Röster om

Kriget om Nagorno-Karabach från sex olika perspektiv

Kriget är slut men konfliktens orsaker lever kvar. Kaukasus-kännaren Rasmus Canbäck förklarar varför freden är så skör.

Rasmus Canbäck arbetar inom det svenska civilsamhället och har en masterexamen i socialantropologi. Han är en ”fantast” av den post-sovjetiska delen av världen och skriver ner intryck från sina resor på Facebook-sidan ”Österut med Rasmus Canbäck”.

De senaste veckorna har han publicerat flera inlägg om konflikten i södra Kaukasus om Nagorno-Karabach. Inläggen har handlat om olika perspektiv som dels förklarar händelseutvecklingen i södra Kaukasus och dels om vad en eskalering i konflikten innebär för civilbefolkningen.

Vi på Blankspot återpublicerar här sex inlägg för att våra läsare ska få en djupare bild av konflikten och en förståelse för de politiska förflyttningar som har skett.

1. Oljan från diktaturerna är en pulsåder i Kaukasus:

Baku, Azerbaijan, April 1999. Dilapidated Soviet era on-shore state oil fields. The fields still produce, and poor sections of the population live in run-down homes in the area.

På ett tåg mellan Georgiens huvudstad Tbilisi till Zugdidi satt jag bredvid en man i 40-årsåldern. Han hade en röd keps och ljusblå skjorta. Liksom man ofta gör när man reser i Georgien började jag snart tala med honom. Han berättade att han var på väg till Batumi för att sedan resa in i Turkiet, ”jag är ingenjör och vi håller på att bygga klart en oljeledning. Den går från Baku till Erzurum. Den ska tredubbla kapaciteten på ledningen som går till Adana, [Ceyhan]” fortsatte han.

Oljeledningen går som en pulsåder från Azerbajdzjan till södra Turkiet, via Georgien. Längs vägen tillför den olja, tullavgifter och arbetstillfällen till staterna som den passerar. Oljan kommer från tre länder runt Kaspiska havet: Azerbajdzjan, Turkmenistan och Uzbekistan. Alla tre är ökända diktaturer.

För Georgiens del innebar oljeledningen när den byggdes klart 2005 en ekonomisk boom som också starkt bidrog till att minska landets beroende från Ryssland. På så sätt kunde landet gå in i en konflikt med Ryssland utan att oljetillförseln ströps.Från Turkiet förs oljan vidare ut i världen, inte minst till Israel som får 40 procent av sina oljetillgångar från Azerbajdzjan.

I utbyte mot subventionerad olja bistår Israel med högteknologiska vapen till sin allierade. När Armenien påtalat att Israels drönare och klusterbomber används mot Nagorno-Karabach har Benjamin Netanyahu lagt dövörat till. Kanske fick han upp intresset för saken när Azerbajdzjan hävdade att Armenien nästan lyckades med att bomba oljeledningarna. Något som tillbakavisats av Armenien.

I Georgien är opinionen kritisk mot Azerbajdzjans bombningar av Nagorno-Karabach, men de ekonomiska incitamenten är för starka för att politiker ska agera. Georgiens inställning blir istället att tyst se på när grannländerna krigar.

Denna pulsåder visar hur diktaturer kan bygga makt och inflytande i södra Kaukasus och få maktbalansen att vara stabil, så länge alla är överens om att acceptera den ekonomiska förutsättningen. Ensam mittemellan står Armenien och försvarar sig när azerbajdzjanska klusterbomber från Israel faller över Nagorno-Karabach.Klusterbomber som av en majoritet av världens länder anses olagliga.

2. Det är inte Azerbajdzjan som räds en humanitär katastrof

Bild från Sjusji. Foto: Rasmus Canbäck.

Att gå omkring på Sjusjis gator känns ödsligt. I dag bor det 4 000 människor där, men den är byggd för det femdubbla. Staden ligger på en bergsplatå ovanför huvudstaden Stepanakert och runt staden är klippavsatserna så höga och branta att vägarna bara når från ett håll.

Staden tömdes på människor vid det förra kriget. Till skillnad från det levande Stepanakert har Sjusji aldrig återhämtat sin gnista från kriget för 30 år sedan. På 1800-talet var den känd för att vara en kulturstad där azerbajdzjaner och armenier levde tillsammans. Under 1900-talet minskade dock den azerbajdzjanska befolkningen snabbt. Efter mina tre resor till Nagorno-Karabach kan jag konstatera att Sjusji förblir en stad där kriget sitter i väggarna.

Den filosofiska frågan om en flod är densamma när vattnet ständigt byts ut går att anpassa till Sjusji.

En armenisk guide berättade för mig att azerbajdzjan förvarade krigsmateriel i den stora katedralen i staden under det förra kriget. Armenierna kunde inte bomba en kristen kyrka och när azerbajdzjanerna lämnade staden så raserade de katedralen. Den byggdes upp av befolkningen på nytt och nu noterar jag att den bombats igen.

Symboliken är stark då Azerbajdzjan visar att de kan nå de mål som de vill.

Vladimir Putin gick i slutet på oktober ut och konstaterade att Rysslands inställning är att skydda Armeniens gränser, men att Nagorno-Karabach inte är en del av dessa.

I princip betyder det att Ryssland kan acceptera att Azerbajdzjan intar Stepanakert och Sjusji. Detta är något av en passiv inställning för en man som trots allt gjort sig känd för diverse annekteringar. Det stora problemet och farhågan jag har är hur demonisering mellan armenier och azerbajdzjaner till följd av stark retorik från politiker och i sociala medier har blossat upp. Det innebär att om Azerbajdzjan lyckas med att inta Stepanakert kan det få ödesdigra konsekvenser för civilbefolkningen.

Det hör till saken att man i Azerbajdzjans högsta politiska ledning dels nekar det armeniska folkmordet och dels återkommande uttrycker sig direkt antiarmeniskt. Det görs visserligen till viss del i Armeniens dito om azerbajdzjaner också, men det är inte Azerbajdzjan som står med rädslan för en katastrof vid sina fötter. Vad vi ser är en avhumanisering av civila som pågått under en lång tid och framförallt av Azerbajdzjans regering också systematiskt.Att armenier i Nagorno-Karabach räds Azerbajdzjan är ett faktum och något som omvärlden bör beakta.

Efter tre misslyckade vapenvilor och ett Ryssland som visar passivitet så riskerar avhumaniseringen av civila brisera i en humanitär katastrof i Nagorno-Karabach som omvärlden varit för sena för att förstå och stoppa.

3.Turkiets expansiva politik påverkas av USA:s passiva inställning till NATO

Bild på hotellet där jag bodde Midsommar 2016. Foto: Rasmus Canbäck.

Midsommar 2016 bodde jag på ett hotell i södra Georgien. Jag hade bestämt mig för att bo lite finare och försöka umgås med lite folk, för att åtminstone sjunga en snapsvisa och kanske bjuda på små grodorna.

Det här hotellet odlade all sin egen mat och hade sina egna djur, och varje kväll serverades gemensam middag för gästerna.

Det hade varit olidligt varmt under dagen, så när solen gick ner över det gröna landskapet var det skönt att sitta vid floden som svalkade oss. Jag hade hamnat bredvid vad som visade sig vara en amerikansk diplomat som arbetade på amerikanska ambassaden i Tbilisi. Vi pratade om det närstående amerikanska valet och han förkunnade ”om Donald Trump vinner så kommer de flesta av oss få flytta hem igen”. Han suckade och fortsatte: ”jag tror också att politiken kommer vara helt annorlunda”.

Väl i Sverige läste jag en artikel i Dagens Nyheter om den amerikanska ambassadören i Stockholm som sade i princip samma sak. Det är kutym att den sittande presidenten väljer sina egna diplomater i utlandet och att man då flyttar hem.

Vi flyttar fram till sommaren 2020 och jag läste på om Turkiets maktambitioner i medelhavet. Man har hittat olja på vad som anses vara grekiskt territorialvatten, och har bunkrat upp med ett gäng krigsskepp.

Jag skrev till en turkisk bekant för att undersöka saken ”vi har hittat olja i Turkiet, och nu har de lovat att elpriserna ska sjunka”.

När jag ifrågasatte om det verkligen är i Turkiet man hittat olja blev hon märkbart irriterad. Visserligen ska inte en person få representera hela turkiska befolkningen, men jag tyckte att det sade något om vilken bild som turkiska regeringen sänder ut. En analys jag läst handlar om att USA under Donald Trump haft en avog inställning till NATO, och om det varit innan 2017 så hade USA tagit en större roll i att medla mellan sina båda allierade Grekland och Turkiet. Förenklat hade konflikten haft svårare att uppstå. Turkiet har tagit ett mycket starkare ställningstagande i konflikten om Nagorno-Karabach denna gång än vad de gjorde sommaren 2016 när konflikten senast bröt ut.

När omvärlden reagerat har Turkiet lagt dövörat till. Det är uppenbart att Turkiet gjort en politisk maktförflyttning i regionen. Dessa skeenden hade kanske hänt oavsett president i USA, men faktum är att USA under Trumpadministrationen aktivt minskat sitt inflytande i regionen, vilket lämnat utrymme för Turkiet att fylla vakuumet. Det har bidragit till stärkta relationer mellan de turkiskspråkiga oljeländerna runt Kaspiska havet och Turkiet. Genom detta har Armenien också blivit sårbarare för sina grannar och får förlita sig på Rysslands goda vilja.

4.Syriska legosoldater lejda av Turkiet krigar i Azerbajdzjan

Bilden är på vad som förmodas vara syriska legosoldater som transporteras av turkiska armén i 2019.

Jag har inte skrivit något om de syriska legosoldater med kopplingar till Islamiska staten (IS) som strider för Azerbajdzjan mot Armenien förrän nu.

Det har kommit rapporter, men ofta har de varit svåra att verifiera, och en del har känts propagandistiska. Men den senaste veckan har flera stora medier skrivit om fenomenet och politiker runtom i världen nämnt det. Allt pekar på att de är anlitade av Turkiet som betalar ut ungefär 2000-2500 dollar i månadslön.

Att Turkiet anlitar syriska legosoldater är inget nytt. Under 2013 och 2014 blev turkiska gränsstäder mot Syrien logistiska hubbar för människor som ville ansluta sig till den islamiska staten. Det var så många människor och vapen som var i omlopp att området fick öknamnet ”jihadistiska motorvägen”. När Joe Biden var vice president i USA beskrev han det som ”våra allierade i regionen var vårt största problem i att gynna radikala grupper” och att ”USA:s allierade [syftning till Turkiet] var så besatta av att avsätta Bashar Assad att de tillät att det gick pengar och vapen till i princip vem som helst som ville strida”.

Detta har Turkiets president Recip Erdogan givetvis nekat, vilket tvingade fram en pudel och ursäkt från Biden. Men man kan anta att det fanns sanning i det Biden sade, och att Erdogan inte vill få det att låta som att Turkiet bidragit till IS framväxt. Syftet med att islamistiska grupper skulle få växa i Syrien vore att motarbeta kurdiska YPG i kurdiska Syrien som Turkiet ser som sina fiender.

Vi spolar fram bandet till 2015 då Turkiet tvingas av USA och NATO att vara mer restriktiva vid sina gränser, vilket gör det svårare för människor att ansluta sig till IS genom Turkiet. Detta sker innan flyktingkrisen och syftet är att stoppa soldater från att ansluta sig till IS.2018 i samband med att IS håller på att falla kommer det rapporter om att islamistiska falanger i Syrien som krigar mot kurdiska YPG använder sig av turkiska vapen. Något år senare kommer det rapporter om att Turkiska underrättelsetjänsten har skickat hundratals syriska legosoldater med kopplingar till IS för att strida i Libyen.

Mycket tyder på att Turkiet har sedan början på Syrienkriget samverkat eller hjälpt syriska milisstyrkor med kopplingar till IS.Under sommaren 2020 beslutade amerikanska kongressen att frysa alla kommande vapenaffärer med Turkiet de närmsta två åren. Inte för att de anlitat syriska legosoldater, utan för att de köpt flygplan från Ryssland. Befintliga vapenavtal, som ofta är mångåriga, får dock löpa på. Som jag tidigare har skrivit är Azerbajdzjans två största affärspartners gällande vapen Ryssland och Israel, varav den sistnämnda är den största. Israeliska vapen säljs för cirka 700 miljoner dollar per år till Azerbajdzjan.I kriget mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach har vi alltså syriska legosoldater med kopplingar till IS lejda av Turkiet som strider för Azerbajdzjan mot Armenien. Cyniskt nog har alla ryska vapen. Ännu mer cyniskt är väl att legosoldater med kopplingar till IS strider med understöd av israeliska vapen. Men mest cyniskt är att det i slutändan är civilbefolkningen som blir lidande av detta maktspel.

5. Storpolitiken lämnar Armenien i kläm

Bilden är på det bröd jag köpte i Stepanakert. Foto: Rasmus Canbäck.

Medan mina vänner sov i den lägenhet vi hyrt i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert gick jag som så ofta ut för att leta efter kaffe på morgonen.

Vi bodde vid den centrala marknaden. Solen hade precis gått upp och livet hade börjat ta fart. Jag hejade på de människor jag gick förbi och en dam frågade mig ”vart är du på väg?”.

Vi hade talats vid dagen innan. ”Jag letar efter kaffe” svarade jag, varav hon reste sig från sin pall och tog mig i hand, ” Давайте” sade hon på ryska, ”följ med”.

Ja, vad kunde jag göra? Jag fick lov att följa med. Vi gick in på marknaden och fram till ett stånd där en kvinna sålde bröd med spenat och örter. ”Detta är det bästa brödet i hela Artsach [Nagorno-Karabach]” sade hon. Jag köpte tre stycken. Vi småpratade en stund innan jag tackade för mig och gick för att hitta kaffet som jag skulle ha.

I början på november bombades marknaden sönder och samman.

Overifierade uppgifter gör det gällande att det var klusterbomber som slagit ner över området, vilket inte är omöjligt då dessa har bekräftats ha använts av Azerbajdzjan i kriget. De har av Amnesty International också bekräftats vara tillverkade i Israel.

Klusterbomber är ett djävulens otyg som 109 av världens länder olagligförklarat. Dock varken Azerbajdzjan, Armenien eller Israel. De är svåra att kontrollera och drabbar civila hårt.

Många bedömare anser att konflikten får eld av att Turkiet ensidigt och intensivt ställer sig bakom Azerbajdzjan. Som jag skrev i det första av mina tre inlägg hände detta inte i 2016, men det har skett en tydlig förflyttning där Turkiet gjort sig oberoende av stormakter som USA, EU och Ryssland, för att istället bli en egen.

Azerbajdzjans militärbudget är lika stor som hela Armeniens statsbudget. Armenien, ett litet land på 3 miljoner invånare, ligger inklämt mellan två diktaturer som båda från politiskt håll nekar det armeniska folkmordet. Dessa anfaller Nagorno-Karabach.

Min rädsla som jag så många gånger upprepat är om dessa två länder fortsätter anfalla så kommer det resultera i en humanitär katastrof mot civilbefolkningen i Nagorno-Karabach.

6. Med eldupphöret undvek man ett blodbad

Bilden är på berget Ararat med sin syd- och nordtopp. I folkmun i Armenien representerar nordtoppen Armenien och sydtoppen Nagorno-Karabach, eller Artsach. Berget ligger på andra sidan gränsen i Turkiet, och är synligt från hela Jerevan.

Jag växlade ner från den andra till den tredje växeln när jag rundade ännu en kurva. Vägen var trots att den ringlar sig genom bergslandskapet betydligt bättre än i Armenien.

Armeniska filantroper och diasporaarmenier har skänkt pengar för att den stora vägen mellan Goris i Armenien och Stepanakert i Nagorno-Karabach skulle byggas.

Efter en stund var jag tvungen att stanna bilen. Min vän i passagerarsätet hade simmig och tom blick, väl tilltagen av den ringlande körningen. Vi tog en nypa luft. Medan han återhämtade sig från åksjukan tittade jag ut över dalen. Längst ner i dalen tornade staden Sjusjis mäktiga klippor upp sig. Vi skulle passera staden en timme senare.

Första helgen i november intogs Sjusji av Azerbajdzjan, och Azerbajdzjans diktator Ilham Alijev tvingade fram ett avtal med Armeniens president Nikol Pasjinjan, som i princip innebar att en femtedel av Nagorno-Karabach och den största andelen buffertzoner runt provinsen fallit i Azerbajdzjans händer. Ryssland tog på sig uppdraget att bevaka vägen där jag för ett år sedan stannat bilen.

Sorgen och ilskan i Armenien har varit betydande. Medan demonstranter krävt Pasjinjans avgång så har andra reagerat med att visa samhörighet i sin sorg. Att ansvarsutkräva är kanske ett sätt att rikta vrede, men jag är inte säker på att det är vad som behövs just nu. Just den saken är dock inte min att bedöma eller min kamp att utkämpa.

Faktum är att Pasjinjan inte hade något val.

Jag har skrivit om hur ett azerbajdzjanskt övertagande av Sjusji innebär att de bokstavligen för kniven mot strupen mot Stepanakert. Om Pasjinjan inte skrivit på avtalet hade det kunnat utmynna i en humanitär katastrof för civilbefolkningen i staden. Azerbajdzjans närvaro i Sjusji dels stryper den stora vägen för flyktingar och dels innebär att man fritt kan bomba Stepanakert. Befolkningen hade varit fast.Att under tjugo års tid stundvis haft en årlig militärbudget som är lika stor som Armeniens sammanlagda statsbudget visar på vilken beslutsamhet Alijev haft i att ta Sjusji. Avtalet innebär också att azerbajdzjanska internflyktingar från kriget för 30 år sedan ska återbefolka Sjusji, eller Sjusja som staden heter på azerbajdzjanska.

För Armenien är detta en förlust, och kan bara kallas för det, men avtalet räddade sannolikt livet på de människor som är kvar i Stepanakert. Den kollektiva sorg som armenier känner världen över kan så lätt omvandlas i vrede och hat, men det är en farlig väg att gå. Framtiden är annorlunda denna gången. Den skiljer sig på så vis att Ryssland sätter in fredsbevarande styrkor. Inte för att nödvändigtvis skydda den azerbajdzjanska sidan, utan för att skydda Stepanakert och säkra den slingrande vägen mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Jag hoppas på att Azerbajdzjan en vacker dag kan låta Nagorno-Karabach integreras i Armenien, så att det mänskliga lidandet äntligen kan upphöra. Men först kommer vi nog se ett långt kollektivt sorgearbete för den armeniska sidan.

**

Vill du läsa mer av Rasmus Canbäck? Följ Facebook-sidan ”Österut med Rasmus Canbäck”.

Bland Blankspots läsare finns det skickliga skribenter som kan ge nya vinklar och perspektiv på de frågor som redaktionen skriver om. Många sitter också på unika sakkunskaper. För att öppna upp för sådana texter har vi lanserat kategorin ”Röster”.