Analys om

Krönika: "Hög tid att ifrågasätta Kina – innan det är för sent"

I den nya boken “De kidnappade Kinasvenskarna” visar Jojje Olsson hur Kina exporterar sin repression utomlands i allt större utsträckning. I en artikel för Blankspot skriver författaren nu att landets handel och ekonomi gör att många regeringar, inklusive Sveriges, väljer att tala tyst om detta.

Föreställ er att Ryssland skulle kidnappa en svensk förläggare på grund av att dennes böcker kritiserade landets politiker. Tänk er sedan att förläggaren hölls i ryskt fängelse i två år utan rättegång eller möjlighet till konsulär hjälp eller att ens träffa sin familj. Ponera vidare att ryska myndigheter sedan påstår att förläggaren släppts fri, bara för att sedan röva bort honom ännu en gång mitt framför ögonen på svenska diplomater.

Förloppet hade utan tvivel och från första början mötts av starka fördömanden från politiker, medier och civilsamhälle i Sverige.

Samtidigt är detta exakt vad Kina har utsatt Gui Minhai för. Efter två år i fängelse framkom dessutom att Gui ådragit sig en allvarlig nervsjukdom vid namn ALS, som innebär att patienten i genomsnitt har mellan två och fyra år kvar att leva. Därför försökte svenska diplomater i januari i år ordna medicinsk hjälp i Peking, när Gui under en tågresa till huvudstaden fördes bort av tio civilklädda poliser.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström markerade mot Kina i februari. Foto: Johannes Jansson, Wikimedia Commons.

Först efter denna skandal krävde utrikesminister Margot Wallström för första gången sedan kidnappningen av Gui i oktober 2015 att han ska släppas fri. Likaledes har Sverige avstått från att söka stöd inom EU för att sätta press på Kina. I februari sade Tysklands ambassadör Michael Clauss att hela Europa står bakom Sverige i att driva en hårdare linje för Guis frigivning. Han återgav även en “utbredd oro” för att andra EU-medborgare kan behandlas på liknande vis om Sverige inte säger ifrån.

Som så ofta vad gäller varningar om Kinas framfart så föll Clauss ord inför döva öron. Under riksdagens utrikesdeklaration samma månad nämndes Gui Minhai inte ens vid namn, och till Sverige Radio var Wallström tydlig med att fallet även i framtiden kommer hanteras som ett konsulärt ärende. Att sätta press på Kina är “fel väg att gå” eftersom Sverige är “en liten spelare”, sade utrikesministern i en radiointervju som skulle fått Olof Palme att vända sig i graven.

Nu är den svenska regeringen dessvärre inte ensam om att lägga sig pladask för Peking. Min bok “De kidnappade Kinasvenskarna” må fokusera på de två fallen Gui Minhai och Peter Dahlin. Men i den tredje och avslutande delen framgår hur allt fler utländska regeringar ger Kina en slags fribiljett inte bara för att oemotsagt skruva upp förtrycket på hemmaplan, utan även exportera repressionen utanför landets gränser.

I tider av Donald Trump, brexit och utbredd populism blir nämligen handel och ekonomiskt utbyte med Kina allt viktigare för flera länder. Detta är kommunistpartiet givetvis inte sena att slå mynt av politiskt. Under den viktiga 19:e partikongressen i oktober lät president Xi Jinping veta hur det nu är dags att förvandla Kina till en “mäktig kraft”, som ska “leda världen” politiskt, ekonomiskt och militärt. Landets enpartistyre lyftes fram som ett “blomstrande alternativ” redo att bidra till mänskligheten utveckling.

Inte lustigt att flera analytiker och organisationer – senast Freedom House i februari – varnar för Kina och Rysslands framgångar med att exportera sina auktoritära politiska modeller till omvärlden. Det är dock viktigt att här inse att Kina är den större, mäktigare och potentiellt mycket farligare aktören. Rysslands BNP har under Vladimir Putins långa vanstyre minskat och är nu mindre än Sydkoreas. Kinas ekonomi har förstås vuxit, är nu tio gånger större änden ryska och används finurligt som verktyg för att sprida kommunistpartiets världsbild.

I kapitel 17 från min bok (se utdrag) står det att läsa hur länder som Storbritannien och Danmark numera samarbetar med Kina för att tysta regimkritiska röster. Där framkommer även hur Kina genom ökade bidrag och dubbelprat lyckas motverka FN:s arbete för mänskliga rättigheter. Man har även stoppat uttalanden och handlingar från EU och ASEAN, genom att försäkra sig om enskilda länders politiska lojalitet med hjälp av bidrag och investeringar.

Företeelsen är ingalunda begränsad till politiken. Med morot och piska rättas även allt större delar av näringslivet, akademien och kulturlivet världen över in i ledet. Detta med metoder som vare sig Putin eller Trump aldrig hade kommit undan med. Det är hög tid att se upp från plånboken och ifrågasätta Kinas fribiljett till förtryck innan det är för sent.

Läs ett utdrag ur Jojje Olssons nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” (Historiska Media) här: “Money talks”  – Kinas inflytande i FN ett allt större problem. 

Gå gärna med i vår nystartade Facebook-grupp för att följa utvecklingen i Kina. Länk finns här.