Blankspot om #vistårinteut, Afghanistan
Kraftsamling för barn på flykt
Nästan 200 personer deltog när folkrörelsen ”Vi står inte ut” bjöd in till konferens i Stockholm i lördags. Målet var att mötas, dela kunskap och ge hopp i en mörk tid för ensamkommande barn. – Det är civilsamhället som står för moralen idag – inte politiken. Ert engagemang ger hopp, sa Dagens arbetes chefredaktör, prästen Helle […]
Av Sophie Arnö 19 februari, 2017
Nästan 200 personer deltog när folkrörelsen ”Vi står inte ut” bjöd in till konferens i Stockholm i lördags. Målet var att mötas, dela kunskap och ge hopp i en mörk tid för ensamkommande barn.
– Det är civilsamhället som står för moralen idag – inte politiken. Ert engagemang ger hopp, sa Dagens arbetes chefredaktör, prästen Helle Klein.
Med två bilder målade hon upp hur retoriken kring mottagande av människor på flykt har skiftat sedan hösten 2015. Då: bilden av Alan Kurdi, en tre årig syrisk pojke, död på en strand – och talet om att vi måste öppna våra hjärtan. Nu: bilden av flyktingen som en påfrestning, ett ekonomiskt, ordnings- och säkerhetsproblem.
Det var inte det stora antalet flyktingar som var problemet under 2015, menade hon. Istället var det hanteringen av dem. Och oviljan att använda sig av det engagemang som mobiliserades inom folkrörelsen.
– Klart som tusan att vi har plats att ta emot!
Det var många som reagerade mot den politiska helomvändning som manifesterades i regeringens beslut förra sommaren att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.
En av dem var läraren Sara Edwardson Ehrnborg. I höstas skrev hon ett Facebookinlägg om att hon och andra professionella inte längre kunde stå ut med hanteringen av de ensamkommande barnen. Inlägget inspirerade socialpedagogen Helena Lindroos och socionomerna Sissel Larberg och Kinna Skoglund att tillsammans starta Facebookgruppen ”Vi står inte ut”.
Två månader senare var nästan 7 000 personer anslutna. Lördagens seminarium var det första tillfället för medlemmarna att ses i verkliga livet.
– När jag såg talarlistan bestämde jag att jag ville komma, sa landskapsingenjören Jenny Kirsten Bille, familjehemsmamma som hade rest från Malmö.
En av initiativtagarna till rörelsen #vistårinteut Sara Edwardson Ehrnborg tillsammans med en av paneldeltagarna, Mahdi Sultani, 18.
Under dagen var de tillfälliga uppehållstillstånden ett av de teman som stod i fokus. Många av deltagarna i de olika panelerna vittnade om förödande konsekvenser. Oro att bli avvisad, indraget stöd efter avslag, förlust av boende på 18-årsdagen, fler som lever på gatan, fler som får svårare att hitta motivation för integrering, fler som hamnar i kriminalitet.
– Detta är en skam för Sverige, sade Mathilda Brinck-Larsen chef som varit chef både för ett asylboende för ensamkommande i Kärra och för Gärdsås transitboende.
Hon har själv sett många av sina ungdomar förlora hoppet och fly igen – ut på gatan, in i kriminalitet, självskadebeteende och missbruk.
– Utanförskapet är ett större ekonomiskt hot än kostnaderna för själva mottagandet! Det måste vi påminna om, för de enda argument som når fram till politikerna är de ekonomiska.
Mahdi Sultani, 18, har varit i Sverige två år och tre månader. Han har överklagat sitt avvisningsbeslut men berättar att han fortfarande, efter drygt två månader, inte har fått något svar. Nu sover han bara någon timme per natt.
– Jag kan inte tänka på något annat. Jag är så rädd att bli skickad tillbaka.
Han flydde efter att han tvångsrekryterats till talibanerna och är rädd att bli avrättad, så som hans far blev, om han återvänder.
På dagen då han fyllde 18 år tvingades han lämna ungdomsboendet i Göteborg. Nu bor han hemma hos Sara Edwardson Ehrnborg. Det är inte alla som har sådan tur.
Den som har passerat 18-årsgränsen har inte längre rätt till något stöd från staten. Istället faller ansvaret på kommunen, som kan ge ett nödbistånd även till dem som har fått avslag.
– Men vi ser att detta tolkas väldigt olika och att stödet varierar från stadsdel till stadsdel, sade Elin Wernquist från Barnrättsbyrån.
På frågan om vilka råd man ska ge till unga som oroar sig för avslag svarade Elin Wernquist att det är särskilt viktigt att de får tillgång till rätt information.
– Varför har man fått avslag? Vad har man rätt till? Var kan man vända sig? Hur kommer återvändandeprocessen gå till Många känner stor osäkerhet kring allt det.
Hon lyfte också fram betydelsen av ett privat nätverk. Någon att prata med, för att ventilera frågor som: Hur ska jag kunna leva ett drägligt liv – och var?
– Det är viktigt att möta någon som kan förmedla ett hopp. Någon som hjälper en att se att livet inte började- och inte behöver sluta här. Någon som också kan vara ett stöd i kontakten med myndigheter.
En av panelerna under konferensen arrangerad av #vistårinteut.
När regeringens lagändring trädde i kraft förra sommaren sa man att de barn som kommit före 24 november 2015 fortfarande skulle ges möjlighet till permanenta uppehållstillstånd.
– Så har det inte blivit, konstaterade asylrättsadvokaten Victor Banke. Vi ser en betydligt hårdare tillämpning från migrationsverket även för dem.
Det beror bland annat på man allt mer sällan beaktar särskilt ömmande skäl, till exempel att det saknas ett ordnat mottagande i hemlandet, för dem som är nära myndighetsåldern.
– Vi ser också att personer strax under 18 år oftare bara får ett tillfälligt uppehållstillstånd. Det har skett en ändring i praxis.
Att människor får avslag på sin ansökan om permanent uppehållstillstånd med hänvisning till att de inte har skyddsskäl av tillräcklig intensitet är inget konstigt i sig menar han.
– Det problematiska är att åldersbedömningarna sker så godtyckligt. Det är lite som ett lotteri eftersom det saknas tillförlitliga metoder att göra dem.
Han hoppas att det ska bli något bättre när Rättsmedicinalverket nu tar över bedömningarna som tidigare gjordes av privata företag. Tekniken ska också ändras så att man röntgar knäveck och tänder istället för tänder och handled.
Även om det är en teknik som förväntas ge större tillförlitlighet så påpekade Petter Mostad, docent i matematisk statistik vid Chalmers högskola, att Migrationsverket i för liten utsträckning gör en sammanvägd bedömning av uppgifter i samband med åldersbedömningar.
– Får de ”vetenskaplig” information till exempel i form av resultat av röntgen så tenderar de att kasta bort annat, trots att vi vet att röntgen är en osäker källa.
Han ser även ett problem i hur osäkerheten hanteras.
– Man ska hellre fria än fälla. Osäkerheten ska komma den asylsökande till godo. Istället gör man tvärtom.
Birgitta Göransson , psykoterapeut vid Skyddsvärnets mottagning i Göteborg lyfte i samma panel fram Migrationsverkets intervjuförfarande som ett problem.
– Många unga vi möter berättar om förhörsliknande utfrågningar där man ifrågasätter trauman, ålder och hemland.
Hennes intryck är att migrationsverket inte är så intresserade av djupare information och intyg kring de unga – utan att de snarare utför en ”politisk beställning”.
– Det kan vara mycket svårt för ungdomarna att sätta ord på det de har varit med om, ibland tortyrliknande övergrepp och andra trauman. Det är lätt att bli blockerad. Man saknar språk.
Hon ställer sig också frågande till vilken djupare analys som ligger bakom utlåtanden där unga beskrivs som ”arroganta, mindes inte, är inte trovärdig”
– Att bli utfrågad under tidspress och mötas med misstanke kan bidra till ytterligare traumatisering.
Victor Banke har en annan bild.
– Mitt intryck är att många på Migrationsverket uppskattar de intyg de kan få. Jag har mött många bra, respektfulla utredare som också kände sorg när den nya lagen kom – men de är bakbundna av den.
Hans råd till den engagerade publiken var att alltid bidra med all information de kan.
– Fortsätt kämpa! Ta fram så många intyg ni kan. Men kontakta aldrig migrationsverket utan att kontakta den asylsökande offentliga biträde först!
Paneldeltagare (från vänster): Petter Mostad, docent i matematisk statistik vid Chalmers högskola, Cecilia Spjuth, läkare Kinna Vårdcentral, Birgitta Göransson, psykoterapeut Skyddsvärnet, Shookrullah Alizadah, lokalordförande ensamkommandos förbund, Mahdi Sultani, ensamkommande, Viktor Banke, asylrättsadvokat.
Den sista av dagens paneler ägnades åt läget i Afghanistan. Krister Holm från Svenska Afghanistankommittén berättade att FN:s Stödmissions senaste rapport visat att våldet mot hazarer har ökat med 60-70 procent.
– Det har blivit betydligt farligare för dem att vistas i Afghanistan, underströk han och påpekade att forskning också visat att flyktskälen alltid är större efter en deportation.
Människor som återvänder ses som svikare.
– Man har ofta frågetecken kring var de har varit. Ett annat problem är att folk tror att de har pengar.
– Vi vet också att de löper stor risk att rekryteras av olika miliser. Den höga arbetslösheten och de låga inkomsterna gör att många fattiga ansluter sig till IS för pengarnas skull.
Krister Holm berättade också att det stora antalet internflyktingar och många återvändare från grannländerna har gjort att konkurrensen om det stöd som finns att få i landet har ökat.
– Vi ser att statliga resurser fördelas ojämlikt. Områden där det bor många hazarer missgynnas.
Men allt är inte nattsvart, påpekade han.
– Det är nästan dubbelt så många som går i skolan och vi har just nu utbildat en masa informatörer. Det finns möjligheter för dem som återvänder att påverka sitt land.
Läs mer från reportageserien ”Uppdrag: Afghanistan“
