Analys om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Krönika: I Nagorno-Karabach sker samhällskollapsen i realtid
Sedan juni är blockaden av regionen fullständig och världens institutioner har få medel för att kunna avbryta den. Rasmus Canbäck skriver om samhällskollapsen i Nagorno-Karabach.
Av Rasmus Canbäck 23 juli, 2023
Runt en bil hopar sig klungan av människor. Någon skriker i förtvivlan och en annan försöker tillkalla hjälp. I mitten ligger en ung gravid kvinna som försökt att ta sig till sjukhuset.
Drönarbilderna av scenen i Nagorno-Karabach har spridit sig i sociala medier den senaste veckan. En barnläkare jag talar med säger att om kvinnan hunnit till sjukhuset i tid så hade de sannolikt kunnat rädda barnet.
Azerbajdzjan har sedan den 12 december i fjol blockerat vägen mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Fram till juni kunde Röda Korsets och ryska fredsbevarande truppers bilar fortfarande röra sig på den så kallade Latjinkorridoren. Röda Korset transporterade sjuka och ryssarna kom med förnödenheter.
Blockaden som Internationella domstolen i Haag beordrat Azerbajdzjan att upphöra kvarstår. Tvärtemot ordern så har Azerbajdzjan intensifierat den och nu kom varken mat, mediciner eller andra nödvändiga förnödenheter in i regionen.
Vad som sker är en samhällskollaps i realtid.
För några veckor sedan fick jag mejl från en människorättsorganisation i Nagorno-Karabach som vädjade till mig att skriva några ord om vad som sker. Budskapet var då simpelt: Azerbajdzjan har förbjudit Röda Korset från att transportera sjuka.
Azerbajdzjan menar att Röda Korsets förare passat på att smuggla ”kontraband” i bilarna. Enligt Röda Korset själva rörde det sig om att förarna passat på att köpa cigaretter, och att det hädanefter inte ska ske igen. Men Azerbajdzjan hade redan fattat beslutet.
Ombudsmannen för mänskliga rättigheter skickar ut information nästan varje vecka. Missfallen har tredubblats sedan blockaden inleddes i december. Det finns inte bränsle för ambulanser och biltransporter.
Gasen är avstängd av Azerbajdzjan och elektriciteten kommer nästintill uteslutande från ett vattenkraftverk. Reservoaren som vattnet kommer från har minskat till en bråkdel av vad den var innan blockaden. Inom kort meddelar de lokala myndigheterna att det inte finns vatten alls för att driva vattenkraftverket.
För varje dag kommer nya rapporter om kollapsen. Sopbilarna har slutat köra och invånare uppmanas att bränna sina sopor utanför staden. Matbutikerna är helt tömda och de enda förnödenheter att tillgå är dem som människor själva sparat. Arbetslösheten har femdubblats.
Trots det är det ingen som bett om att lämna regionen. Tvärtom lyckades så gott som samtliga som blev fast på fel sida av blockaden i december tagit sig tillbaka. Dem jag pratat med ger en enad bild av att inte ge upp. Frierier har mångdubblats och bröllopen hålls trots blockaden fortfarande. De ses som ett mänskligt motstånd.
Efter att Azerbajdzjan utökat blockaden till att bli militär i maj försökte Armenien göra ett tillägg till Internationella domstolen i Haags order. Tillägget handlade om att Azerbajdzjan skulle beordras att ta bort militär från blockaden.
Haag nekade tillägget med hänvisning till att deras ursprungliga order var tillräcklig. Azerbajdzjan tolkade det som en bekräftelse på att fortsätta blockaden i samma bana. Azerbajdzjanska diplomater, inklusive den azerbajdzjanska ambassadören i Sverige, fastslog att blockaden är legitim.
Ryssarna fortsätter transportera in förnödenheter till sig själva med helikoptrar. Om den internationella domstolens order skulle gå för hantering i säkerhetsrådet är den bittra sanningen att Ryssland förmodligen lagt in sitt veto. Sedan 2020 har deras militära närvaro blivit lika mycket en livlina som utpressningsverktyg för armenierna. Utan dem hade den pågående krypande etniska rensningen av armenier accelererat.
Frågan som alla ställer sig är om världsordningen misslyckas med att förmå Azerbajdzjan att häva blockaden, vem kan i så fall göra det?
Samhällskollapsen som sker i realtid i Nagorno-Karabach är precis den strategi som Azerbajdzjan de senaste åren testat sig fram till.
Den väcker inte de rubriker som ett regelrätt krig hade gjort, men på sikt lär den få samma effekt: att armenierna inte har något hem kvar i regionen.
Till dess lär ännu fler barn dö.
Toppbild: En äldre man säljer grödor från sin egen trädgård. Foto Marut Vanyan
