Reportage om , ,

Kan byggfackens kamp inför fotbolls-VM i Qatar leda till att landet tillåter fackföreningar?

Nyligen avslöjades nya siffror över antalet döda migrantarbetare i Qatar. För Byggnads Johan Lindholm kom uppgifterna inte som någon överraskning. I tio år tid har han försökt förbättra villkoren för migrantarbetarna i kungadömet.

Kvicksilvret steg över 40 grader och ett sextiotal byggnadsarbetare kisade, svettiga som tvättsvampar mot den brännheta solen. 

Inne i den luftkonditionerade bussen satt det svenska byggnadsarbetareförbundets ordförande Johan Lindholm och tittade ut genom de tonade rutorna.  Året var 2013 och över allt reste sig hundratals lyftkranar mot skyn. Ofärdiga arenor och skyskrapor stod skuldra vid skuldra i stram givakt; en terrakottaarmé av stål, betong och glas. 

Johan Lindholm och de övriga i den svenska delegationen hade slussats runt i flera dagar från möte efter möte med ministrar och representanter från landets arbetsmarknadsmyndigheter. De hade visats upp boende, fått se filmer och veta hur mycket Qatar prioriterade säkerheten inför arrangörskapet av världsmästerskapet i fotboll 2022. 

De hade fått se fasaden. 

Samtidigt var det en seger att de ens hade fått komma in i landet. 

Precis innan de reste hade den brittiska tidningen The Guardian i oktober 2013 rapporterat att 44 arbetare från Nepal dött i Qatar under bara två månader.

Nyheten hade spritt sig som en löpeld över världen. 

När så bussen saktade in och Johan Lindholm fick se den stora gruppen arbetare söka svalka i skuggan av en mur ropade han till busschauffören att stanna. 

Innan någon av de officiella guiderna hann stoppa honom satt han på huk utanför bussen och med sin svengelska fick han dem att förstå sitt ärende. De bytte snabbt nummer och bestämde sig för att ses senare under kvällen, på en plats där de kunde prata fritt. 

Migrantarbetare vid busstationen Al Ghanim o Doha, Qatar. Foto: Alex Sergeev.

Allt började vintern 2010 när Fifas exekutiva kommitté beslutade att tilldela Qatar herrfotbolls-VM 2022. Den dåvarande presidenten Sepp Blatter talade om ett viktigt steg i fotbollens utveckling. 

Beslutet blev startskottet för en byggboom: Qatar beslutade sig för att satsa 1400 miljarder kronor – ungefär 60 gånger så mycket som Sydafrika spenderade när landet arrangerade världsmästerskapet 2010 – på arenor och ny infrastruktur. 

De som skulle bygga arenorna var de gästarbetare, huvudsakligen från Sydasien, som redan befann sig i landet samt en halv miljon nya som man skulle rekrytera. 

Av de cirka två miljoner invånarna var 2010 bara drygt 250 000 medborgare – resten utländsk arbetskraft från Indien, Bangladesh, Sri Lanka och Nepal. 

När beskedet kom att VM gått till Qatar hade Johan Lindholm länge jobbat internationellt med frågor som rörde fackliga rättigheter för svårt utsatta migrantarbetare.

Redan 2008 när siffrorna kom ut över antalet omkomna byggnadsarbetare inför OS i Peking bestämde sig fackföreningsrörelsen för att inleda vad man kallar ”sportkampanjer”. 

Idrottens makthavare hade allt för länge flugit under radarn och inte behövt ta sitt ansvar för mänskliga rättigheter inför de stora arrangemangen var den fackliga delegationens åsikt. 

Berättelser om arbetare som spetsats på armeringsjärn i den ryska staden Sotji var för många. 

När nu Qatar, ett land som saknade allmänna val, grundläggande rättigheter för kvinnor, fri press och självständiga domstolar hade fått fotbolls-VM visste man vad som väntade för byggnadsarbetarna. 

Men den här gången skulle det bli annorlunda. 

**

Byggnads ordförande Johan Lindholm. Foto: Fotograf: Therese Perman.

Efter arbetsdagens slut strömmade en flod av människor ut från stadens byggarbetsplatser. Ännu var det många år kvar till VM:s öppningsmatch och övertid var inte beordrat.  

Nu väntade en bussresa ut till industrizonerna utanför staden där företagens arbetarbostäder låg.

Alla arbetarna visste om riskerna. De som försökt organisera sig fackligt hade gripits, fått ögongloben skannad och deporterats. Efter flera vilda strejker diskuterades det under en period om att tillåta kollektivavtal. Men i stället fick landet en lag om strejkförbud, med ett tillägg om deportering av strejkledare.

Det var de omständigheterna som gjorde att mötet måste ske på natten. 

I en tom restaurang samlades ett åttiotal byggnadsarbetare spontant när de fick höra att representanter från den globala fackföreningsrörelsen var på plats i Qatar för att lyssna. Trots den sena timmen var det varmt som i en bastu och svetten rann från dem alla. 

Sakta och trevande började arbetarna ödmjukt att berätta: om att det enda de orkar med efter en arbetsdag i värmen var att koka ris, om uteblivna löner, om trånga rum där sängarna stod så tätt att det inte gick att se golvet. Om de som sov direkt på golvet. 

De berättade om arbetsveckor som bara pågick och pågick om svårigheten att duscha och tvätta sig.  Om fråntagna pass och inställda hemresor. 

Arbetarna berättade att de har fått ta lån av förmedlarna av jobben för att överhuvudtaget kunna få kontrakt och kunna resa till Qatar. 
På plats hade sedan deras arbetsgivare tagit ifrån dem pass och ID-handlingar under förevändningen att de inte fick lämna arbetsplatsen förrän de hade fullgjort sitt kontrakt och betalat igen lånet. De berättade också om olyckorna, bristen på säkerhetskultur och om döden. 

Hur de gemensamt skrapat ihop pengar för att kunna skicka hem sina döda arbetskamrater till familjerna. 

När Johan Lindholm frågade en av migrantarbetarna vad han drömde om, pekade han på väggen där det satt en bild på en bortsprungen hund. 

En efterlysning med hittelön. 

– Hittelönen för den som hittade hunden var tre månadslöner, minns Johan Lindholm. 

Andra berättade att de kom till Qatar i förhoppning om att tjäna pengar för att återvända som en ”Gulfman” i kostym efter ett par år. 

Nu var de nöjda om de kom hem skuldfria. Flera av arbetarna ville förstå hur det kunnat gå så här långt. 

Under tiden som Johan Lindholm lyssnade växte ilskan och när de var klara begärde han själv ordet. Känslorna tog över. 

Han berättade om styrkan i ett arbetarkollektiv, att det inte är något att förakta, om fackföreningarnas historiska roll och att även om det kan kännas svårt och jobbigt – kan det vara lösningen att gå samman och hjälpas åt. 

Det var det första av många tal som Johan Lindholm skulle komma att hålla på hemliga möten i nedstängda restauranger och på byggen i Qatar de följande åren. 

Efter att ha lyssnat på vittnesmålen gick det inte att backa. VM borde aldrig ha hamnat i Qatar men nu när det skulle spelas här gällde att göra det bästa av situationen. 

– Jag lovar att vi aldrig kommer att lämna er i sticket, sa Johan Lindholm innan de skiljdes åt den kvällen. 

Doha, Qatar. Foto: ILO/Apex Image.

Redan nästa dag började Byggnads- och fackföreningsinternationalen ITUC att tillsammans lägga ett pussel. När de frågade sina värdar fick de veta att det inte fanns några säkra siffror över hur många som skadats. Eller för den delen över hur många som mist livet. Qatar samlade över huvud taget inte in denna form av data. 

Delegationen besökte avsändarländernas ambassader och begärde in uppgifter. En del ambassadörer var samarbetsvilliga, andra slog igen dörren så fort samtalet kom in på dödstalen. 

Sändarländerna ville inte kännas vid siffrorna och helst lägga en blöt filt över diskussionen. Registreringen av gästarbetarna var rigid, så fakta fanns, men flera av länderna hade satt munkavel på diplomaterna. Även för sändarländerna var gästarbetarna en mångmiljonindustri.  

Under ett av mötena frågade Johan Lindholm en av ambassadörerna rakt ut: ”vad gör ni för era medborgare” och möttes av en tom och glasartad blick. 

Andra som svarade på frågor och tog fram siffror entledigas från sina uppdrag. Få regeringar ville riskera relationen med Qatar.

Detsamma gällde FIFA:s representanter. Frågor om döda byggnadsarbetare var det ingen som vill ta i.

De siffror som byggfacket fick ut gjorde att den internationella fackföreningsrörelsen bet sig fast. Det verkade vara mycket värre än de femtio som Guardian 2013 hade konstaterat dött. 

Ur de många berättelserna som de fick höra från arbetarna framträdde ett mönster. Det var inte bara värmen, ökensanden och det höga tempot som oroade utan även den dagliga stressen över att vara långt borta från familjen, oron över att kunna skicka hem pengar och inte veta om man ens kunde äta över helgen. 

Obesvarade samtal från föräldrar som undrade när pengarna skulle skicka när det inte finns några pengar att skicka. 

Till slut kunde det globala byggfacket ändå genom listor över registrerade dödsfall göra en kalkyl.  

Statistiken visade att olycksfrekvensen på qatariska byggarbetsplatser var åtta gånger så hög som i andra rika länder och att över 1200 byggarbetare hade omkommit sedan Qatar, då för fyra år sedan tilldelades fotbollsmästerskapet. 

Nyheten slog ner som en bomb och Johan Lindholm och de fackliga kollegorna varnade för att om inget skedde skulle totalt 4000 arbetare ha dött innan den första avsparken skedde i VM-slutspelet. 

Byggfacket krävde nu att Qatar skulle skriva under ILO-konventionen för att stärka fackliga rättigheter och underlätta organisering och möjligheten att inspektera arbetsplatser. 

De krävde även förbud för arbetsgivarna att ta migrantarbetarnas pass eller ta ut avgifter för dem samt att anställningskontrakten ska finnas på arbetarnas hemspråk. 

Inget av kraven hörsammades. 

**

Om syftet med fotbolls-VM var att stärka Qatars varumärke var det på väg att misslyckas efter att fackföreningarna räknat de döda. 

Och nu börjar det också hända saker. 

Internationella valutafonden varnade för att den negativa publiciteten kunde påverka tillgången på arbetskraft med negativa konsekvenser för tillväxten som följd.

Den absoluta monarkin i landet höll länge emot. Avfärdade siffrorna som uppblåsta. Talade om naturlig död bland landets gästarbetare. Även den indiska regeringen talade om att antalet döda i relation till den stora mängden arbetare var ”normalt”. 

I en grupp på en halv miljon indier hade 250 dödsfall inträffat per år med eller utan ett fotbolls-VM. Det menade fackföreningsrörelsen i sin tur var är att jämföra äpplen och päron: friska arbetare i sina bästa år med ett genomsnitt av befolkningen. 

I ett land där medborgarna var i minoritet var villkoren inget okänt för emiren. Men till sist blev trycket för stort och landets ledning gav i uppdrag till den brittiska advokatbyrån DLA Piper att genomföra en översyn av landets arbetslagstiftning. 

I maj 2014 presenterades resultatet. 

Rubrikerna kom efter det att handla om att landet bestämt sig för att avskaffa det kritiserade kafalasystemet. Systemet innebar att en arbetare behövde arbetsgivarens tillstånd för att byta jobb eller för att lämna landet. Det beskrevs som en stor seger. Fifa ställde in en planerad inspektionsresa till landet och hoppades att frågan snart skulle blåsa över. 

Foto: Alex Sergeev (www.asergeev.com).

Ett år senare var det svenska byggfackets bas på återbesök i det rika oljelandet. Dödssiffran hade under året stigit stadigt. 

Det gick för sakta med säkerhetsarbetet ansåg de flesta bedömarna. Den här gången hade Johan Lindholm flera sparade telefonnummer i sin mobiltelefon till de arbetare han träffade för ett år sedan. 

Det blev ett kärt återseende och byggnadsarbetarna uppskattade att det första besöket inte var en engångsföreteelse utan att man verkligen inte tänkte överge dem. 

Men det han fick höra under den här resan var desto allvarligare. Flera av de byggarbetare från Bangladesh, Nepal och Filippinerna han pratade med hade inte fått sina pengar på sex till sju månader. 

De hade alltså jobbat ett halvår gratis. Han fick också veta flera detaljer kring de regler som förbjöd arbetarna att röra sig i landet och att lämna det utan arbetsgivarnas tillstånd. I kontakten med de lokala fackföreningarna i Nepal och Indien verkar det också som om dödssiffran var betydligt högre. 

Den fackliga världsorganisationen ITUC konstaterade att avskaffandet av kafalasystemet verkade vara en lek med ord eftersom det fortfarande inte fanns någon föreningsfrihet, ingen minimilön eller hjälp till efterlevande. 

Inte heller hade reglerna för utresetillstånd förändrats. 

Men det fanns också en viss framgång i att de internationella byggjättarna på plats i Qatar hade börjat förstå allvaret. De lyssnade och ville till varje pris undvika att det dog arbetare på själva bygget av arenorna. 

Men av landets nära två miljoner gästarbetare, vilka utgör 95 % av befolkningen var det endast omkring 40 000 som arbetade på att bygga de olika arenorna. 

Men det är också här som det nu skedde framsteg. Skyddsombud skickades ner och ett systematiskt säkerhetsarbete inleddes med skyddsronder och förbättrad skyddsutrustning. 

Efter en tid fungerar det ”rätt bra” enligt bedömare. 

De höga dödstalen på arenorna vek neråt. Ofta skedde nedgången genom enkla åtgärder som att se till att arbetarna hade tillgång till vatten och pauser i skugga. 

Men för alla de 100 000-tals arbetare som byggde motorvägar, hotell och nya bostadsområden skedde det få om inga förbättringar.  

Och det är om detta debatten nu handlar. En strid om ord där Qatar menade att man inte kan räkna dessa till VM-relaterade dödsfall. 

–Vi har aldrig pratat om arenabyggarna, vi har pratat om migrantarbetarna, säger byggnads Johan Lindholm. 

När de kom tillbaka till Sverige efter den andra resan möttes de av nyheten om att spontana mikrostrejker brutit ut i kungadömet. 

600 byggnadsarbetare hade lagt ner arbetet i protest mot villkoren. Trots riskerna för repressalier. 

– De vågar eftersom de är i en situation där de inte har något val. Om de inte gör något går de under. Det är därför vår närvaro inte bara handlat om att dokumentera utan också om att ingjuta mod och förhoppningar. Att bli sedda och lära sig att själva stå upp för sina rättigheter, säger Johan Lindholm. 

Demonstration för arbetarnas rättigheter i Doha 2012 under en internationell konferens. Foto: Omar Chatriwala.

Allt eftersom arbetet utvecklade sig blev det tydligt att FIFA undkommer sitt ansvar. Kort efter den andra resan till Qatar bestämde sig därför Johan Lindholm och Byggnads för att resa ner till Zurich, Schweiz där världens mäktigaste fotbollsorganisation FIFA hade samlats för att fatta beslut om organisationens framtid. 

Medlemmar från byggfack från hela Europa samt Indien, Brasilien och Sydkorea demonstrerade på morgonen utanför Hallenstadion för att protestera mot arbetsvillkoren för de arbetare som byggde arenor och infrastruktur.

Byggfackens budskap var enkelt: De ville att FIFA skulle ställa krav på att byggandet inför mästerskapen inte skedde under slavliknande arbetsvillkor och att arbetare vid byggena hade grundläggande rättigheter, så som rätten att organisera sig fackligt.

Under ett möte i en bunker under arenan med Sepp Blatter blev det tydligt att Fifa trodde protesterna var en fråga som skulle blåsa över. 

En tillfällig fluga. 

Johan Lindholm förklarade för Pepp Blatter att de usla villkoren vid VM-byggena i Qatar inte hade förbättrats trots alla dödsfall och larm om modernt slaveri. Hur skulle världens alla fotbollsfans kunna se en fotbollsmatch med gott samvete, frågade sig Byggnads ordförande.

– Vi spelar ju bara fotboll, svarade Sepp Blatter oförstående. 

Ett svar som fick Johan Linblom att se rött. Vad var det han satt och sa? Fattade han inte att han hade ett ansvar. Att idrott och politik hörde ihop?

Mötet blev allt mer konfrontativt när Sepp Blatter hävdade att arbetarna i Qatar fått det bättre sedan landet tilldelades fotbolls-VM 2022. 

Han menade också att ansvaret inte var Fifas utan de stora byggbolagens att ta. Mötet slutade i förtid. 

Trots missnöjet med korruption och ignorans för mänskliga rättigheter omvaldes senare Sepp Blatter till president. 

Men korruptionen i kombination med det ökade mediala trycket gjorde att en rensning av FIFA blev oundviklig. 

Kritiken mot utnämningen av Qatar som värdnation för VM 2022 växte. 

Dels för att man helt bortsett från den svårfattbara hettan på arabiska halvön på sommaren, dels efter avslöjanden i främst brittisk press om hur stora summor pengar betalats ut i mutor till Fifadelegater före den omröstning som gav Qatar arrangörsskapet.

2015 greps en lång rad Fifadelegater och det amerikanska rättsväsendet slog senare fast att det hade förekommit minst fem fall av mutor till Fifa-höjdare för att få dem att rösta på Qatar som VM-arrangör. 16 av 22 röstberättigade hade då redan anklagats eller dömts för korruption, bedrägeri och pengatvätt.

Kort efter att den 79-åriga Sepp Blatter som varit Fifas ordförande sedan 1998 återvalts för ytterligare fem år så avgick han. 

Flera stora sponsorer som Coca-Cola, McDonald´s, Visa och Adidas kunde pusta ut.
”Det är uppmuntrande att Fifa inser vidden av de reformer som krävs”, skrev Visa i ett uttalande.

Datormodell över en av arenorna som byggs.

I dag mer än tio år efter att byggnadsprojekten sattes igång är Johan Lindholm luttrad. 

Han delar bilden av att situationen för de 40 000 arbetare som bygger arenorna blivit bättre.  I september 2020 avskaffades äntligen som utlovat kafalasystemet i handling och inte bara i ord, minimilönen höjdes och Qatar menar att situationen är en helt annan än förut.

– Det krävs nu ett fortsatt tryck för att Qatar som första land i regionen ska erkänna åtta av ILO:s grundkonventioner, säger Johan Lindholm. 

Bland de konventionerna finns rätten att bilda fackföreningar och rätten att sluta kollektivavtal. Skulle man nå dit innan VM drar igång i december 2022 vore det en historisk seger. 

– Qatar vet att de har världens ögon på sig nu. De skulle i så fall bli det första landet i regionen som erkänner de rättigheterna och det skulle kunna bli en potentiell murbräcka. Då finns det en grund för migrantarbetarna själva att långsiktigt kunna kräva sina egna rättigheter. 

Men även om situationen vid de stora arenabyggena nu är bättre på grund av åratal av granskningar, menar Johan Lindholm att man inte får glömma bort landets övriga 2,7 miljoner gästarbetare.

– De som bygger hus, hotell, tunnelbanan och infrastrukturen finns också där. Vi får inte glömma dem även om det är viktigt att berätta om framstegen på arenorna och de goda resultaten där för att orka ta nästa steg så är det mycket som återstår att göra och vi måste använda den här sista tiden nu innan VM till att få till fler förbättringar. 

Han är också tydlig med att ingenting av det som nu finns på plats i Qatar kommit frivilligt.

Förändringen skulle inte ha ägt rum om inte Qatar hade utsatts för omfattande internationella påtryckningar från fackförbund och sportvärlden.

– De har pressats att stifta nya lagar och de tillåter nu ILO att öppna ett kontor i landet. De har pressats till ramavtal om inspektioner och skyddsombud, så det är bättre idag än när vi startade, men de har ju ännu inte ratificerat konventionerna. 

I februari 2021 kom tidningen The Guardian med en ny sammanställning som visar att antalalet migrantarbetare som dött i Qatar sedan landet fick VM nu är över 6 000 personer. 

Med ett VM som rycker allt närmare har Qatar börjat slå tillbaka mot år av kritik. I en intervju med tysk-tv säger biträdande direktör för regeringskommunikationskontoret (GCO) Sheikh Thamer bin Hamad Al Thani att bojkottkraven från fotbollsförbund runt om i världen visar på en bristande kunskap om Qatars senaste reformarbete.

– Jag tror att det beror på att många människor inte har all information om de förändringar Qatar har gjort, säger Al Thani.

Han hänvisar i intervjun också till FN: s internationella arbetsorganisation (ILO) som noterat att Qatar har initierat och genomfört positiva förändringar. 

Samtidigt är Al Thani kritisk till sättet som de döda räknas på. Han menar att siffrorna inkluderar alla som avlider på grund av naturliga orsaker som kronisk sjukdom eller trafikolyckor.

– Av de 1,4 miljoner människorna från dessa länder i Qatar arbetar bara 20 procent på byggarbetsplatser. Färre än 10 procent av alla dödsfall mellan 2014 och 2019 ägde rum i byggandet, säger Al Thani.

Landets regering har också lanserat en app och ett whatsapp-nummer för att ta emot klagomål på oseriösa arbetsgivare. Men det har inte blidkat kritikerna. 

Kraven på bojkott av VM återkommer i debatten. Om nu alla är överens om att VM inte borde spelas här varför spelas då VM i Qatar frågar sig allt fler. Vad skickar det för budskap till andra diktaturer? 

Men även Byggnads menar att bojkott inte är rätt väg. 

– I grund och botten så är min åsikt att VM inte ska arrangeras i länder där mänskliga rättigheter inte efterlevs, men beslutet om Qatar 2022 är redan fattat. Bojkott är inte rätt medicin nu, men det skulle aldrig ha fått förekomma att ett land som Qatar får arrangera ett VM. 

Istället för bojkott är planen nu att sätta press på de ansvariga hela vägen fram till startsignalen. 

–Vi ser nu att länder ropar efter en bojkott och jag förstår frustrationen men vi som varit med ser att det behövs något annat. Migranternas högsta dröm är att bo kvar i landet och starta ett nytt liv. 

För att hålla trycket uppe kommer Byggnads inom kort ha ett möte med Qatar om situationen. De har också fått med det svenska fotbollsförbundet på tåget, som de menar lyssnat på fackets erfarenheter. 

I ett annat projekt har de hjälpt den svenska olympiska kommittén att utforma en svensk OS-ansökan som lade ribban så högt som möjligt när det gällde de mänskliga rättigheterna. 

På plats i Qatar finns nu också embryon till fackföreningar i form av olika kultur och sportföreningar som arbetarna bildat. 

–Det är som den gamla idén om en studiecirkel i Sverige, ju fler kollektiva lösningar och organisationer desto mer kommer människor att våga uttrycka sig. Vi är på rätt väg, men det är mycket slit och fotarbete kvar, man måste få drömma och detta kan bli en av staterna som tar de första kliven mot att tillåta fackföreningar, säger Johan Lindholm. 

Bli prenumerant nu!

Läs köpvillkoren innan du beställer.

Hjälp oss skriva mer om Demokrati!

Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.

Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.