Ahmad Rahimi hoppades finna trygghet i Sverige – två år, ett avslag och två självmordsförsök senare intervjuade Blankspot honom. I dag fick han sitt uppehållstillstånd och skriver i en krönika om sina känslor.
Av Gäst 26 juni, 2018
Jag kom som ensamkommande till Sverige i augusti 2015. Sedan dess har jag kämpat för att komma in i det svenska samhället och integreras. Jag fick börja skolan, studerade hårt och fick lära mig massor av nya, viktiga ord: yttrandefrihet, religionsfrihet och jämlikhet.
I november 2016 fick jag mitt första avslag. Jag blev så chockad och deprimerad att jag började skada mig själv. Jag skar mig i armen, sydde igen munnen, hungerstrejkade och försökte ta mitt liv.
Jag hade svårt att koncentrera mig i skolan och vid det första uppföljningssamtal på Migrationsverket grät jag. Handläggaren suckade åt mig och sa åt mig att jag skulle skärpa mig för att jag är vuxen nu (de hade skrivit upp mig i ålder med sex månader till 18 år).
Handläggaren avslutade med att säga att jag ändå inte hade någon chans, även om jag försöker överklaga – för det kommer alltid komma ett andra och ett tredje avslag. Jag slog handen den genom en fönsterruta och bröt den.
Men handläggaren hade rätt.
Det andra avslaget kom ett halvår senare och det tredje följde några veckor efter det. Men då hade jag börjat kämpa. Jag började åka runt på demonstrationer, tala med politiker, skriva insändare och kämpa på alla sätt jag kunde, trots att jag mådde dåligt. Jag fick två priser för min kamp och det gav mig extra kraft.
Efter tredje avslaget tänkte jag att allt var förbi. Varför ska jag leva överhuvudtaget? Jag kände mig maktlös och visste inte vad jag skulle göra, men jag fick en sista chans genom att skriva ett verkställighetshinder.
Det var mitt sista hopp.
Efter ytterligare några månader kom besked om en ny prövning, men jag vågade inte tro på det. Ytterligare några månader senare fick jag komma på en intervju i Stockholm, på videolänk till Malmö vilket kändes lite konstigt eftersom jag bor i Växjö. Men i alla fall så reste jag dit och förberedde mig så mycket jag bara kunde. De grillade mig i fyra timmar om min tro och sen var det bara att vänta… igen.
Nu har det gått tre månader efter intervjun och i går kväll vid klockan 23, när jag hade lagt mig och pratade med min kompis som sitter på förvaret och riskerar utvisning, ringde plötsligt telefonen.
Det var min syster Terese som sa att: “Ahmad, vet du, jag har fått ett brev och vet du vad som står i brevet?”
Jag kunde inte riktigt avgöra om hon lät glad eller ledsen. Jag sa, snälla vad är det för brev och hon sa: ”Du har fått uppehållstillstånd!”
Jag fick en chock och kunde inte tro på det och sa; “snälla skoja inte med mig”. Hon sa att hon skojar inte om sånt.
Jag bad henne att läsa det en gång till och hon började läsa igen och jag fick tårar i ögonen, skrek och frågade henne om mamma Anki visste.
”Ingen vet, jag ringde dig direkt”, sa hon och då ropade jag på min svenska mamma och sprang till henne på nedervåningen. Jag sjönk ner på mina knän och bara grät och grät. Jag kunde inte prata, så jag lämnade telefonen till henne och bara grät av glädje.
Under mina tre år i Sverige kämpade jag för mina egna och andras rättigheter varje dag, varje minut och varje sekund. Många demonstrationer och många möten med politiker och några möten med människor som inte ville ha mig här också – men jag visade alltid respekt och kärlek.
Jag vill verkligen tacka alla underbara människor från djupet av mitt hjärta, alla ni som hjälpt mig på olika sätt.
Jag vill avsluta med att säga till alla mina bröder och systrar att aldrig ge upp. Jag fick kämpa i tre år, men lyckades till slut så varför skulle inte ni också kunna lyckas?
Äntligen är den långa väntan över för mig. Nu kan mitt liv börja på riktigt.
Text: Ahmad Rahimi
**
”Röster” är en typ av läsartexter kring våra bevakningsområden med en mer personlig ton. Läs mer om dem här.
Vill du se mer journalistik om migrationsfrågor? Stöd oss här så bidrar du till att vi kan fortsätta bevaka frågorna.
Av Gäst
Hjälp oss skriva mer om Migration!
Blankspots journalistik göms inte bakom en betalvägg. Stöd det fortsatta arbetet med att bevaka Migration genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli prenumerant.
