Röster om Afghanistan, Dagbok
"Livet blir aldrig detsamma" – Dagbok från Kabul vecka 19
Ni kanske tänker att detta var ännu ett attentat i Kabul, där det sker så ofta. Vi som bor här ser det inte så. Detta var något oerhört, skriver Mohammad i veckans dagbok.
Av Mohammad 17 maj, 2020
Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul.
I förra veckans hemska terrorattentatet i sjukhuset i Barchi, i norra Kabul, förlorade många nyfödda barn sina mammor. Av de skadade mammorna har många nu dött på andra sjukhus, där de vårdades efter attacken.
Många barn fick läggas på operationsbordet redan den dagen då de föddes.
Flera av mammorna som skulle föda barn den dagen, en tisdag, men dog istället tillsammans med sina barn.
Jag kan inte förklara allt kring det hemska attentatet. Och vad det gjorde med Kabul. Men jag kommer att försöka förklara.
För det första: Jag har aldrig hört om såna händelser tidigare. Inte i hela mitt liv. Att ett barn dödas i sin mammas mage, innan det föds.
Att det skadas och förlorar sitt liv innan det ser världen.
Många döda var kvinnor som skulle föda sitt första barn och de var otroligt glada att få se sina barn. Att få ett barn i sitt liv för första gången.
För er som följer nyheterna utifrån så kanske ni tänker att det var ännu ett attentat i Kabul, där det sker så ofta. Men det här var inget vanligt attentat.
Vi som bor här ser det inte så. Detta var något oerhört.
Jag kan inte förklara hur det känns för en mamma som förlorat sitt första barn och själv ligger på sjukhuset.
Vi vet inte hur känns för en pappa som förlorar sin fru och sitt nyfödda barn samma dag.
Vilken tro och vilken känsla finns det hos vissa människor? Vilket hjärta och vilken hjärna har människor som gör detta attentat? Som väljer att göra det?
Varför?
När jag går omkring i Hazarernas område, ser jag tusentals bilder på de som förlorat de sina i det 18-åriga kriget.
**
Det är ännu sorgligare att vissa människor blev glada när att Hazarbarnens mammor dödades på sjukhuset.
Men det är inte vanligt folk som blir glada, utan medarbetare till extremisterna.
Talibaner, USA, de som tagit fram fredsavtalet och vår regeringen. Alla måste nu ta ansvaret för de tusentals människor som förlorat sina liv i kriget.
Många kristna soldater från Europa och USA har också förlorat sina liv, precis som afghanska soldater. Det kan bara USA och afghanska myndigheter ställas till svars för.
Amerikanska soldater som krigat här, har också anhöriga.
Nu är frågan hur mycket makt USA har idag? Och hur mycket makt har Talibaner och andra terrorister?
Jag vill inte ens att en myra ska dödas. Men det fungerar inte att behandla terrorister mjukt – ifall de inte ens vill att ett nyfött barn ska få leva.
Om man behandlar dem som andra människor, kommer de att döda hela världen med sin tro.
Corona är ett virus som inte ser om jag är vit eller svart, om jag är kristen, muslim, jude eller hindu. Det behandlar oss lika. Viruset känner inte om jag är fattig eller rik.
Hur behandlar terrorister oss människor?
De ser på vilken folkgrupp och religion vi tillhör och dödar den de vill.
Jag hoppas att USA hjälper Afghanistan med att fortsätta kämpa mot terrorister, för annars blir vårt land ett hem för många terroristorganisationer – och det kan påverka hela världen.
Jag vill att alla ska ha samma rättigheter och att vi inser att vi har samma hud och samma blod i kroppen.
Vi måste ha lika rättigheter och mänskliga rättigheter måste accepteras.
**
Det finns så mycket att berätta om hur dåligt vissa människor beter sig i Afghanistan.
Jag kommer aldrig att nämna namnet på den människan som tog ett dåligt beslut, både för svenskar och för oss deporterade. Många svenskar som hjälper oss känner den här mannen och är i kontakt med honom. Han påstår att han hjälper och tar hand om oss utvisade.
Vad det handlar om här är att om man påstår att man hjälper utvisade från Sverige, så måste man verkligen göra det och inte bara ta pengarna i sin egen ficka.
Jag skriver en kort berättelse här och berättar bara vad mannen gjorde med en kille som jobbade för att få lite betalt, här i Kabul.
Killen satte stort hopp till sitt arbete, eftersom mannen lovat honom att betala lite grann.
Mannen sa att han sparade killens pengar och skulle hjälpa honom när han behövde.
Idag gick jag och killen för att säga att han behöver sina pengar. Men mannen svarade att tyvärr, han tänkte inte betala alls.
Vi frågade – varför då?
Mannen svarade att det inte fanns bevis för att han lovat ge killen pengar.
Det här var bara ett kort berättelse. Men jag vet mycket annat som jag skulle kunna skriva. Men det här räcker tycker jag.
Mannen krossade killens hjärta.
Killen hade väntat 10 månader på att tjäna ihop lite pengar för att kunna ta sig ifrån Afghanistan.
Utan att någon hjälper honom, kan han inte lämna detta hemska land för ett bättre och säkrare land.
Vårt liv är kanske värt mer för oss, än för andra?
Vi har fått mycket hjälp av svenskar och jag kommer aldrig att glömma det.
Men allt är inte pengar. För att leva ett gott liv är mänskliga rättigheter viktigare än vad man kan tro.
Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
