Röster om Afghanistan
Krönika: Dagen då talibanerna kom till Kabul
NN är en 26-årig journalist som kommer att rapportera anonymt från Kabul för Blankspot framöver. Här är hennes första text om dagen då talibanerna tog över.
Av Blankspot 5 september, 2021
Den 15 augusti höll den 26-åriga journalisten på att färdigställa en artikel på redaktionen i Kabul om hur armén i flera distrikt under natten kollapsat och tagits över av talibanerna.
Det var bråttom och deadline.
Plötsligt hörde hon rop och skrik. Ljudet av bilar: ”Talibanerna kommer, de är här i Kabul” ropade någon.
Hon reste sig upp för att se ut genom fönstret samtidigt som hon i hast rafsade ihop sina papper, dator och springande tog dem under armen på väg ut från redaktionslokalen. Snart stormar de in och dödar oss alla, tänkte hon.
På väg ut ångrade hon att hon klädde sig som vanligt på morgonen. Hon drog med handen genom håren och obehagskänslan växte sig stark. Varför tog jag inte med en ordentlig hijab eller “ett tält” en chadari?
En sjal runt ansiktet fick duga tänkte hon och tog steget ut på gatan där folk småsprang på väg från sina arbeten. Bilarna satt fast i korsningarna och trottoarerna var fulla av människor som snabbt ville sätta sig i säkerhet.
Att ta sig hem genom staden tog fyra timmar och min familj har nog aldrig sett mer lättade ut över att se mig hemma från jobbet.
För det är mig det handlar om. Det är jag som är den 26-åriga journalisten. Men det som skett är svårt att förstå om jag inte skriver om det.
I rummet hade alla elva i familjen samlats. Min inkomst var den, tillsammans med min far och bror, som alla andra överlevde på.
De följande dagarna gick fort. Rastlösheten växte. Den 21 augusti bestämde jag mig för att jag trots riskerna måste fortsätta mitt arbete.
Jag klädde mig mer traditionellt och gick till fots genom staden till kontoret. Utanför stod en grupp talibaner som såg frågande på mig när jag försökte gå in.
”Du behövs inte här längre,” sa en av dem. En annan uppmanade mig att gå därifrån.
Av vårt kontor fanns det inte heller så mycket kvar. Skärmar och stolar var borta tillsammans med det mesta av utrustningen.
Vi bestämde oss för att upphöra med våra publiceringar. Ingenting skulle sändas eller tryckas. Vi la ner. Alla blev av med jobbet. Även bankerna stängde. Än i dag har vi inte fått ut våra sista löner.
Som kvinna, med en bakgrund inom media kan jag inte längre jobba. Jag håller mig inomhus. När jag går ut är det för att köpa grönsaker till min far som är sextio år. Jag vill att han ska få färsk frukt så att jan ska kunna hålla sig frisk.
Det är inte bara jag som förlorat mitt jobb. Min bror är arbetslös och så också min far. Mina bröder och systrar har slutat att gå till sitt universitet och sina skolor. Det är oklart hur det nya styret ser ut och vilken typ av regering vi har.
Men vi vet vad som väntar när det gäller talibanernas syn på kvinnors rättigheter: De kommer att kränkas.
Allt känns hopplöst men jag vill ändå önska att talibanerna upprättar ett fungerande styre nu när det är som det är. Att de kan sätta igång samhället igen. Vår familj är några av 20 miljoner afghaner som lever i fattigdom. Vi behöver kunna överleva.
Varje dag innan solen går upp vaknar jag och läser den heliga koranen inne på gården under en timme. Sedan dricker jag mig mätt på vatten.
Jag vet när jag går in i huset igen, genom korridoren, att det inte kommer att finnas någon frukost.
Men den här morgonen ler min pappa och säger att jag inte ska oroa mig över det. Så går han ut i staden som håller på att vakna och kommer strax hem med fyra bröd och socker.
Jag kokar te och dukar fram brödet och sockret. När vi alla elva ätit och druckit så tar mina syskon fram sina läroböcker på bordet och börjar studera.
Till lunch kokar vi potatis och gammalt ris. Men gasen tar slut och just nu går det inte att köpa ny.
Snart kommer också oljan att ta slut och grönsakerna att försvinna från marknaden.
Vid middagen blir samma problem återigen uppenbara. Vi har ingen mat. Allt har på kort tid blivit väldigt dyrt.
Utan löner, utan jobb eller möjlighet att gå ut utan att det är förenat med stora risker så är livet svårt.
Klockan elva försöker jag sova men bara gråter i min säng.
Jag har förlorat allt. Landets framtid är oviss. Talibanernas nya policy kan vi bara gissa oss till.
Kan omvärlden höra min gråt? Kan de få den att sluta?
/ NN är en 26-årig journalist som kommer att rapportera anonymt från Kabul för Blankspot framöver. För att inte missa nästa text skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
Bild: Shamsia Hassani, Graffiti vid Darul Aman Palace, Kabul, Afghanistan, av Shamsia Hassani.
