På uppdrag av Lundin Energys styrelse har Steven Kay chefsadvokat på Chambers of 9 Bedford Row tagit fram en rapport om Lundinfallet som ifrågasätter bevisningen. ”Påståenden om att ingen fördrevs från området där Lundin Oil hade sin verksamhet smärtar de personer jag pratat med djupt”, kommenterar Johan Brosché, docent i freds- och konfliktforskning rapporten.
Av Martin Schibbye 21 maj, 2021
På Dagens Juridiks debattsida den 12 maj skriver den brittiska advokaten Steven Kay anlitad av Lundingruppen sin nya rapport i vilken han menar att man ska vara försiktig med att lyssna på de röster som hävdar att övergrepp begåtts när icke-statliga organisationer slår larm om vad som ska ha skett i konfliktzoner.
Det är skillnad, skriver han, på ”dessa röster” och ”den insamling av bevis och fakta som behövs för en rättegång”.
Steven Kay skriver att i takt med att internationell rätt har utvecklats har domstolarna stött på problematiken med vittnesmål insamlade av icke-statliga organisationer.
Problemen menar han uppstår när det saknas en tidsmässig och geografisk närhet till själva händelserna som gör det svårt att fastställa vad som faktiskt hänt.
Han menar också att åklagare får svårt att ”motstå de påtryckningar som aktivister utsätter dem för” beroende på att organisationerna kan stå nära en parterna i den aktuella konflikten för att få tillgång till konfliktzonen.
Det är skillnad på ”bevis” och ”narrativ,” skriver Steven Kay i rapporten som han menar visar att det i fallet med Lundin och Sudan så har enstaka skildringar förenklat skeenden under en sextioårig lång period med flera konflikter: ”Människor stred om tillgång till bistånd, resurser, mark och utkrävande av hämnd. Sådana konflikter i kombination med hungersnöd, torka och miljöfaktorer som öknarnas utbredning var det som ledde till folkförflyttningar”.
Steven Kay menar i rapporten att Lundin och många andra oljeföretag samt deras underleverantörer byggde upp sin verksamhet i Sudan för att kunna delta i utvecklingen av det som ansågs vara en viktig näringsgren för en stat som i stor utsträckning var beroende av internationellt bistånd.
Det åtalet mot Lundin Oil (numera Lundin Energy) gäller är verksamheten i Block 5A åren efter 1997. Steven Kay skriver att verksamheten inleddes först efter att det så kallade Khartoum-fredsavtalet undertecknats.
En grupp som inte var med och undertecknade Khartoum-fredsavtalet var Sudanesiska folkets befrielsearmé/rörelse (SPLM/A) istället menar Steven Kay skapade gruppen ”ett narrativ” där de samarbetade med kristna icke-statliga organisationer som genom sina humanitära och religiösa agendor sökte etablera bilden av konflikten som en religiös sådan, eller en som hade med oljan att göra. ”Inga av dessa skildringar är sanna”, skriver Steven Kay och konstaterar att det ”var en mycket effektiv strategi för att kunna mobilisera den kristna delen av världen och engagera det internationella samfundet, under president Bushs ledning, för att säkra internationellt stöd för en separation av södra Sudan från Khartoum. Idag styrs den självständiga staten Sydsudan av SPLM/A och rebellerna i söder”.
I rapporten menar han också att anklagelserna om en ”brända jordens taktik” av oljebolagen skulle vara falsk och konflikten fanns innan olja hittades.
Rapporten om Lundinfallet som tagits fram på uppdrag av styrelsen för Lundin Energy, kan läsas här.
Johan Brosché, docent i freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet menar i en replik till Steven Kay i Dagens Juridik att rapporten saknar ”empirisk grund” och att de båda påståendena om att konflikten inte skulle vara religiös och inte ha med olja att göra är osanna.
”Det är fullt riktigt att kriget i Sudan inte bara handlade om religion eller olja, men det är otvetydigt så att det båda spelade en central roll i kriget,” skriver Johan Brosché och hänvisar till att i början av 1980-talet så drev Sudans dåvarande president Jaafar Nimeiry landet i en islamistisk riktning, vilken kulminerade med införandet av strikta sharialagar över hela Sudan 1983.
Dessa lagar skulle gälla såväl norra delarna av landet (där en majoritet är muslimer), som de södra delarna (där en majoritet är kristna). Detta mottogs inte väl i södra Sudan och var en starkt bidragande orsak till att det andra sudanesiska inbördeskriget bröt ut 1983.
”Att påstå att det är osant att kriget hade en religiös dimension är således inte korrekt” skriver Johan Brosché.
Han menar också att det råder akademisk konsensus om att oljan intensifierade kriget samt att regeringens strävan att utvinna olja gjorde att kriget spreds till delar av landet som dessförinnan varit relativt förskonade.
Dessutom menar han är bevisen övertygande för att kränkningar av de mänskliga rättigheterna ägt rum oljefälten och att oljeintäkterna intensifierat regeringens krigföring. Att oljebolagen – för att undvika kritik – påstår att deras inblandning är positiv för civilbefolkningen är om något ett narrativ menar Johan Brosché.
Han hänvisar också till att det under kriget skedde en geografiska förskjutningen i samband med Lundins (och flera andra oljebolags) intåg i Sudan. Från att ha varit relativt förskonad från konflikt mellan 1989-1997, så visar databaser över attacken att det förekom intensiva strider i det svenska oljebolagets block från 1998 fram till 2003.
Vad gäller anklagelserna om den brända jordens taktik menar Johan Brosché att det är tydligt fastslaget i akademisk forskning, vittnesmål och rapporter att Sudans regering anlitade milisgrupper som utförde övergrepp i syfte att fördriva lokalbefolkningen från områden där oljan fanns.
”Påståenden om att ingen fördrevs från området där Lundin Oil hade sin verksamhet smärtar de personer jag pratat med djupt. De känner att sådana uttalanden tillintetgör dem och förnekar en viktig del av deras historia”, skriver Johan Brosché.
Avslutningsvis menar Johan Brosché att han delar bilden av ett komplext krig och att en stor utmaning även för freds- och konfliktforskare är att fastslå tillförlitligheten i olika källor men att en ”oberoende granskning” – beställd av en av parterna i en pågående rättsprocess – står sig slätt jämfört med den sammantagna akademiska forskningen.
Förundersökningen om folkrättsbrott mot företrädare för oljebolaget Lundin har pågått i elva år. I fjol meddelade åklagaren att utredningen är färdig och att man anser sig ha tillräckliga skäl för ett åtal.
