Det är inte med moraliska argument under kristallkronorna som Eritreas framtid avgörs. Snarare är det ute på landsbygden som slaget står. För att vinna kriget om själarna och få ner mjölkpriset har landets president på eget bevåg flugit in 100-tals mjölkkor från Europa.
Av Martin Schibbye 25 mars, 2018
Det knastrar om de torra majsstjälkarna när den snart sjuttioårige Gebremichael Gebremeskel spänstigt tar sats. När han landar med en duns på andra sidan det meterbreda diket står han mitt i ännu en odlingslott.
Nere på botten av den uttorkade floden sveper han med handen mot raderna med durra, vete och grönsaker.
Allt är skyddat av en mur lagd för hand av tusentals stenar, som när regnet kommer ska hindra vattnet från att försvinna ner i dalen.
– Jag har burit hit varje sten själv. Det har tagit mig trettio år, säger han och sträcker på ryggen.
Idén att bygga terrasser och odla i den uttorkade flodbädden kring hembyn Adi Abzage är bara en av flera som skakat om både grannar och tusenåriga traditioner.
– I början skrattade man åt mig, minns Gebremichael Gebremeskel, de sa att jag var galen.
Eftersom ingen trodde på honom fick han börja experimentera på jord som låg i träda i utkanterna av byn.
– Många undrade varför jag spenderade tid och pengar på jord som inte var min.
Under all sin vakna tid byggde han terrasser och stenmurar för att stoppa floderna som uppstod under den intensiva regnsäsongen.
– Jag arbetat i flera år, dagar och nätter och la ner mina egna pengar för att se till att vattnet stannar kvar i jorden och inte rinner iväg.
Efter trettio års arbete och år efter år av rekordskördar är det i dag ingen som avfärdar honom som tokig.
Jordbruket är Eritreas huvudnäring. Drygt tre av fyra invånare är sysselsatta med odling, boskapsskötsel eller fiske. Foto: Martin Schibbye.
Ivrigt skyndar Gebremichael Gebremeskel vidare. För tre timmar sedan bad jag honom visa mig någon av sina odlingar.
Sedan dess har han lett mig i cirklar längre och längre bort mot Tsilimabergen som sträcker sig mot den azurblå himlen.
Ovanför oss stiger en örn uppåt med de varma vindarna.
Landets glest befolkade centrala delar ses som hjärtat i jordbruket och regionen har länge varit i fokus för Eritreas arbete med att säkra matproduktionen.
Men trots näringsrika jordar har skördarna de senaste åren på flera platser blivit mindre och produktiviteten gått ner.
Orsaken är en växande befolkning, mindre regn i mer intensiva perioder och ett improduktivt jordbruk.
Gebremikchael Gebremeskel pekar ut över en av sina många odlingslotter. Foto: Martin Schibbye.
Efter promenaden bjuder Gebremikchael Gebremeskel på kokt mjölk och traditionellt bröd inne i husets enda rum som både är matsal och sovrum.
Mellan slurkarna berättar han att så långt tillbaka han minns har hans förfäder brukat jorden.
– Redan som barn var jag känd för att vara hårt arbetande.
Tidigt insåg han att det inte var tillgången på odlingsbar jord som var det avgörande för hur stor skörden blev – utan tillgången på vatten.
– Jag såg hur den jord som blev kvar gav större skördar nästa år om man lyckades att bibehålla fukten.
Under tider av torka under hans barndom så gick byborna och bad i sju olika kyrkor innan regnet återvände.
Tack vara hans idéer kompletteras i dag bönen även med andra metoder.
“I början skrattade man åt mig, minns Gebremichael Gebremeskel”, de sa att jag var galen. Trettio år senare skrattar ingen. Foto: Martin Schibbye.
I ett land som Eritrea är frågor om jordbruket av samma dignitet som försvaret i andra länder. Den senaste tiden har också minskade skördar och höga mjölkpriser skapat stor irritation bland befolkningen. Åren mellan 2011 och 2012 kom också rapporter om hungersnöd i landet.
Något som förnekades av Eritrea.
Eritreaner är den näst största flyktinggruppen som söker sig till Sverige och de flesta uppger att det är för att undkomma repression och evighetslång värnplikt.
Men i ett land där jordbruket sysselsätter 80 procent av befolkningen är också fattigdom och drömmen om ett bättre liv en drivkraft.
Det senaste året har regeringens svar på larmrapporterna varit omfattande. Presidenten har infört en ny indelning av landet i nya administrativa områden.
Istället för den civila ledningen i provinserna som ansetts ineffektiv delas landet nu in i fyra storregioner med militärer som styr.
Planen är att varje region ska bli självförsörjande tack vare en storskalig satsning på sol och vattenkraft samt bevattningsodling.
Och det har gett resultat.
Genom byggandet av flera stora dammar och vattencisterner har den akuta vattenbristen avhjälpts på flera platser.
Men det höga mjölkpriset har man inte lyckats få ner och på caféerna i Asmara viskas det nu om en hemlig särskild satsning av presidenten själv.
Enligt uppgifter till Blankspot ska presidenten Esaias Afewerki beslutat att flyga in 100-tals mjölkkor från Irland för att trycka ner priset och svämma över marknaden med mjölk.
Men iden att hundratals mjölkkor skulle ha flugits in till huvudstaden på en direkt order från presidenten avvisas av andra som ett rykte.
Historien känns först som ännu en av de bisarra historier som ibland berättas om Eritrea och som senare visat sig inte stämma. Andra menar att det är ett tecken på vem som har makten i landet och ett nyckfullt symptom på maktfullkomligheten hos honom.
Iden är heller inte ny.
En snabb googling visar att samma sak prövades av Fidel Castros på Kuba med tveksam framgång.
Enligt en källa ska de nya korna väl ute ur flygplanet fått hanteras i panik av landets ministrar. Ett av universiteten utrymdes för att ge plats för kreaturen som sedan halkade omkring på golven, bröt benen och kalvade eftersom flera av dem var dräktiga.
Uppgiften har gått att delvis bekräfta i och med att ett av universiteten är stängt. Men det kan bero på andra orsaker. En utlänning boende i Asmara som försökt ta sig till platsen har också avvisats av militär.
Frågan om superkorna är verklighet eller myt blir hängande i luften.
Eritreas jordbruksminister Arefaine Berhe på den grönskande innergården framför departementet. Foto: Martin Schibbye.
Jordbruksdepartementet innergård prunkar av grönska. Det nationella trädplanteringsprogrammet har införts även här. Men innan jag slår på bandspelaren har jordbruksministern Arefaine Berhe bara en önskan. Sammanbitet men vänligt ber han mig att inte fråga om korna.
Varför inte då? Du är ju jordbruksminister?
– De nya korna sorterar under ett nytt speciellt departement, svarar ministern och markerar att det är allt han har att säga om saken.
Om matsäkerhet har han desto mer att berätta: Orsaken till att Eritrea inte drabbats av svält under fjolåret som grannländerna menar han är en fråga om prioriteringar.
– För oss är jordbruket en fråga om nationell överlevnad, säger jordbruksministern med eftertryck.
Förklaringen är att man tagit klimatförändringarna på allvar.
– Vårt land ligger i en väldigt torr och bergig del av Afrika. Så att jobba med dammar, jordar, trädplanering är inget val, utan en fråga om överlevnad, förklarar ministern Arefaine Berhe som gläds åt berättelsen om bonden Gebremichael Gebremeskel metoder.
Han tror också att det är genom exemplets makt som de kan spridas.
Inte genom regeringsstyrda kampanjer uppifrån.
– Nyckeln ligger ute i byarna. Om de ser att ju mer man bevarar vatten och jord, desto större blir skördarna, så kan vi understödja med rådgivning om var dammar ska ligga, men initiativet måste komma underifrån.
Han berättar också om ett statligt projekt där varje familjejordbruk ska förses med en ko, tjugofem kycklingar varav tre ska vara tuppar, två bikupor, tio fruktträd och fem träd som ger mat till kon.
– Då får familjen mjölk, ägg, kött, grönsaker och en näringsrik diet som dessutom räcker till fyra andra familjer.
De största orosmolnen är enligt Arefaine Berhe de mer oregelbundna regnen och de långa perioderna av torka i landet.
– Men om regnen beter sig annorlunda, måste vi bli bättre på att samla på vattnet. Vi måste praktisera klimatsmart jordbruk.
Pumparna ovanför byn Adi Abzage går varma. Härifrån tas vatten även till byarna runtomkring. Foto: Martin Schibbye.
Filosofin är att allt ska lösas inom landet. Av det skälet har Eritrea också ofta tackat nej till matbistånd, eftersom man menat att det skapar ett långsiktigt beroende som motverkar självförsörjning.
Frågan om jordbrukets framtid är inte heller något som enbart människor på landsbygden ska arbeta för.
– Även stadsborna ska involveras genom att plantera träd. Vid varje bröllop tycker jag träd ska planteras, vid varje begravning, vid varje sammankomst ska man tänka på naturen. Vi måste vända utvecklingen i landet, som förlorat en majoritet av sina träd, förklarar ministern.
Efter intervjun går vi ut på gårdsplanen för en bild. På väggarna sitter affischer från FN:s jordbruksorgan FAO med dess logotyp.
– De har bara vete som symbol. Ingen ko, inga fiskar, inga grönsaker, bara vete för export. I omvärlden talar man för mycket om spannmål, säger Arefaine Berhe.
Gebremichael Gebremeskel går längs med en av sina stenlagda murar. Foto: Martin Schibbye.
Tillbaka i byn Adi Zzage tvättar barnen kläder nere vid bergets fot. Gebremichael Gebremeskel envisas med att följa mig tillbaka till den stora vägen.
En vandring på fem kilometer över rakbladsvassa stenar.
Medan vi promenerar fortsätter han att berätta om grödor som om det vore livet.
Ryktet om hans framgångar har nu börjat sprida sig och fler bönder vill ta del av hans metoder.
– Men de måste först se med egna ögon att det fungerar, innan de vågar försöka, förklarar Gebremichael.
I området har nu över 9 000 hektar skog återplanterats med över två miljoner träd. Enligt FN:s organ UNDP har omställningen av jordbruket i regionen fått skördarna att dubbleras för 17 000 familjer i området.
Gebremichael drömmer nu om ännu större dammar mellan bergen, dammar som skulle kunna bevara mer vatten när det regnar och sedan portioneras ut under året.
– I början var jag ensam men nu stödjer fler mina idéer. Nu drömmer jag om att odla upp all mark härifrån till grannbyn Gergera.
Men trots hans insatser är det inte troligt att han får så mycket internationell uppmärksamhet.
Berättelsen om hållbart jordbruk är inte den vanliga från Eritrea och trots att landet ser ut att nå flera av FN:s milleniemål kommer Gebremichael inte bjudas till någon gala för att ta emot priser.
Han har mättat magar i fel land, vid fel tid. Hade hans by legat i Etiopien på andra sidan gränsen, vore han en världskänd person.
Själv kunde han inte bry sig mindre om det.
– Jag gjorde detta av en enda anledning, för att vi skulle få mat och inte svälta, säger Gebremichael Gebremeskel.
Eritreas president belönade honom ändå nyligen med en splitter ny Toyota. Den bilen har han dock aldrig använt.
– Den står i ett garage i Asmara. Vad ska jag med den till?
I snart 70 år har Asmara Diary producerat smör, mjölk, grädde och ost från mjölkkor i regionen. Nu väntar man på mjölken från de nya korna. Foto: Martin Schibbye.
Tillbaka i Asmara är hemlighetsmakeriet kring de nya korna obegriplig – om man tror att frågan om jordbruket är som vilken som helst. Men i Eritrea är frågor om kor som att fråga om landets försvar.
Eftersom universitetet där korna kanske hålls är stängt för besökare och självaste jordbruksministern inte vill uttala sig – återstår bara ett sätt att ta reda på om ryktet stämmer.
En kort promenad från Asmaras centrala delar, nära den gamla järnvägsstationen, ligger landets äldsta mejerifabrik, Asmara Dairy. I snart 70 år har man producerat smör, mjölk, grädde och ost från mjölkkor i regionen.
Efter att ha knackat på tar chefen Afwerki Wolde Michael emot och visar runt på den moderna anläggningen som i dag sysselsätter sjuttio anställda.
Efterfrågan är större än utbudet berättar föreståndaren på Asmara Diary som förser huvudstadens alla hotell med färsk mjölk. Foto: Martin Schibbye.
Sedan han började arbeta här för 16 år sedan har det för varje år producerats mer och mer smör och ost.
I ett rum sitter män på huk och kärnar smör för hand och i en större anläggning kyls mjölken ner inför transport till restauranger och butiker runt om i Asmara.
Mot slutet av den guidade turen tar jag mod till mig och frågar.
– De nya korna! Javisst! Vi håller nu på att förbereda oss för att ta emot all mjölk från dem, säger Afwerki Wolde Michael och går tillbaka in i den slamrande fabrikslokalen.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Sedan ärkefienderna Etiopien och Eritrea har kommit överens om att återuppta sina diplomatiska förbindelser har det otänkbara blivit verklighet.
Vi har rapporterat om hur telefonlinjerna öppnats mellan Asmara och Addis Abeba. Om hur Ethiopian Airlines ska börja trafikera luftrummet igen. Om nyöppnade hamnar och ambassader. Men också om bakslagen. Nedstängningen av gränsen och nu om hur kriget riskerar att sprida sig i regionen.
Stöd oss så vi kan fortsätta att rapportera genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem. Följ arbetet med reportagen och bidra med din kunskap i facebookgruppen: ”Uppdrag: Etiopien och Eritrea”.
