Analys om Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Krönika: Hatet mot armenier har inget slut
Efter Azerbajdzjans offensiv mot Nagorno-Karabach är det många som räds ett folkmord. Rasmus Canbäck skriver om den systematiska avhumaniseringen av armenier i Azerbajdzjan.
Av Rasmus Canbäck 21 september, 2023
Kort efter kriget 2020, när Azerbajdzjan gått vinnande ur det, öppnades en park i centrala Baku, ”segerparken”. Här radades förstörda armeniska stridsvagnar upp och berättelsen om vad som fått namnet ”det stora patriotiska kriget” skulle berättas.
Det gjordes genom montage där besökarna fick promenera under döda armeniska soldaters hjälmar, titta på fiktiva skyttevärn och håna vaxdockor föreställande armenier.
Skaparna av vaxdockorna sade till azerbajdzjanska medier att försökte skapa ”de mest förskräckliga återskapelser” av armenier som de kunde. Bland annat adderades stora näsor och överdrivna ansiktsuttryck.
EU:s kommissionär för utrikesfrågor, Josep Borrell, uppmanade Azerbajdzjan kort efter öppnandet av parken att Azerbajdzjan skulle stänga den. Han beskrev den som ett sätt att sprida osämja mellan folken.
Men det var inte förrän Armenien adderat parken till ett pågående rättsärende i Internationella domstolen i Haag (ICJ) som Azerbajdzjan tog bort de mest hatfulla elementen. Formellt var det för att ”restaurera dem”.
När Azerbajdzjan kort senare började förstöra det armeniska kulturarvet reagerade EU-parlamentet med en brådskande resolution.
I den anklagar parlamentet Azerbajdzjan för att kulturarvsförstörelsen är en del av en ”systematiskt, statsunderbyggd armenofobi, historierevisionism och hat mot armenier, som stöds av azerbajdzjanska myndigheter, och som inkluderar avhumanisering, förskönande av våld och territoriella anspråk mot Republiken Armenien”.
När jag var i Georgien i början på sommaren passade jag på att köpa en statlig azerbajdzjansk skolbok som används av alla tioåringar i landet. På den första sidan syns i gammalsovjetisk anda Ilham Alijevs far, Heydar, som Ilham har ärvt makten från.
I kapitlen som följer går det att läsa hyllningssånger till den azerbajdzjanska armén, se bilder på män i militärkläder och inte minst ta del av den systematiska avhumanisering av armenier som göds sedan barnsben.
Det är ett vida omskrivet ämne bland forskare och journalister i Kaukasien. I en textanalys av armeniska och azerbajdzjanska skolböcker från 2012 i tidskriften Caucasus Edition konstaterades att andelen hatiskt material i azerbajdzjanska skolböcker var mångdubbelt vanligare än i armeniska mot azerbajdzjaner.
Folkmordsforskaren Melanie O’Brien, som är ordförande för det välrenommerade samfundet International Association of Genocide Scholars, har under flera år argumenterat att det finns tydliga tecken i Azerbajdzjans agerande för att hävda att landet inte räds att begå ett folkmord.
Bland annat lyfter hon att det är vanligt förekommande att landets absoluta toppskikt, inklusive presidenten, använder åtskillig tid i media åt att sprida armenofobi.
Hon kallar den ”anti-armeniska” diskursen för en del av statspolicyn.
För aktivister i Azerbajdzjan som motsätter sig den auktoritära regimen är en av de vanligaste anklagelserna att de är ”armenier”, eller är ”köpta av den armeniska lobbyn”. Det gäller även utländska journalister som rapporterar kritiskt om landet.
Idén härrör från folkmordet mot armenier i Ottomanska riket 1915, där ”den armeniska lobbyn” användes på ett liknande sätt som den skulle göras 20 år senare i Tyskland mot judar. Den armeniska lobbyn sades vara en sorts underjordisk grupp som styrde och ställde.
Att Azerbajdzjan, tillsammans med Turkiet och Pakistan, är det enda land i världen som aktivt förbjuder folkmordserkännande av det armeniska folkmordet är föga förvånande.
I journalisten Tomas de Waals book, ”The Black Garden”, från år 2000 beskriver han att konspirationen om den ”armeniska lobbyn” fick en nytändning i samband med pogromerna mot armenier i Azerbajdzjan åren 1988–1990.
I de mest nationalistiska kretsarna i Azerbajdzjan användes ett narrativ om att ”den armeniska lobbyn” skulle ha legat bakom pogromerna – inte azerbajdzjaner. Enligt fabeln ska armenier inte ha ”betalat” för sig och därför dödats av den hemliga lobbyn.
Den FN-stödda fredsförhandlingarna som rådde mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach tog fram till 2020 hänsyn till att befolkningen i regionen skulle få rösta om sitt eget självbestämmande.
Efter kriget 2020 justerade Armenien sin strategi till att i stället tala om ”säkerhetsgarantier” och ”rättigheter” för armenierna i Nagorno-Karabach.
När USA bara dagarna innan invasionen nu i september underströk konceptet så slog det bakut för Azerbajdzjan. I ett osedvanligt hastigt skrivet pressmeddelande på utrikesministeriet lät Azerbajdzjan meddela att omvärlden inte har något med saken att göra – det är en intern angelägenhet i Azerbajdzjan.
Invasionen som kom föregicks av en nio månader lång blockad av Nagorno-Karabach, som de senaste tre månader var fullständig. Med andra ord kommer varken mat, mediciner eller bränsle in i regionen.
Civilbefolkningen som fastnade mellan artillerield från öst och blockaden i väst har ingenstans att ta vägen. Men det är inte bara artillerield som de fastnat mellan – det är även en auktoritär regim som gjort allt i sin makt för att sprida hat mot armenier.
Vad som kommer ske de närmsta dagarna kan inte betraktas som annat än en av de största mänskligt skapta humanitära katastroferna i modern tid.
Toppbild: Vaxdockor vid segerparken i Baku.
**
Stöd vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är alla våra reportage och artiklar fria att läsa. Men vi hoppas att några av er kan bidra så vi kan fortsätta rapportera från Nagorno-Karabach.
