Nyheter om Afghanistan, Dagbok
Kriget kastar sin skugga över allt – Dagbok från Kabul vecka 7
När jag skriver detta är det onsdag och i dag landar ett nytt plan. För varje utvisning som sker får de deporterade allt svårare att klara sig i Kabul. De landar i ett Kabul där livet är hårdare än när jag själv landade.
Av Mohammad 24 februari, 2021
För varje ny utvisning så påminns jag om min egen och jag glömmer aldrig den dagen. Då var situationen inte heller bra, men staden är sig inte lik. Mycket har hänt på kort tid.
Det som gjort situationen osäker den senaste tiden är att det håller på att förhandlas fram ett fredsavtal. Regeringen och talibanerna förhandlar och det har lett till en kraftig ökning av våldet de senaste månaderna.
Många ser Afghanistan som sitt hem och är oroliga för vad som kommer att ske om talibanerna får politisk makt igen. För de som inte kan ge sig av är enda alternativet att stanna kvar och kämpa. Jag tänker på att de som nu landar från Sverige och hamnar mitt i detta. De hade bara sökt asyl. Flera på planet var också från Österrike.
Om något händer dessa människor så anser jag att både Sverige och Afghanistan har en skuld i det.
Runt om i landet anfaller talibanerna. Om de inte får sina krav uppfyllda kommer de fortsätta att strida. Vad är då deras krav? De vill inte erkänna de mänskliga rättigheterna. De vill att kvinnor skyler sig med speciella kläder och att de inte går ut utan sina män. Men jag är också personligen orolig. Om den allmänna situationen blir sämre kommer det påverka mig.
Kanske blir det jag som får ställa mig i dödens kö?
Men hur hamnade vi då här? Vad har skett under de senaste tjugo åren som gjort att talibanerna långsamt men säkert tagit sig tillbaka till en punkt där de nu utmanar om statsmakten?
Man kan skylla på andra länder som Pakistan eller omvärlden. Men det hade inte behövt gå så långt om också politiker i vårt eget land, våra äldsta, haft mer av patriotism i sig. Om de genomsyrats mer av tanken att tjäna sitt eget land. Det är inte bara talibanernas styrka utan också vår egen svaghet som lett oss hit. Den administrativa korruptionen, trakasserier av tjänstemän, ineffektivitet, oförmågan hos människor att försörja sig, den växande frustrationen hos landets folkmassor.
Allt sammantaget skapade en situation och en plattform där extremismen växte sig stark. Jag säger inte att vi ska ignorera Pakistans roll eller andra grupper men verkligheten är också att de lokala afghanska tjänstemännen själva orsakat mer missnöje än någon annan under de senaste tjugo åren.
Detta har oppositionsgrupper dragit nytta av. Nitton år av krig har så klart också nött ner staten och infrastrukturen och orsakat den afghanska regeringen stora skador. Vi kan inte bortse från att vårt land är ett av de mest underutvecklade i Asien. Ett av de fattigaste i världen.
Men det har alltid funnit hopp om en återhämtning innan. Fram tills nu.
2020 var fredsförhandlingarnas år. Året började med amerikanskt tryck på den afghanska regeringen och den pakistanska militären och ledde fram till ett avtal mellan USA och talibanerna. En fred med USA var bättre än krig för talibanerna. Men medan man för en tid avstod från att attackera utlänningar fortsatte man än mer intensivt att angripa de afghanska regeringsstyrkorna.
Kriget ändrade i och med detta form. En del forskare talade om att kriget nu blev mer olagligt och mer sekulärt. I förlängningen trädde en ny bild av talibanerna fram som mer drivna av makt än av religion.
Nu har kriget spridit sig från bergen till städerna. Blivit mer kirurgiskt med attacker på domare, journalister, politiker och högt uppsatta militärer. Det dör inte lika många civila men desto fler aktivister, civilsamhällesaktörer.
De är nu legitima mål.
Men trots att extremistgrupper ändrat sina metoder till dessa riktade attacker så har inte regeringen kunnat svarat upp mot detta hot. Det visar på en svaghet i hur man hanterar brottslighet. Men också på hur bristande säkerhetsarbetet är om det gång på gång kan ske attacker i huvudstaden mot högt uppsatta personer. Vem är ansvarig? Är det landets alla säkerhetschefer? Ingen verkar ansvarig inför folket. Ibland avgår någon och en ny person tillsätts men det löser inte problemet framför allt eftersom många rekryteras på etniska grunder och inte på grund av kunskap.
2021 blir nog mer av 2020. Fredssamtalen kommer nog inte att lyckas. I grunden är ingen av parterna intresserad av freden. Utan yttre tryck blir det ingen fred. Det är också oklart om den nya amerikanska presidenten kommer att fortsätta Trump-administrationens strategi för fred i Afghanistan eller göra några förändringar i processen.
Corona pandemins ankomst verkade inte heller påverka talibanernas förmåga att fortsätta kriget. I andra länder verkar detta vara det stora problemet, men denna sjukdom är inte ett problem hos folket här efter det finns andra problem. Viruset blir bara en ursäkt och möjlighet för ytterligare korruption.
Det nya året har inte börjat som man hade hoppats. Kriget kastar sin skugga över allt. Men våren kommer, vilket visar att året inte är dött.
Mitt i allt detta hoppas jag att de som landade idag från Sverige hade någon som mötte dem på flygplatsen.
**
Jag som skriver denna dagbok heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. Läs tidigare inlägg här.
