När Donald Trumps administration nu stoppar miljardutbetalningar till medier i ett trettiotal länder skapas en farlig situation för journalister världen över. Anklagelser om propaganda och beroende sprider sig – och auktoritära regimer ser sin chans att slå till.
Av Rasmus Canbäck 23 februari, 2025
”De senaste skandalerna som rör USAID:s finansiering av liberala medier världen över visar att detta internationella nätverk i verkligheten sprider propaganda och i grunden representerar utlandsfinansierade medier.”
Så inledde det georgiska parlamentets talman ett längre inlägg på plattformen X i veckan. Inlägget fortsatte med anklagelser om att medier som tagit emot finansiering från USAID i själva verket är aktivister. Ett bevis för det, menar skribenten, är att den nya Trumpadministrationen säger att det är så.
Efter ett penndrag från Donald Trump verkar det som att utbetalningarna som motsvarade över 2,5 miljarder kronor till medier i ett trettiotal länder upphör. Nu varnar flera internationella grävnätverk och medier för att journalister världen över försätts i en minst sagt knivig situation.
Finansieringen är en sak – hotet som följt mot journalisterna en annan. Staterna som redan varit uppretade av USAID:s finansiering av medier har sett Vita husets kappvändning som en chans att angripa redaktionerna. Det kan ske utan att riskera relationen med USA, tvärtom verkar de hoppas på att relationen ska gynnas.
Utländsk finansiering av medier i Östeuropa är minst sagt vanligt. I Georgien pratade jag med en VD för en tidning som förklarade att det var det enda sättet att få resurser för att bygga en professionell redaktion.
– Det finns givetvis inget georgiskt presstöd för oberoende medier, och visst kan man göra crowdfunding hos den georgiska allmänheten men det leder i regel bara till småpengar för att köpa kakor, förklarade personen i fråga.
Han fortsatte förklara att stödet inte kommer villkorslöst. Oftast kräver det utländska stödet att redaktionerna kan visa på ett redaktionellt oberoende och efterföljsamhet av pressetiska system.
Personligen har jag skrivit artiklar för flera medier som finansierats av utländska stater. Bland annat har jag ställt upp på intervjuer för armeniska CivilNet, som jämte USAID också finansierats av Sverige. CivilNet var för övrigt på en kunskapsresa till Sverige tillsammans med medier från Ukraina och Moldavien för något år sedan. Då besökte de Medieombudsmannen för att lära sig om självreglerande pressetiska system.
Sverige beslutade så sent som i december att tillföra 120 miljoner kronor till en nystartad fond för medier i Östeuropa. I fondens styrelse sitter Stefan Löfven.
Poängen är att finansiering från utlandet är ett faktum, och kanske det enda sättet att oberoende medier ska kunna verka i mediefientliga miljöer. Den utländska finansieringen innebär givetvis inte att de per automatik blir välfungerande, men om kraven från finansiärerna är korrekt utformade skapas åtminstone goda förutsättningar.
En förevändning från regeringsföreträdare, som talmannen i Georgien, är att finansieringen direkt innebär att medierna inte är oberoende. Vad kritiken inte tar hänsyn till är det redaktionella oberoendet från givarna.
Inom utrikesjournalistiken har diskussionen existerat med så länge utländsk finansiering funnits. Det som är nytt är att anklagelserna kommer från vad som av många betraktas som världens största demokrati. Den lågt hängande frukten i att misstänkliggöra medier för dess finansiering utan hänsyn till redaktionernas professionalism kan vara skadlig.
Det ligger i auktoritära regeringars natur att hitta externa förklaringar för att ha ursäkter att angripa journalisterna. Genom sin blotta existens utgör medierna genom sina granskningar ett hot mot regeringarna. Det är inte finansieringsmodellen som utgör hotet, utan den faktiska journalistiken som görs.
Det indragna stödet från USAID drabbar även gränsöverskridande grävnätverk. OCCRP är kanske det största av dem, men även ICIJ och en rad andra har också delfinansierats av USA. Min personliga erfarenhet från att ha skrivit för dem är att professionalismen är skyhög. Inget lämpas åt slumpen och de redaktionella besluten är välgrundade i ett team av redaktörer.
Det gör också att tiden från att första ordet skrivs ner till att publicering sker kan dröja flera månader. Det är den typ av journalistik som gör skillnad men som i sin natur inte lockar de breda massornas givmildhet. De institutionella bidragen är här avgörande för grävnätverkens existens.
Men Trumpadministrationen verkar lika lite intresserad av granskningar av auktoritära regimer som av sig själva. Sedan 1938 finns en transparenslag i USA som tillskriver att PR-byråer och organisationer som tar emot finansiering från utlandet behöver registrera det (ska inte förväxlas med ryska/georgiska lagen om utländska agenter). Den har varit en nagel i ögat för personer nära Trump och för bara några veckor sedan beslutade man att inskränka lagen kraftigt.
Därtill har Vita huset beslutat att porta ett flertal stora medier från närvaro i dess lokaler efter att de inte vill referera till ”Mexikanska gulfen” som ”Amerikanska gulfen”. Det innebär i praktiken att några av USA:s största medier inte kommer kunna ställa kritiska frågor vid exempelvis presskonferenser.
USAID:s indragna stöd utsätter oberoende medier i Östeuropa för ökade risker. Auktoritära regimer ser sin chans att tysta kritiska röster utan konsekvenser. I en tid då granskande journalistik är viktigare än någonsin krävs mer, inte mindre, stöd för att skydda pressfriheten.
Det är därför viktigt att stärka dem i stället för att ifrågasätta dem.
Toppbild: Skärmdump från DW News report
Gå med i Rasmus Canbäcks WhatsApp-grupp för att följa hans löpande bevakning av Sydkaukasien. Vill du tipsa reportern eller dela med dig av dina egna erfarenheter? Mejla till rasmus@blankspot.se
