Men det är de som borde skämmas för hur det ser ut i landet,”skriver Mohammad.

Ju längre jag är här, desto mer tänker jag på skillnaderna mellan Sverige och Afghanistan.

I Sverige cyklade jag mycket i skogarna: Vart jag än kom så blev jag väl behandlad. Även när jag cyklade vilse och kom in på en privat väg som ledde till ett hus mitt i skogen, även då fick jag hjälp med att hitta tillbaka.

De svarade snällt, pekade och visade mig hur jag skulle cykla. 

När jag cyklade i Kabul i veckan så kom jag och min kompis plötsligt in på en ny väg. Fyra personer kom fram och stoppade oss från att cykla därifrån.

”Vart ska du?” sa de.

Min kompis blev rädd och jag också. Jag trodde att grusvägen ledde tillbaka till den stora vägen – men det blev fel. Men jag svarade som det var att vi var på väg tillbaka, tillbaka till den stora vägen.

De svarade argt att vi var på en privat väg och frågade oss vad vi gjorde där. När vi bad om ursäkt och ville cykla iväg så blev de arga och hotade med att ringa polisen. 

Till slut släppte de oss och några i gänget var snälla och berättade hur vi skulle cykla tillbaka.

Men det är svårt att cykla kring Kabul utan att komma in på privata vägar och återvändsgränder. Hur man än gör så hamnar man på en stängd gata och måste cykla tillbaka samma väg som man kom. 

”I Sverige cyklade jag mycket i skogarna. Vart jag än kom så blev jag väl behandlad,”skriver Mohammad, men när han cyklar runt i Kabul är bemötandet ett annat.

De flesta är snälla men många tänker annorlunda.

Många är analfabeter och vet inte om de mänskliga rättigheterna. För mig är det ibland svårt att förstå de som lever här. Svårt att förstå människorna i Afghanistan. 

Framför allt efter coronapandemin så är allt värre. Alla är irriterade. Många har helt tappat sitt humör och sin ärlighet. Ingenting är som förut. Många har inte jobb och långt ifrån alla har mat hemma. Det kommer att bli ännu fler kriminella som gör olagliga saker för att hitta mat. Många fler kommer att drabbas av kidnappningar och bli knivhuggna. 

Andra passar på att fylla sina fickor.

Jag ser på tv hur våra politiker sitter och tittar på varandra. Jag skäms när jag ser dem. Men det är de som borde skämmas för hur det ser ut i landet. Med talibanerna som är på väg tillbaka, med fattigdomen och korruptionen. 

Vart är vi på väg? Jag tror det är mot en mörk framtid. 

Men också en framtid, som de som dog, inte får uppleva. 

**

Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.

I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.