Analys om Armenien, Azerbajdzjan
Krönika: ”Nu får du vara försiktig, en journalist har anlänt”
Vad har informella samtal mellan diplomater för betydelse för att förstå realpolitik? I veckans krönika skriver Rasmus Canbäck om diskrepansen mellan det formella och informella samtalet kring konflikten i Nagorno-Karabach.
Av Rasmus Canbäck 4 juni, 2023
”Nu får du vara försiktig, en journalist har anlänt”.
Försynta skratt bryter ut när blickarna riktas mot mig, journalisten. Jag skämtar tillbaka om att jag har ett vinglas i handen, inte papper och penna.
De västerländska diplomaterna skålar och fortsätter sin konversation om skillnaden mellan att arbeta i Armenien och Azerbajdzjan.
Det är inget nytt de säger. Sedan jag för en tid sedan började bli bjuden till sammanhang där rollerna mellan politiker, journalister, diplomater och policyrådgivare både möts och krockar har jag hört ungefär samma sak.
Journalistkonferensen som jag precis är hemkommen från i Armenien är ett av dessa tillfällen. Sammanhangen är tänkta att bidra till att skapa nätverk och dynamiska samtal.
De personer som råkar arbeta i både Armenien och Azerbajdzjan är rörande överens om att det är besvärande, för att inte säga löjeväckande, hur Azerbajdzjan hanterar den utländska diplomatkåren. De uttrycker en trötthet över att aldrig få träffa något annat än regimvänliga röster och tankesmedjor som styr agendan snarare än bjuder in till den.
”Skillnaden är att i Armenien kan vi påverka hur saker fungerar – i Azerbajdzjan är vi ålagda att lyssna”, uttryckte en som arbetar med policyutveckling kring konflikten till mig en gång.
Och ja, även det betonades att det var off-the-record.
Så jag får väl inte skriva det i en text. Jag hade heller inte gjort det om det inte vore för att liknande meningar upprepats så många gånger för mig att jag nätt och jämnt kan konstatera att det är en utpräglad uppfattning.
Dessutom. Slutar jag vara en journalist bara för att någon drar ett kort skämt om min yrkesroll?
Det är givetvis ett pressetiskt dilemma huruvida jag kan hoppa in och ur rollen beroende på om jag deltar vid ett vinmingel med policyutvecklare eller inte.
Å ena sidan är sakerna som sägs i det informella just det: informella. En person som sladdrar efter att den har druckit ett par glas vin behöver inte ha samma uppfattning om jag skulle göra en formell intervju.
Å andra sidan är sakerna som sägs i just det sammanhanget relevanta för att förstå hur diplomaterna som arbetar med Azerbajdzjan egentligen ser på landet. Det är ett sammanhang som öppnar dörrarna för att dryfta tankar med likasinnade.
Jag kan också argumentera för att det finns ett allmänintresse för att redogöra för diskrepansen mellan det informella och det formella – även om underlaget i det här fallet är anekdotisk.
Att några diplomater säger mer till mig än de menat kan också bero på de trakasserier jag mottar från den azerbajdzjanska regimen. De vill understryka att de står på min sida.
Samma statliga tankesmedja, Air Center, som så gott som alla policyrådgivare besöker i Azerbajdzjan har släppt en rapport där de utmålar ett antal utländska journalister som ett hot mot Azerbajdzjan. Föga förvånande är jag en av dem.
Inte alltför sällan skickas meddelanden till mig på Twitter där hot om att våldta min mamma eller att min ”armeniska fru” – som inte existerar – ska gå 1915 års möte till ödes.
1915 ägde folkmordet mot armenier rum.
Därtill har den azerbajdzjanska ambassadören i Sverige, Zaur Ahmadov, öppet attackerat mig med anklagelser om att jag är ”köpt” av armenier. Dessutom har han vad jag får säga förföljt mig. Så fort jag skriver en artikel om konflikten så kontaktar han redaktören för tidningen för att lägga fram sina klagomål. När de erbjudit honom att delge sina tankar i en intervju så har han slutat att svara.
Det här känner givetvis de som arbetar med konflikten i Nagorno-Karabach till om de har kunskap om mig. Formellt säger diplomaterna att de inte kan markera offentligt, men informellt menar de att det är förskräckligt.
Men i grund och botten är mitt yrke att vara journalist. Den journalistik som jag försöker bedriva kring konflikten är inte bara menad att informera allmänheten om händelseutvecklingen, den är även menad att utmana och i längden även möjligen påverka.
Det är vad en journalist gör. Vi ställer besvärliga frågor, utmanar makthavare och bevakar vad som sker.
I det här fallet kan jag kort och gott konstatera att Azerbajdzjan har ett verktyg som verkar förändra den formella politiken: gas och olja.
Och vad vet jag. Kanske säger diplomatkåren precis raka motsatsen när de står med ett glas vin i handen vid ett mingel i Baku.
Toppbild: Rasmus Canbäck står framför en sovjetisk karta över Sydkaukasien.
